Rahimis senaste införskaffad

Dagens bokköp: Tålamodets sten av Atiq Rahimi. Fram tills jag hinner läsa den får ni hålla tillgodo med att läsa om boken på svenska hos Hermia eller på norska hos Jorid på Ord om annet.

Perspektiv

Dagen idag kommer jag ägna åt detta. För att ge denna upplysning någon som helst relevans på en litteraturblogg kan jag till exempel rekommendera denna.

The Humbling parodierad

Jag trodde aldrig den dagen skulle komma när jag skrattar hjärtligt (okej, lite förtvivlat också) åt en rå parodi på Philip Roths senaste bok. Men eftersom jag nu redan för flera veckor sedan liknade The Humbling vid en parodi på Roths författarskap är det ju rätt roligt att se att det är fler än jag som läser berättelsen på detta sätt, vilket John Crace har gjort i The Guardians unika serie romanparodier, The Digested Read.

Om språkens överlevnad

Eftersom (ett av mina favoritord att inleda bloggposter med, har jag märkt på sista tiden) jag inte just nu kan hitta något lämpligt Roth-citat att provocera min kära läsekrets med tänkte jag idag lyfta fram en teori som borde kunna få en och annan vän av språk och ordning att höja på något väl valt ögonbryn, nämligen den att anglifieringen av svenska språket, och alla andra språk med för den delen, inte alls är av ondo.

Läs t.ex. en kortare argumentation på svenska hos Magnus Engdahl på bloggen Den dynamiska spiralen, eller en längre och dessutom mycket underhållande argumentation på engelska av John McWorther på World Affairs som påstår att ”this century promises the death of most of the world's languages, but we probably won't miss them”.

Originellt språk (V)

Läser för tillfället bland annat Orhan Pamuks bok Snow, om en turkisk poet som efter tolv års exil i Tyskland återvänder till sitt hemland. Poetens namn är Kerim Alakuşoğlu, men han insisterar, av någon anledning jag hittills inte har fått veta, på att endast kallas Ka. Staden han återvänder till ligger nära Turkiets östra gräns och heter Kars. Som titeln indikerar är snö ett återkommande tema i berättelsen; staden är tillfälligt avstängd från omvärlden på grund av stora mängder snö, poeten tittar ut på och vandrar runt i dess snötäckta gator och skriver dessutom dikter om snö. Det är fruktansvärt synd att jag inte kan läsa turkiska, för jag är alldeles säker på att det ger en annan känsla att ständigt träffa på ordet Kar, som snö tydligen heter på turkiska, än dess översatta varianter.

Stranger on a Ship

Som tidigare nämnt var jag inte särskilt road av Jenny Diskis Stranger on a Train när jag läste den förra året. Endast de två första kapitlen kändes riktigt läsvärda, varav det ena paradoxalt nog handlade om resan från England till USA med fraktfartyg. Av någon anledning fascineras jag av sådana slutna världar och speciella förhållanden som t.ex. livet ombord på ett lastfartyg utgör och även av den världsomspännande logistikverksamhet dessa fartyg ingår i.

I går läste jag i Svenska Dagbladet att det nu finns möjlighet för vem som helst att ”göra en Diski”, alltså att som turist få resa med vissa fraktfartyg. Och det är ju en riktigt strålande semesteridé – tänk bara vad mycket lästid man skulle få!

Om romanens överlevnad

I min fantasivärld finns det bloggläsare där ute som är lika intresserade av Philip Roths författarskap och hans tankar om läsande, skrivande och livet i allmänhet som jag är. (Ifall någon undrar över detta ändlösa tjat rakt ut i cyberrymden.) Jag tänker mig dessa människor som för beskedliga alternativt för upptagna för att ha tid att kommentera, men att de ändå uppskattar denna övervikt av Roth-relaterade bloggposter.

Oavsett om denna fantasi har någon grund i verkligheten eller ej, så tänkte jag idag bjuda på en länk till nyss nämnda författares reflektioner kring bokens och romanläsandets framtid – ett ämne som skulle kunna tänkas intressera de flesta bokbloggare. Dock är hans framtidsvisioner, föga överraskande, inte överdrivet positiva.

William Skidelsky är också besviken

Som tidigare nämnt, Roths senaste, The Humbling, var en grym besvikelse. Nu visar det sig att jag inte är den enda som tycker så. The Guardians William Skidelsky kallar boken ”an embarrassing failure”, dock ägnar han betydligt fler ord och sannolikt mycket mer tid än vad jag gjorde på att uttrycka varför. Fiffigt, tycker jag, att någon betalar honom för att skriva precis det jag tänker, och att allt jag behöver göra är att länka.

INTERNATIONAL CAPS LOCK DAY

Ahhhh! Tänk vad skönt att få använda caps-lock-tangenten för en gångs skull. För jag menar, när använder man egentligen den numera? Men i dag är det i alla fall International Caps Lock Day, så då måste det ju vara tillåtet.

Alla årets övriga dagar håller jag dock med om att man bör hålla en trevlig samtalston även i skrift, eller som någon annan uttryckte sig i frågan om att skriva med versaler: As annoying as yelling without being half as effective.

Ja, man skulle rent av kunna plocka bort den där tangenten som sitter där alldeles ensam och övergiven. På något sätt. Förslagsvis så här:

Fast det är klart, den kan ju vara bra att ha i bakhand, ifall man råkar ut för situationer där ett litet hot kan vara på sin plats.

HAPPY INTERNATIONAL CAPS LOCK DAY PÅ ER ALLA!!!

Newark is my Stockholm

Sightseeing per buss är kanske inte en fritidssyssla jag gärna ägnar mig åt, men en runda genom Newark för att beskåda platser som förekommer i Philip Roths romaner skulle jag lätt lägga några timmar av mitt liv på. Och särskilt om författaren själv plötsligt kliver på…

Snyltbloggande om A Woman in Jerusalem

Eftersom jag har för lite tid, men ändå vill blogga, ägnar jag mig åt snyltbloggande:

Jag har läst A Woman in Jerusalem av den israeliske författaren A.B. Yehoshua.

Det har även Lyran gjort, med stort utbyte, och Ivana/Bokmania som avbröt läsningen efter halva boken då hon började tvivla på att berättelsen någonsin skulle ta sig. Jag skulle vilja påstå att det gjorde den inte, och jag delar de flesta av Ivanas invändningar mot boken.

I diskussionen kring A Woman in Jerusalem har även temat översättning kommit upp, och jag vill därför återge en intressant kommentar i The Guardian om israeliska författare i anledning av nobelprisspekulationerna:

Does anyone else from small language communities feel slightly bewildered by the rest of the world's backing for authors that aren't viewed as potential Nobel winners in their own country? I say this because here in Israel Oz isn't given the same salivating attention he receives outside of Israel (prizes in Germany, newspaper columns in Italy etc.) and most are baffled that he and A.B. Yehoshua are given as possible Nobel prize winners ahead of say, Meir Shalev who is almost anonymous outside of his country. We always joke that Oz reads better in translation than he does in Hebrew.

- Istultus

Snyltbloggande slut.

Hypotetiskt höstmys

Det är alldeles för mycket nu – hinner varken läsa eller blogga. Så här års skulle man ju egentligen bara vilja sitta och mysa med en god bok.

Besviken

Det är synd att säga – ja, det är faktiskt fruktansvärt synd att säga – men när man läser Roths senaste roman The Humbling är det svårt att komma underfund med huruvida det är en själv eller den bedrövliga huvudpersonen det är mest synd om. Man kommer på sig med att undra om Roth kan ha menat boken som en parodi på sitt eget författarskap.

Tur ändå att den är kort. Å andra sidan är det kanske det som gör att den känns parodisk, att den inte går på djupet i någonting. Det är stor dramatik, men det känns som att alla belysande perspektiv är kvar i författarens huvud.

Nog om denna. Nästa bok, tack.

Nobelpristagarlitteratur

Eftersom jag igår inte fick vara med och skylta med kunskaper och ge bokrekommendationer gällande nobelpristagaren gör jag det idag istället.

Barack Obama har idag fått Nobels fredspris, och han har skrivit två böcker som jag skulle vilja rekommendera.

Dreams from my Father (Min far hade en dröm) är en självbiografi som till stor del handlar om frågor som ras, identitet och tillhörighet, medan The Audacity of Hope (Att våga hoppas) avhandlar Obamas syn på de amerikanska värderingarna och USA:s roll i världen.

Det vore inte fel att säga att detta är böcker man ”bör” ha läst, men den största anledningen att läsa dem är ändå att de helt enkelt är mycket läsvärda.


Uppdatering:
Om någon undrar vad jag rent personligen tycker om att Obama har fått fredspriset är det ungefär det som så väl formuleras här och här.

Grattis

På trots av föregående inlägg vill jag ta tillfället i akt att gratulera inte bara Herta Müller, men framförallt alla bokbloggare som jag vet har hejat på henne. Jag vet att ni är många som uppskattar hennes böcker, så då kan de inte vara så där alldeles ute och cyklar ändå, de där aderton.

Dan före

Så här dan före öppnaredan kringgår jag min föresats att inte nämna ordet Nobelpris i denna blogg genom att citera Thomas Steinfeld, kulturchef på Süddeutsche Zeitung:

Efter flera års inte helt övertygande beslut – det förfärligt självgoda i Doris Lessing har alltid stört mig, och Le Clézio må vara en anständig man, men han är inte någon stor författare – skulle det vara på tiden att fatta ett enbart litterärt beslut. Philip Roth skulle i så fall vara min favorit – eller Tomas Tranströmer som enligt mitt tycke inte får straffas för att han är svensk. Men förmodligen måste vi än en gång bry oss om ett beslut som står mer på moraliska än på litterära grunder – Amoz Oz eller Herta Müller.

Dagens roligaste

…var Vem vet mest-deltagaren som på frågan om vem som har skrivit romanerna Morens sista suck och Midnattsbarnen svarade Stieg Larsson.

Julafton kommer tidigt

…även i år. Närmare bestämt om några få dagar, i min postlåda.

Dagens roligaste

…var Vem vet mest-deltagaren som på frågan om vad som är titeln på Simone de Beauvoirs kända bok från 1949 svarade Lady Chatterleys älskare.

Sitter bara här och läser min bok – och är sååå lycklig

Det var en gång långt ute i bloggosfären en liten bokbloggare som hette Spectatia. Det var september månad och alla de andra bokbloggarna skuttade runt och planerade sin resa till den stora bokmässan i Göteborg. Men inte Spectatia. Hon tyckte om att bara sitta och läsa en bra bok. Hon hade en stor läsfåtölj och detta var hennes favoritplats på jorden. Där kunde hon sitta och njuta av sin bok i lugn och ro, hela dagen lång.

Läsfåtöljen stod förstås placerad inomhus och därför var det inte heller någon risk att råka sätta sig på en humla. Hade hon kommit att göra det kunde hennes skuttande och springande ha misstagits för att vara irrande aktivitet som förberedelse för avresa till bokmässa, men så var alltså inte fallet.

Så medan de andra bokbloggarna sprang runt på bokmässan och stångades fick Spectatia sitta i lugn och ro i sin sköna läsfåtöj, med en kopp te och läsande någon av sina favoritböcker. Och hon var sååå lycklig.