Spectatia – litteraturisten

Thomas Hardys cottage - svar på quiz 33

2012-01-01T16:50:00.000+01:00

Dags att avslöja svaret på den senaste litterära bildquizen. Men först vill jag tacka alla er som ville vara med och spåna! Redan när jag klev runt i den där skogen i somras tänkte jag på er och på att jag säkert skulle få lite roligt någon grå vinterdag genom att göra en av mina långsökta bildquizar.

Och vart var vi på väg? Jo, det visar den här skylten som fanns intill stigen där den en liten bit längre fram faktiskt delade sig, som Camilla på Mind the Book intuitivt var inne på.

Vi befinner oss i Dorset i södra England, och i en glänta i denna majestätiskt vackra skog i Higher Bockhampton ligger författaren Thomas Hardys födelsehem.

Hardy levde mellan 1840 och 1928 och är känd för att på ett mycket detaljrikt och inlevelsefullt sätt skildra livet och naturen i den del av England han levde. Efter att ha läst Tess of the D’Urbervilles kan jag inte annat än att hålla med – en av de absolut bästa böcker jag har läst i år och en som verkligen lockar till att fortsätta läsa Hardy. The Mayor of Casterbridge är på väg till min brevlåda och sedan ska jag definitivt läsa Far from the Madding Crowd som hämtar sin titel från en rad i den här underbaradikten.

Mer Hardy kommer, för hamnar man av en tillfällighet mitt i Hardy Country, eller Wessex som var hans eget fiktiva namn på området, tar man förstås varje tillfälle i akt att se och upptäcka ställen från Hardys värld.

Litteratur möter verklighet

2011-12-29T20:20:00.001+01:00

Hoppsan! Nyss mötte visst litteraturen verkligheten på ett lite annorlunda sätt än vad den brukar göra på den här bloggen. Författaren själv (den äkta, får vi anta) kommenterar ett inlägg i min serie En bok - ett citat, eller rättare sagt kommenterar kommentarerna.

UPPDATERING 120101: Ett par mycket utförliga kommentarer har nu lagts till av författaren Thure Erik Lund. Jag har inte själv hunnit djupläsa, och framförallt inte reflektera över, vad han skriver, men läs gärna ni med!

Litterär bildquiz (33)

2011-12-27T12:15:00.000+01:00

En mellandagsquiz, om än en något långsökt sådan. (Lite kul ska jag ju ha medan jag sitter här och jobbar, tycker jag.)

Frågan är: Vad är det här för skog/vad är den litterära kopplingen?

God jul!

2011-12-23T15:29:00.000+01:00

Skulle bara ta fram kokboken och hitta ett bra recept på julköttbullar, för att se till att det verkligen blev en GOD jul. Men det är så ansträngande, det här med julförberedelser…

GOD JUL PÅ ER ALLA!

Litterära Lyme Regis

2011-12-17T20:05:00.001+01:00

Lyme Regis på Dorsetkusten har så starka litterära kopplingar att uttrycket Literary Lyme har myntats. I Jane Austens Övertalning händer dramatiska saker på piren The Cobb. Men framförallt är det nog Den franska löjtnantens kvinna de flesta känner till, där den mystiskt sorgsna kvinnan brukar stå längst ut på piren med blicken i fjärran oavsett väder.

An easterly is the most disagreeable wind in Lyme Bay – Lyme Bay being that largest bite from the underside of England’s outstretched southwestern leg – and a person of curiosity could at once have deduced several strong probabilities about the pair who began to walk down the quay at Lyme Regis, the small but ancient eponym of the inbite, one incisively sharp and blustery morning in the late March of 1867.
Kap 1 - The French Lieutenant’s Woman, John Fowles

Primitive yet complex, elephantine but delicate; as full of subtle curves and volumes as a Henry Moore or a Michelangelo; and pure, clean, salt, a paragon of mass. I exaggerate? Perhaps, but I can be put to the test, for the Cobb has changed very little since the year of which I write; though the town of Lyme has, and the test is not fair if you look back towards land.

Kap 1 - The French Lieutenant’s Woman, John Fowles

Medan jag laser vidare i The French Lieutenant’s Woman lämnar jag er med ytterligare en bild från Lyme Regis och The Cobb.

Jamaica Inn (8) – Five Lanes

2011-12-08T13:00:00.000+01:00

There, beyond her in the valley, would be the lights of Altarnun, and already the Five Lanes branched out from the road like fingers from a hand.
The wild stretch to Jamaica lay before them.
Kap. 14, sidan 239

Bilderna visar två byggnader som med all säkerhet stod vid korsningen Five Lanes redan på den tiden berättelsen om Jamaica Inn utspelar sig.

Det här var sista delen i text- och bildserien om Jamaica Inn. Dock återstår några inlägg om andra litterära upptäckter jag gjorde under sommarens englandssemester.

No (dog)shit, Sherlock!

2011-12-05T16:07:00.000+01:00

När man befinner sig endast ett par mil från Dartmoor och råkar komma över en gravsten med en inskription som denna är det inte utan att man kommer att tänka på en viss hund.

Jamaica Inn (7) - Altarnun

2011-12-01T20:51:00.000+01:00

…she turned to her left down the steep hill of Altarnun.

Excitement rose high within her now as she passed the twinkling cottage lights, and smelt the friendly smoke of chimneys. Here were neighbourly sounds that had long been lost to her: the barking of a dog, the rustle of trees, the clank of a pail as a man drew water from a well. There were open doors, and voices from within. Chickens clucked beyond a hedge, and a woman called shrilly to a child, who answered with a cry. A cart lumbered past her into the shadows, and the driver gave her good evening. Here was a drowsy movement, a placidity and a peace; here were all the old village smells she knew and understood. She passed them by; and she went to the vicarage beside the church.

There were no lights here. The house was shrouded and silent. The trees closed in upon it, and once again she was vividly aware of her first impression that this was a house that lived in its own past, and slept now, with no knowledge of the present.
Kap. 13, sidan 226

Långsökt: Down the rabbit hole

2011-11-21T22:47:00.000+01:00

Mer kaninassociationer. På hemvägen från vandringen i förra bloggposten var stigen på sista sträckan fullständigt övervuxen av grönska, på det där sättet som det bara kan vara i England.

Man känner att man befinner sig i en alldeles egen grön värld. Eller har man kanske rent av trillat ner i ett kaninhål?

Från den ena boken till den andra

2011-11-13T22:31:00.001+01:00

Äntligen har jag kommit så långt i mitt kronologiska, men ack så sporadiska, semesterbloggande att det är dags för det inlägg som ligger mig allra varmast om hjärtat.

På den här bloggen ska ju inläggen gärna påvisa någon form av koppling mellan litteratur och verklighet, vilket förstås brukar ha med bokens innehåll att göra. Den här gången finns det däremot ingen koppling till innehåll, utan till två böckers framsidesbilder. Den lilla kustvandring jag sedan länge innan semestern hade bestämt mig för att ta visade sig att gå från omslagsbilden på Jamaica Inn till omslagsbilden på My cousin Rachel, båda böckerna skrivna av Daphne du Maurier.

Ankaret på den första omslagsbilden ligger där min vandring startade, vid hamnen i den lilla fiskebyn, ca femtio meter från semesterbostadens dörr.

Från hamnen följer man den branta uppförsbacken söderut tills den övergår i kuststigen.

Till en början går stigen över en stor äng med underbar utsikt ut över havet. Vänder man sig om har man utsikt över den lilla fiskebyn.

Innan jag gav mig iväg hade jag fått för mig av att hela vandringen i princip skulle vara et lojt lunkande kombinerat med avnjutande av vacker utsikt. Och utsikt fick jag så jag teg, men lojt lunkande… Nej, inte precis. Efter några minuters vandring tog nämligen den vackra ängen slut. Inte blev det mindre vackert för det, men landskapet blev helt plötsligt betydligt mer dramatiskt.

En bild säger mer än tusen ord, sägs det, men vissa kan också ljuga rätt rejält. Proportioner, avstånd och höjder framgår inte alls av bilderna jag tog under min vandring. För att få en viss aning kan man titta på de små orangefärgade plupparna på vattnet på bilden ovan, vilket är ett gäng paddlare som var ute och njöt av naturen från ett litet annat perspektiv än mitt.

Har jag berättat att jag har en viss respekt för höjder? Nehej. Men det har jag. Om jag i vardagslaget försöker förtränga sådana förnimmelser, så var det något jag nu fint skulle få försöka hantera om jag skulle lyckas ta mig till mitt mål.

Många stora betesmarker låg längs med rutten och för korna hade det satts upp stadiga och fina staket så de inte skulle trilla över kanten. Som vandrare fick man däremot hålla sig på den till tider mycket smala stig som gick utanför staketet, många ställen osympatiskt nära klippkanten som på sina ställen låg hela sextio meter över vattenytan. Jag är inte heller särskilt förtjust i närt umgänge med kossor, men här måste jag medge att jag ibland övervägde om jag heller skulle kliva in till klövdjuren och riskera att trampas ihjäl än att trilla ner på klipporna i vattnet. Och när vi ändå är inne på medgivanden kan jag likaväl berätta att jag ibland fick ta ett rejält tag i staketet bakom mig innan jag vågade släppa stigen framför mig med blicken för att vända mig om eller utåt mot havet och fota.

Total fick man ta sig nerför ca 210 trappsteg och uppför ca 300 varav 150 i en följd, något som definitivt satte konditionen på prov.

Men det var värt det, för vackrare natur har jag sällan skådat. Man blev alldeles andäktig där man gick, av alla dessa underverk, i såväl stort som smått.

Efter ungefär två timmar vände stigen in mot den lilla vik som var mitt mål.

Längst in i denna lilla vik ligger endast ett par små gamla stenhus. Ett av dessa är det hus som är avbildat längst upp på omslaget till My Cousin Rachel.

För den som efter att ha läst detta tror att jag har en något överdriven respekt för det cornwallska landskap, kan jag rekommendera några länkar där man kan se vad som faktiskt kan hända i dessa krokar av världen. Här är det ”living on the edge” för såväl människor som bilar och hela klippblock.

Den som därmed istället väljer att ta vägen genom kohagen kan med fördel läsa How to safely cross a field of cows.

Måste ha!

2011-10-27T09:13:00.001+02:00

Något intressant för er att läsa medan jag jobbar

2011-10-21T12:11:00.001+02:00

Det händer ju så förbaskat lite på den här bloggen eftersom bloggägaren för tiden inte hinner särskilt mycket mer än att jobba, trots att litteraturistmaterial för många fler inlägg ligger och väntar på att komma i publicerbart skick.

Så fredagen till ära vill jag istället göra ytterligare ett avsteg från litteraturisttemat och rekommendera er att läsa en mycket intressant författarintervju med Tore Rem hos Dipsolitteraten. Intervjun avhandlar bland annat hans arbete med att skriva Jens Bjørneboe-biografin, huruvida vi blir bättre människor av att läsa skönlitteratur och inte minst innehåller den en rekommendation att läsa Dickens! Och för de anglofiler som jag vet tittar förbi här ibland vill jag passa på att påpeka att Rem är professor i engelsk litteratur vid Universitetet i Oslo.

Litterär bildquiz 32

2011-10-11T08:48:00.000+02:00

Har man sett! Träffa på två stora författare liggande sida vid sida på stranden i en liten engelsk fiskeby. För det ser ni väl, att det här inte bara är båtar, utan två världskända författare? Så vilka är de nu?

Jamaica Inn (6) – Bodmin Jail

2011-10-07T10:12:00.001+02:00

She stood in the deserted market square with the gusty wind and scattered showers of rain for company. So the worst had happened, and the theft of the pony had been discovered. There was no other explanation. Jem had gone. Stupidly she stared before her at the dark houses, wondering what was the punishment for theft. Did they hang men for that as well as murder?
Kap 9, sidan 158

Oavsett om Jem skulle få fängelse eller bli hängd för stölden så är en sak säker, och det är att det inte var någon ljus framtid han hade att se fram emot. Utifrån var i tid och rum berättelsen utspelar sig kan man nämligen räkna ut att det var i Bodmin Jail Jem skulle hamna. Och om vissa anser att det är straff nog bara att vara i Bodmin är det nog inget mot hur det var att sitta i stadens fängelse.

Bodmin Jail byggdes 1779, var i verksamhet i 150 år under vilka mer än 50 hängningar genomfördes, och stängdes slutligen 1927.

Synkronicitet

2011-10-06T15:30:00.000+02:00

För en liten stund sedan twittrade Teju Cole så här:

To read Tranströmer is to surrender to the far-fetched. It is to wake up in the middle of the night and listen to what the house is saying.

Jag fascineras över likheten med min förrförra bloggpost och konstaterar att jag nog borde läsa Tranströmer i alla fall.

Brev till Svenska Akademien

2011-10-06T08:55:00.000+02:00

Gör ett avsteg från litteraturisttemat, dagen till ära. Inte för att jag tror det spelar roll, men för min egen skull vill jag i alla fall ha en länk till An Open Letter to the Swedish Academy som inleder med frågan:

Can we please stop the nonsense and give Philip Roth a Nobel Prize for Literature before he dies?

…lyfter följande poäng:

Which brings us to the biggest knocks against Philip Roth, and perhaps the reason you, the members of the Swedish Academy, have not already awarded Roth the honor he so plainly deserves. The charges are, to put the case bluntly, that Roth’s oeuvre is uneven, and that, moreover, he’s a sexist pig.

…och avslutar med:

The case for Roth’s candidacy for a Nobel Prize isn’t that he’s a nice guy; it is that he’s a genius, and in Roth’s case, his genius lies in his audacity. Audacity doesn’t play nice. It isn’t politically correct. The peculiar power of audacity lies in its willingness to break rules, trample taboos, shake us awake – and, yes, sometimes, piss us off mightily. Audacity without intelligence begets mindless spectacle, but Philip Roth is the smartest living writer in America, and his work, good and bad, brilliant and puerile, is among the best this country has ever produced.

If Philip Roth doesn’t deserve the Nobel Prize, no one does.

Långsökta nattfunderingar i semesterbostaden

2011-10-02T22:15:00.000+02:00

Vaknar ofta till vid fyra-femtiden på morgonen av måsarna som för ett fasligt liv, sannolikt på grund av att fiskebåtarna nere i hamnen är på väg ut. Måsarna skriker gällt, lugnar ibland ner sig lite, man kan höra att de slår sig ner uppe på det oisolerade sovrumstaket, men att de strax kanar neråt på takpannorna av skiffer och fortsätter skrika och stöka. När man ligger och lyssnar låter det hetsigt och oharmoniskt, och man kan lätt tänka sig hur Daphne du Maurier kom på tanken att skriva The Birds som Hitchcock senare filmatiserade, där fåglarna går till riktad attack mot människorna.

När måsarna så småningom har tystnat är det svårt att somna om. Man inte bara hör men även känner vinden som viner i den obefintliga isoleringen i sovrumsfönstret. Och man blir liggande och lyssna på vågorna.

Vågor. Waves.

Wave kan betyda våg och wave kan betyda vinka.

Kanske är det bara på den här tiden av dygnet man börjar fundera över sånt. Och över Stevie Smiths dikt:

Not Waving But Drowning

Nobody heard him, the dead man,

But still he lay moaning:

I was much further out than you thought

And not waving but drowning.

Poor chap, he always loved larking

And now he's dead

It must have been too cold for him his heart gave way,

They said.

Oh, no no no, it was too cold always

(Still the dead one lay moaning)

I was much too far out all my life

And not waving but drowning.

Jamaica Inn (5) - Bodmin

2011-09-29T09:24:00.000+02:00

Now the horses were climbing the steep hill out of the town, and, looking through the window at the back of the coach, Mary could see the lights of Bodmin fast disappearing, one by one, until the last glimmer winked, and flickered, and was gone. She was alone now with the wind and the rain, and twelve long miles of barren moor between her and her destination.
Kap 1, sidan 12

Bodmin Shire Hall

Kanske åkte Mary förbi den här grinden.

Det säger faktiskt en hel del om Jamaica Inn, dit hon var på väg, att det ansågs tryggare och trevligare att stanna i Bodmin. För Bodmin är ingen särskilt trevlig stad, vilket inte bara är min åsikt men en så vedertagen sanning att uttrycket “Going Bodmin” används som en förolämpning, läs mer på UrbanDictionary.

Bodmins allra hemskaste sida visar jag dock inte upp i det här inlägget, för det förtjänar en alldeles egen post.

Näsa för en god bok

2011-09-27T08:08:00.000+02:00

Man kan som bekant inte lära gamla hundar att sitta, men kanske finns det hopp för att lära unga att läsa? Verkar inte vara något fel på intresset i alla fall. Eller är det det faktum att det är kokböcker som gör att böckerna faller valpen i smak? Hur som helst så har verkligheten här klara problem med att få till stånd ett möte med litteraturen, på grund av de inglasade bokskåpen.

Lathund

2011-09-18T19:03:00.000+02:00

Alltså, trevliga hundhistorier i all ära, men har ni tänkt på hur oerhört trött man blir av att läsa?

Långsökt: Genuin – Ferlin

2011-09-10T21:03:00.002+02:00

Jag hade en gång en bekant som förundrades över att mitt ledord för semesterplanering var ”genuint”. Men vem vill väl sitta i en semesterbostad som är så modern och tråkig att den skulle kunna ligga var som helst i världen utan att man märkte skillnad? Ibland måste dock även jag medge att det genuina kan ta överhanden en liten aning.

Med en grundyta på ungefär tjugofem kvadrat, tre och en halv våning staplade uppe på varandra med så smala och branta trappor emellan att färden från köket upp till sovrummet på översta våningen gjorde att man kände sig som en ekorre på väg uppför en stor och tätvuxen gran – eller rättare sagt, känslan var mer av en tunggumpad grävling som önskade att den var den där ekorren – var sjuttonhundratalscottaget på huvudgatan i den lilla byn precis vad som behövdes för att ge en anglofil vardagsflykting sinnesfrid.

En annan rätt genuin feature med denna fiskarstuga var de fina gamla golvplankorna. Inte alltid så raka, och inte alltid så täta, men fina. Vissa ställen kanske lite väl slitna, men så länge man inte satte matstolsbenet i just det där hålet i golvet mellan matplatsen och köket under så gick det ju bra.

Och det långsökta? Jo, en dikt av Nils Ferlin, förstås.

Infall
Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.

För som tur är var mitt tak även mitt eget golv.

Pub vs. publisher

2011-09-07T23:06:00.002+02:00

Så fort man anlänt i semesterns andra bostad börjar man förstås botanisera i bokhyllan. Denna bokhylla var inte lika stor som den förra, och innehållet var generellt av nyare datum än i den förra semesterbostadens bokhylla, men även här fanns det pärlor. Som t.ex. en bok med fyndiga engelska citat.

Där man bland annat kan läsa att G.K. Chesterton tydligen har uttalat följande:

Och håller sig med pub gör man ju definitivt i denna sommarbostad.

Det är helt enkelt bara att öppna dörren och ta tre steg rakt över gatan. Och inte blir det svårt att ta sig hem heller, oavsett tid och skick. I värsta fall får man be att någon rullar hem en när puben stänger, öppnar dörren och puttar in en över tröskeln.

(Hoppas ni ursäktar en viss oskärpa i ett par av bilderna. Sånt som händer när man följer Chestertons råd.)

Jamaica Inn (4) – Port Isaac

2011-09-05T22:39:00.001+02:00

The little man who sat in the far corner, biting his nails, was a Port Isaac fisherman, and rumour had it that he kept a store of gold rolled up in a stocking and hidden in the chimney of his cottage – but where the gold came from no one could say.
Kap 4, sidan 43

Här har vi några mer nutida fiskare från Port Isaac, en by jag även har bloggat om tidigare.

Att fiska krabbor och hummer är inte det enda dagens Port Isaac-fiskare är bra på. De sjunger dessutom sjömansshantyn så man riktigt kan känna historiens saltstänkta vingslag. Det är inte ofta jag rekommenderar musik, men jag säger bara: Missa inte det här! Själv har jag gått och nynnat på de här låtarna sedan i påskas.

Som om inte det vore nog bloggar vissa av dem också, och riktigt rolig läsning är det. Visserligen extra kul om man känner till de lokala associationerna, men precis som snacket mellan låtarna när de framträder på fredagkvällarna i hamnen i den lilla byn håller det ett klart godkänt underhållningsvärde.

Way haul away, we'll haul away together
Way, haul away, we'll haul away, Joe!

Fy på sig!

2011-09-02T20:44:00.001+02:00

Kan inte påstå att den har något större litterärt värde, och den kvalar inte ens in till kategorin Långsökt, men eftersom jag nu sedan tidigare faktiskt har en kategori för blogginlägg om respektingivande skyltar, så får den här skylten, vederbörligen uppskruvad på väggen till den offentliga toaletten vid början av en grymt vacker och dramatisk kuststig i världens absolut minsta lilla fiskeby i södra England, ett eget litet inlägg på min litteraturistiska blogg.

Döda vita män badar inte på Carne Beach

2011-08-31T20:37:00.000+02:00

För att komma till Carne Beach får man färdas på vägar som ibland knappt rymmer en bil i bredden och ligger som försänkta ett par meter ner i den helgröna terrängen. Har man väl vågat ge sig ut på en sådan utflykt, och dessutom kommit relativt oskadd ifrån oväntade möten, belönas man tillslut med att få tillbringa dagen på en magnifik strand.

Men vattnet är kallt där ute i Atlanten.

Så för att inte frysa ihjäl redan under semesterns första dagar behöver man strandlektyr, i mitt fall var det Johan Hakelius Döda vita män.

Hakelius skriver om excentriska engelsmän. Bland annat skriver han om James Lees-Milne som i egenskap av sekreterare för National Trusts lantgodskommitté ”ansvarade för att, på en knapp budget, ta sig till en mängd olika gods och lantegendomar runt om i England och charma ägarna att skänka det de hade till National Trust” (vilket är en stiftelse med syfte att bevara gamla byggnader och natursköna delar av England, Wales och Nordirland). Måste ha varit en oerhört charmig person, den där Lees-Milne, som åstadkom sådana storverk med sin charm.

Berättelser om excentriska engelsmän innehåller förstås per definition ett generöst mått av fyndiga historier, som t.ex. denna där man direkt ser bilder från nyårsaftonsfilmen Grevinnan och betjänten för sin inre syn:

I november 1942 inspekterar Lees-Milne ett större hus i London som lämnats till stiftelsen. Han visas runt av en äldre betjänt som är berusad och snyftar i sorg över sin döda matmor. Lees-Milne känner igen honom:

Han hade varit fyrtiotvå år med mrs Greville, som han var uppriktigt fäst vid. Han var alltid berusad under hennes stora middagar. En gång rafsade hon ner en lapp till honom på sitt silverblock: ”Du är full. Lämna omedelbart rummet.” Han svajade nedför matsalsbordet och gav lappen till sir John Simon.

Och det är först när jag lämnar stranden som jag upptäcker en skylt som talar om att Carne Beach ägs av just National Trust.

Undrar om det var Lees-Milne som lyckades förhandla hem denna underbara strand till National Trust, och hur det i så fall gick till.

Jamaica Inn (3) - Lover's Lane

2011-08-28T12:35:00.000+02:00

Mary was no hypocrite; she was bred to the soil, and she had lived too long with birds and beasts, had watched them mate, and bear their young, and die. There was precious little romance in nature, and she would not look for it in her own life. She had seen the girls at home walk with the village lads; and there would be a holding of hands, and blushing and confusion, and long-drawn sighs, and a gazing at the moonlight on the water. Mary would see them wander down the grass lane at the back of the farm – Lover’s Lane they called it, though the older men had a better word for it than that – and the lad would have his arm round the waist of his girl, and she with her head on his shoulder.
Kap 9, sidan 136

Bilden är dock inte från Cornwall, utan från Ellesmere i Shropshire, tagen förra sommaren.

Långsökt: Watership Down

2011-08-26T16:38:00.002+02:00

Dags att införa en ny kategori. Det händer ju faktiskt, fast man har bestämt sig för att endast blogga ”där litteratur möter verklighet”, att man får ett litet infall att blogga om något som kanske inte har så oerhört stark koppling till litteratur. Men någon liten svag association kan man ju i regeln hitta om man letar riktigt ordentligt, och dessa inlägg kommer hädanefter att hamna under kategorin ”Långsökt”.

Det första exemplet på långsökeri blir den här lilla krabaten som bodde i sommarhusträdgården.

Den brukade komma fram på morgonen, knatade runt lite för att välja ut en lagom fräsch och fin liten växtlighet att tugga i sig, och satt sedan och putsade sig och njöt av utsikten i sin/vår oerhört brant sluttande trädgård (vilken endast kunde beträdas utan fara för liv och hälsa av varelser med fyra ben och lägre tyngdpunkt än homo sapiens) medan den antagligen funderade på vad dagen skulle ge (eller vad den skulle äta till lunch).

Och som rubriken avslöjar så var det alltså Watership Down av Richard Adams som mina tankar gick till. En bok som jag faktiskt måste skämmas att säga att jag fortfarande inte har läst, fast jag förra gången jag hade regelbundna träffar med en sån där liten långörad figur tänkte att jag förstås skulle läsa. Fast filmen har jag i alla fall sett sedan dess. Och boken väntar i hyllan.

Sommarhusbokhyllefynd

2011-08-24T22:14:00.000+02:00

Bokhyllan i första sommarhuset var precis som en sommarhusbokhylla ska vara. Fyra hyllplan fulla med varierad litteratur i pocketformat, huvuddelen med några år på nacken, men därmed fanns det också automatiskt ett antal klassiker och halvklassiker. Faktiskt kan man säga att bokhyllan på något sätt var en spegling av huset i sig; inte prålig, fin och modern, men praktisk och innehållande i princip allt man kan tänkas behöva. På sitt sätt charmig. Och engelsk. Känslan jag fick när jag först kom in i sommarhuset var att ”Här har jag tillbringat sommarsemestrar som barn”, men det har jag förstås inte, det var första gången jag satte min fot där. Underlig känsla.

En bokhylla med självaktning bör, när den befinner sig i Cornwall, innehålla ett antal av cornwallförfattaren Daphne Du Mauriers böcker, vilket denna gjorde. Fina gamla Penguinar var det också, som jag är så förtjust i (se kategorin Penguin Style).

Vid en noggrann bokryggsläsning hittade jag också denna:

Någon som minns serien som gick på tv för ett antal år sedan? Rätt nedtonad och med en ibland nästan spöklik känsla som utnyttjar landskapet i Cornwall till fullo, samt med vacker och mycket passande musik av Nigel Hess (som han faktiskt fick pris för).

Förhoppningsvis är tv-serien lika bra som mitt minne säger mig att den var, för jag har alldeles nyss beställt alla fem säsonger på DVD för att kunna drömma mig tillbaka till Cornwall i höstmörkret.

Jamica Inn (2) – Dozmary

2011-08-23T08:58:00.004+02:00

There were men who lived near by, under the very shadow of the tors, who had known no other country but moorland, marsh and granite; one who had come walking without a lantern from the Crowdy Marsh beyond Roughtor, taking Brown Willy in his stride; another came from Cheesewring, and sat now with his face in a mug of ale, his boots on a table, side by side with the poor half-witted fellow who had stumbled up the lane from Dozmary.

Kap 4, sidan 43

Här är alltså vägen där han kom snubblande. Dock såg antagligen vägskylten annorlunda ut på den tiden, om det ens fanns någon.

Förutom att vara hemort för denna korkskalle, har Dozmary även en mer ärofylld plats i historien. Dozmary Pool har nämligen en central plats i legenden om Kung Arthur och svärdet Excalibur, vilket den intresserade kan läsa mer om på Wikipedia.

Jamaica Inn (1)

2011-08-22T10:13:00.000+02:00

Ahead of her, on the crest, and to the left, was some sort of a building, standing back from the road. She could see tall chimneys, murky dim in the darkness. There was no other house, no other cottage. If this was Jamaica [Inn], it stood alone in glory, foursquare to the winds.
Kap 1, sidan 14

Citatet är från Daphne Du Mauriers Jamaica Inn, en mystiskt spännande berättelse om den unga Mary Yellan som efter att båda föräldrarna har dött reser upp från det sydligaste Cornwall för att bo hos sin moster och hennes man, innehavaren av Jamaica Inn, som ligger mitt uppe på den ödslige Bodmin Moor.

Boken är särskilt rolig att läsa om man känner till eller är intresserad av Cornwall, då berättelsen använder sig av massor av verkliga platser och geografiska namn. ”Jamaica Inn i text och bild” kommer därför att bli en liten bloggserie där jag plockar ut citat ur boken som får illustreras av bilder av de platser jag har besökt.

Montacute – John Cowper Powys

2011-08-20T19:05:00.002+02:00

På väg västerut från Sherborne dyker det efter cirka tjugofem minuters bilfärd, strax över gränsen mot Somerset, upp en skylt som visar vägen mot Montacute. Har man läst John Cowper Powys självbiografi blir man genast nyfiken på att se den lilla byn där hans familj bodde och där han, till skillnad från på skolan i Sherborne, tyckte livet var alldeles förträffligt. Tillsammans med sin bror Littleton, som också gick i Sherborneskolan, gjorde han sig ibland stora ansträngningar för att för en kort stund kunna få insupa hembyns och hemmets atmosfär.

Vi hade upptäckt att det vissa söndagseftermiddagar under sommarterminen faktiskt gick att springa hem till Montacute över eftermiddagen! Detta presterade vi mellan den dagliga skolmiddagen, som var över före två, och det dagliga skolteet, som inte började förrän klockan sex. Drygt tre mil – en och en halv i vardera riktningen – bar oss våra ben i hemlängtan dessa gånger, springande eller gående, medan kullarna som skilde oss från hemmet höjde sig och sänkte sig!

Anledningen till att familjen Powys bodde just i Montacute var att fadern under åren 1885 till 1918 var kyrkoherde i St Catherine’s Church i Montacute.

Som den litteraturist man är beger man sig därför förstås genast in i kyrkan för att finna bevis för detta.

Och relativt snabbt hittar man precis vad man letar efter, en tavla med lista över tidigare kyrkoherdar.

Så mycket mer tid hade jag inte till förfogande i Montacute denna gång, då det hela var en spontan avstickare på resan ner mot Cornwall, och ytterligare ett stopp med litterär anknytning dessutom var planerat på vägen. En sista sväng genom den lilla byn, innan kosan återigen styrdes mot större vägar, visade att Montacute nog till stor del ser ut som på Powys tid, dock med undantag av vissa tekniska framsteg.

Sherborne – John Cowper Powys och Thomas Hardy

2011-08-17T22:55:00.002+02:00

Sherborne är en liten stad i Dorset som har så många fina gamla byggnader och i största allmänhet är så välskött att man ibland har svårt att tro sina ögon när man vandrar runt och tittar. Till kuriosan om Sherborne hör det faktum att en relativt stor del av stadens invånare (30-40 % enligt olika källor) är pensionärer, och kanske är detta överskott av människor med gott om tid anledningen till att staden get ett sådant välkammat intryck.

Ett litet urval av stadens alla välmålade dörrar och välskötta blommor:

Urinvånare i stilenligt fordon

Sherborne Abbey

Mitt i staden, intill den storslagna Sherborne Abbey, ligger Sherborne Internatskola. Skolan har funnits ända sedan 1550-talet och bland alla dess sedermera på olika sätt berömda elever återfinns författaren John Cowper Powys, som enligt hans självbiografi misstrivdes rätt rejält på detta läroverk. (Ytterligare två korta blogginlägg om författaren återfinns genom att klicka på kategorin ’John Cowper Powys’.)

Sherborne School

Ytterligare en författare med koppling till staden är Thomas Hardy som baserade sin fiktiva Sherton Abbas på verklighetens Sherborne. Hur det förhöll sig med genomsnittsåldern i Sherborne på Hardys tid har jag däremot inte lyckats ta reda på, så om staden gav ett lika välputsat intryck på hans tid kan man bara spekulera i.

Tillbaka

2011-08-15T16:20:00.003+02:00

Efter sjutton dagar i England med i snitt hundra foton per dag finns det nu äntligen underlag för lite bloggande i tiden framöver. Det formligen kryllar ju av litterära referenser där i krokarna, och utöver de i förväg planerade snubblade jag även över flera stycken av ren tur.

Bloggtakten lär dock påverkas av hur mycket mina kunder tycker jag behöver jobba, och tyvärr, eller hur man nu ska se det, verkar många redan tycka att det är dags att pilla sanden ur naveln och börja producera saker och ting. Medan jag tar hand om några av dem får ni hålla tillgodo med Shaun som sitter och ser skyldig ut. Jag undrade just varför ölen tog slut så fort…

Going on forever

2011-07-14T17:30:00.000+02:00

Dagens utflykt blev inte så lång för litteraturisten, endast ner till närmaste secondhand-handlare. Egentligen var jag ute efter ett skruttigt, billigt utebord, och egentligen räcker det alldeles utmärkt med de två våningsfat jag redan har, och egentligen… Ja, det fanns helt enkelt en uppsjö anledningar att inte köpa det. Men vem skulle väl kunna motstå detta vackra fat ...

... när det dessutom fanns en vers från Tennysons The Brook på undersidan av varje fatdel?

Efter en snabb googling visade det sig att The Brook består av hela tretton verser, så det kommer ju bli rätt svårt att låta bli att leta porslinsdelar tills man har det hela komplett, känner jag på mig.

Bortom

2011-07-11T11:44:00.001+02:00

Bortom det här bokomslaget berättas en gammaldags charmerande och spännande historia om en ung engelsk godsägare och hans äldre, karismatiska, italienska kusin, ingift i familjen under mystiska omständigheter. Boken är skriven av Daphne du Maurier, författare till den mer kända Rebecca, och jag håller på att läsa den just nu.

Bortom huset som är avbildat längst upp på bokens framsida finns en stig. Den går över några ängar längs en kuststräcka i norra Cornwall och kommer slutligen fram till en liten fiskeby. I den byn kommer jag tillbringa en av mina semesterveckor, och även om jag inte tänker planera alla semesteraktiviteter in i minsta detalj har jag i alla fall bestämda planer på att vandra stigen i motsatt riktning, så att jag till slut kommer fram till huset på framsidan av boken.

Ny inriktning

2011-07-08T11:48:00.007+02:00

Jag ska inte påstå att jag har återuppstått, för jag var aldrig död på riktigt. Och inte har jag heller för avsikt att återuppta det regelbundna bloggandet. Men de gånger jag numera får lust att blogga är när litteraturen möter verkligheten på olika sätt, ofta i form av resor och genom att använda det jag har fotograferat, så lite sporadiskt kommer det nog att dyka upp lite inlägg här framöver. För lite extra inspirerande är det ju när man vet att det finns andra där ute som uppskattar detsamma som man själv gör. Tack för att ni finns!

Intervju

2011-07-07T08:22:00.000+02:00

Jag har blivit hedrad med en intervju hos Dipsolitteraten.

Memento mori

2011-06-10T16:54:00.001+02:00

Eftersom man faktiskt kan undra om den här bloggen har avgått med döden kan det vara passande med en bild från Winchester Cathedral där en liten gumma står och filosoferar vid Jane Austens grav.

Elegy Written in a Country Churchyard

2010-10-02T14:30:00.003+02:00

När såväl läslusten som blogglusten tryter kan tanken söka sysselsättning och rekreation i att försöka lära sig någon vers av Thomas Grays Elegy eller reflektera över allt det vackra som Gray så inlevelsefullt beskriver.

The Curfew tolls the knell of parting day,
The lowing herd winds slowly o'er the lea,
The ploughman homeward plods his weary way,
And leaves the world to darkness and to me.

Now fades the glimmering landscape on the sight,
And all the air a solemn stillness holds,
Save where the beetle wheels his droning flight,
And drowsy tinklings lull the distant folds.

Save that from yonder ivy-mantled tower,
The moping owl does to the moon complain
Of such, as wand'ring near her secret bow'r,
Molest her ancient solitary reign.

Beneath those rugged elms, that yew-tree's shade,
Where heaves the turf in many a mould'ring heap,
Each in his narrow cell for ever laid,
The rude forefathers of the hamlet sleep.

The breezy call of incense-breathing Morn,
The swallow twitt'ring from the straw-built shed,
The cock's shrill clarion, or the echoing horn,
No more shall rouse them from their lowly bed.

For them no more the blazing hearth shall burn,
Or busy housewife ply her evening care:
No children run to lisp their sire's return,
Or climb his knees the envied kiss to share.

Oft did the harvest to their sickle yield,
Their furrow oft the stubborn glebe has broke;
How jocund did they drive their team afield!
How bow'd the woods beneath their sturdy stroke!

Let not Ambition mock their useful toil,
Their homely joys, and destiny obscure;
Nor Grandeur hear with a disdanful smile
The short and simple annals of the poor.

The boast of heraldry, the pomp of pow'r,
And all that beauty, all that wealth e'er gave,
Awaits alike th'inevitable hour.
The paths of glory lead but to the grave.

Nor you, ye proud, impute to these the fault,
If Mem'ry o'er their tomb no trophies raise,
Where thro' the long-drawn aisle and fretted vault
The pealing anthem swells the note of praise.

Can storied urn or animated bust
Back to its mansion call the fleeting breath?
Can Honour's voice provoke the silent dust,
Or Flatt'ry soothe the dull cold ear of Death?

Perhaps in this neglected spot is laid
Some heart once pregnant with celestial fire;
Hands, that the rod of empire might have sway'd,
Or wak'd to ecstasy the living lyre.

But knowledge to their eyes her ample page
Rich with the spoils of time did ne'er unroll;
Chill Penury repress'd their noble rage,
And froze the genial current of the soul.

Full many a gem of purest ray serene,
The dark unfathom'd caves of ocean bear:
Full many a flow'r is born to blush unseen,
And waste its sweetness on the desert air.

Some village-Hampden, that with dauntless breast
The little tyrant of his fields withstood;
Some mute inglorious Milton here may rest,
Some Cromwell, guiltless of his country's blood.

Th' applause of list'ning senates to command,
The threats of pain and ruin to despise,
To scatter plenty o'ver the smiling land,
And read their hist'ry in a nations eyes,

Their lot forbade: nor circumscrib'd alone
Their growing virtues, but their crimes confin'd;
Forbade to wade trough slaughter to a throne,
And shut the gates of mercy on mankind,

The struggling pangs of conscious truth to hide,
To quench the blushes of ingenuous shame,
Or heap the shrine of Luxury and Pride
With incense kindled at the Muse's flame.

Far from the madding crowd's ignoble strife,
Their sober wishes never learn'd to stray;
Along the cool sequester'd vale of life
They kep their noiseless tenor of their way.

Yet ev'n these bones from insult to protect,
Some frail memorial still erected nigh,
With uncouth rhymes and shapeless sculpture deck'd,
Implores the passing tribute of a sigh.

Their name, their years, spelt by th' unletter'd muse,
The place of fame and eley supply:
And many a holy text around she strews,
That teach the rustic moralist to die.

For who to dumb Forgetfulness a prey,
This pleasing anxious being e'er resign'd,
Left the warm precincts of the cheerful day,
Nor cast one longing, ling'ring look behind?

On some fond breast the parting soul relies,
Some pious drops the closing eye requires;
Ev'n from the tomb the voice of Nature cries,
Ev'n in our ashes live their wonted fires.

For thee, who mindful of th' unhonour'd Dead
Dost in these lines their artless tale relate;
If chance, by lonely contemplation led,
Some kindred spirit shall inquire thy fate,

Haply some hoary-headed swain may say,
"Oft have we seen him at the peep of dawn
Brushing with hasty steps the dews away
To meet the sun upon the upland lawn.

"There at the foot of yonder nodding beech
That wreathes its old fantastic roots so high,
His listless length at noontide would he stretch,
And pore upon the brook that babbles by.

"Hard by yon wood, now smiling as in scorn,
Mutt'ring his wayward fancies he would rove,
Now dropping, woeful wan, like one forlorn,
Or craz'd with care, or cross'd in hopless love.

"One morn I miss'd him on the custom'd hill,
Along the heath and near his fav'rite tree;
Another came; nor yet beside the rill,
Nor up the lawn, nor at the wood was he;

"The next with dirges due in sad array
Slow thro' the church-way path we saw him borne.
Approach and read (for thou canst read) the lay,
Grav'd on the stone beneath yon aged thorn."

The Epitaph

Here rests his head upon the lap of Earth
A youth to Fortune and to Fame unknown.
Fair Science frown'd not on his humble birth,
And Melancholy mark'd him for her own.
Large was his bounty, and his soul sincere,
Heav'n did a recompense as largely send:
He gave to Mis'ry all he had, a tear,
He gain'd from Heav'n ('twas all he wish'd) a friend.

No farther seek his merits to disclose,
Or draw his frailties from their dread abode,
(There they alike in trembling hope repose)
The bosom of his Father and his God.

Festligt värre

2010-09-18T17:52:00.002+02:00

Om du undrar vad jag gör just ikväll så kan jag meddela att jag är på virtuell bloggfest hos Vixxtoria. Och om du undrar vad du själv ska göra just ikväll så tycker jag du ska göra det samma.

Men nu måste jag verkligen bestämma mig för vad jag ska ha på mig. Partyt börjar om ganska precis 7 minuter.

Lacock – bonusmaterial till quiz 31

2010-09-07T09:05:00.014+02:00

Utan att komma fram till platsen var det ändå många som rätt snabbt kom underfund med vilka böcker som var svaret på quiz nummer 31, för visst var det Harry Potter vi skulle fram till. Bilden är tagen i Lacock Abbey, där scener till fler av filmerna har spelats in.

Men den lilla byn Lacock förtjänar också att tittas närmare på för den litteratur- och filmintresserade. De flesta husen i byn är nämligen från 1700 talet eller äldre, och känslan av att slungas tillbaka genom århundradena som infinner sig direkt när man kommer in i byn har gjort att Lacock flitigt har använts som inspelningsplats för film och tv-serier. Här kommer ett mycket litet urval av alla mina bilder från Lacock:

Hus på huvudgatan

The Church of St Cyriac längst bak i bilden

Entren till At The Sign of the Angel

Professor Slughorns hus

Bygata

Hus bredvid kyrkan

Puben The George Inn

Väg som övergår i vadställe

Gångbro vid vadstället

Kvällsstämning i Lacock

Litterär bildquiz 31

2010-09-02T08:21:00.002+02:00

När jag nu åter frågar er var jag enligt bilden har varit och vad som är den litterära kopplingen, tänkte jag att vi även skulle göra detta till en liten utmaning i hintandets konst. Vet du svaret, så säg det inte direkt, utan försök svara på ett sätt som möjligtvis kan vara en liten ledtråd för övriga som vill vara med och fundera.

Draculas Whitby – bonusmaterial till quiz 30

2010-08-27T20:35:00.009+02:00

Javisst var det i Whitby jag hade varit i förra quizen! Och visst var det Dracula av Bram Stoker jag syftade på som litterär koppling. Dipsolitteraten svarade rätt med vad som enligt honom var ett skott i mörkret. Vi gratulerar! Det var nämligen just till Whitby som stackars Dracula anlände när han beslöt sig för att utvandra från Transylvanien.

Bloggande i allmänhet och quizar i synnerhet visar sig ofta ha en förmåga att bibringa även quizmaster ny kunskap. Utöver den blodtörstige rumänske emigranten finns det nämligen ett poetpar i AS Byatts Possession som förlägger sin romans till Whitby, blev jag upplyst om av Margareta, vilket förstås genast gör mig nyfiken på boken.

Nu till bonusbilderna. Uppe på en höjd över Whitby ligger, som ni såg av quizbilden, ruinerna av den ståtliga Whitby Abbey.

Bredvid ligger kyrkan, med gamla väderbitna gravstenar som lutar åt alla håll på den vindpinade begravningsplatsen.

Tittar man utåt när man står på kyrkogården ser man piren som Draculas skepp kraschade in i när det försökte finna sin väg in mot land en stormig natt.

Tittar man inåt ser man däremot staden, som ligger vackert draperad kring utloppet av älven Esk.

Även för den som föredrar annan kost än Draculas flytande föda kan Whitby bjuda på en härlig måltid. Fish and chipsen smakar extra gott på Trenchers och en stor mängd fina krabbor finner här vägen från havet och upp på aptitligt presenterade tallrikar.

Så man behöver sannerligen inte härstamma från de innersta och mest gudsförgätna delarna av Rumänien för att tycka att Whitby är värd ett besök!

Litterär bildquiz 30

2010-08-26T08:45:00.003+02:00

Ny dag, ny quiz. Var har jag varit och vad är den litterära kopplingen? För den som inte direkt tar det på bilden kan jag utlova goda möjligheter för ledtrådar.

Bath - bonusmaterial till quiz 29

2010-08-25T10:03:00.006+02:00

Visst var det Bath jag hade varit i! Margareta (utan blogg) var först med att hinta rätt på bildquiz 29, medan Vixxtoria denna gång förvirrades av att jag mycket riktigt inte är någon utpräglad Austen-fan.

Men man är ju nyfiken, så vem kan väl låta bli att titta in i The Pump Room och insupa den stämning som fortfarande sitter kvar i väggarna från tiden då detta var stället att se och synas, som Catherine Morland i Austens Northanger Abbey.

I övrigt kan Bath självklart också bjuda på ett bad ...

... vacker arkitektur ...

... och inte minst shopping.

Litterär bildquiz 29

2010-08-24T09:33:00.004+02:00

Frågorna är som vanligt: Var har jag varit? Vilken författare kan associeras till bilden?

Anne Hathaway’s Cottage, Stratford-upon-Avon – bonusmaterial till quiz 28

2010-08-23T10:22:00.011+02:00

Rätt svar på litterär bildquiz 28 var Anne Hathaway’s Cottage, Shakespeares frus föräldrahem. Precis som jag misstänkte så var det många som visste svaret, men Elisabeth var den som svarade först.

Jag var där en varm och vacker sommardag. Inte heller här var det tillåtet att fota inomhus, men Anne Hathaway’s Cottage är ju också mycket känd för sin trädgård som är ett framstående exempel på en typisk engelsk cottage-trädgård.

Tyvärr satt aldrig någon av alla fjärilarna som fladdrade runt bland blommorna still tillräckligt länge till att jag lyckades fota dem, och inte heller kan en blogg förmedla den delikata doft av luktärt som vindlade sig mellan växtligheten, men några bilder kan jag i alla fall bjuda på.

Litterär bildquiz 28

2010-08-21T10:45:00.005+02:00

Okej, nu tar vi en lätt.

Var har jag varit den här gången?

Brontë Parsonage i Haworth – bonusmaterial till quiz 27

2010-08-19T21:00:00.007+02:00

Rätt svar på litterär bildquiz 27 var, som Vixxtoria snabbt kom fram till, systrarna Brontës hem i den lilla byn Haworth i Yorkshire.

Inne i familjen Brontës bostad fick man inte fotografera, men jag kan meddela att systrarnas såväl som pappans och broderns ande ändå kändes högst närvarande då man på små skyltar i de olika rummen kunde läsa vilken av familjens medlemmar som hade avlidit i just det rummet. En utställning med förstaupplageexemplar, manuskript, teckningar och målningar fanns också att studera i en angränsande del. För den som vill ta sig dit på internätväg finns Brontë Parsonage Museum här.

Eftersom det inte blev några inomhusfoton fick det bli ytterligare någon bild utomhus, här hörnet av trädgården, högst upp i den branta gatan som i princip utgör byn Haworth.

Som bekant ligger the Brontë Parsonage intill kyrkan.

Och skylten som sitter på gränsen mellan de två fastigheterna stämmer för alla i familjen, så när som på Anne, som ligger begraven i kuststaden som hon älskade, Scarborough.

Några meter längre ner i gatan ligger The Black Bull.

Det var här brodern Branwell Brontë, förutom att delta i sina frimurarmöten, även la grunden för sin bortgång i alkoholism.

Och när man åker vidare genom landskapet ovanför Haworth är man fullkomligt inne i Bronte-systrarnas värld och känner sig som Helen Huntingdon på väg mot sin nästa okända bostad.

Litterär bildquiz 27

2010-08-18T09:30:00.003+02:00

Eftersom semestern är slut och regnet gör sitt bästa för att bidra till vardagskänslan får man se till att hitta på något för att pigga upp sig. Sitta och titta på semesterbilder brukar funka bra. Visa upp och berätta om bilderna för familj och vänner brukar ju vara ännu roligare, men med långt över tusen semesterbilder är det risk att det blir mer prövande än stärkande för familjebanden.

Vad då göra? Jo, man tager ett urval som möjligtvis kan ha någon liten koppling till litteratur och gör bildquiz för sina kära litteraturbloggvänner. På så sätt får man leva kvar lite extra i några av semesterns höjdpunkter medan regnet öser ner.

Och då är alltså frågan, lite tvärt om från På spåret, men ändå: Var har jag varit? Och vad är författarkopplingen?

Eftersom en relativt enkel grå byggnad inte nödvändigtvis får alla att tänka ”Ja, men det är ju självklart…!” utlovas ledtrådar vid behov.

Överväger att återuppstå

2010-08-17T17:53:00.000+02:00

...åtminstone för en stund. Har väl fortfarande inte så våldsamt mycket jag känner att jag måste få sagt, men efter semestern har jag åtminstone en liten samling bilder som kan användas till mer eller mindre långsökta litterära bildquizar. Så håll till godo.

Zzzzzzzzzzzzz...

2010-02-25T17:20:00.003+01:00

Har du mer vägg än böcker?

2010-02-15T09:45:00.002+01:00

Låt mig då få bibringa lite inredningsinspiration från helgens shoppingrunda på NK:

Bok i gott sällskap – Baudolino

2010-02-03T11:12:00.002+01:00

Umberto Ecos Baudolino får det hedersamma uppdraget att vara sällskap till den sista alfabetsbilden. Han har all anledning att känna sig hedrad, för Sebastian Faulks A Fool’s Alphabet som jag hittade i min hylla skulle väl egentligen ha passat bättre rent titelmatchningsmässigt, men visuellt erbjöd den inte minsta möjlighet att hitta på någon trevlig bildkomposition.

Varför passar då Baudolino alls ihop med alfabetet? (Att han passar med den blå och blomlösa dalahästen är väl mer uppenbart.) Jo, för att förutom att han är en mästare på ljugandets konst har han nämligen också en talang för att lära sig språk. Men till skillnad från de flesta andra nöjer han sig med att kunna läsa. Att kunna skriva anser han inte alls vara lika viktigt, en teori han försöker stödja med följande argumentation:

…when you learn to read then you learn everything you didnt know before. But when you write you write only what you know already so Im better off not knowing how to write because the ass is the ass.

Lite mer om Baudolino finns att läsa i en tidigare post.

Välformulerat av Ralph Waldo Emerson

2010-01-29T21:27:00.001+01:00

Life consists in what a man is thinking of all day.

Bokens storhet

2010-01-27T13:44:00.001+01:00

Nalle är fortfarande djupt försjunken i T.S. Eliot och själv arbetar jag febrilt de flesta av mina vakna timmar. De som till, skillnad från oss, inte riktigt vet vad de ska hitta på kan förslagsvis filosofera lite över storheten i böcker, till exempel denna.

Bok i gott sällskap – Selected Prose, T.S. Eliot

2010-01-25T20:32:00.006+01:00

Om någon undrar varför min nallebjörn har fått för sig att läsa T.S. Eliot, så kan jag berätta att han blev inspirerad av nallen på framsidan av Wendy Cope-boken jag bloggade om här om dagen. Min nalle har visserligen inte lyckats få tag på Notes towards the Definition of Culture i sin helhet, men i boken Selected Prose finns vissa utdrag från denna. Jag återkommer när Nalle har läst klart, ifall han finner något bloggvärdigt hos T.S. Eliot.

Kreativ latmask

2010-01-22T16:04:00.003+01:00

Under den gångna veckan har jag hedrats med priset Kreativ bloggare av Dipso-Geir, Hermia och Janke. Jag tackar och bockar å det ödmjukaste!

Eftersom jag nu har bloggat i ungefär tre år har jag emellertid redan vid tidigare tillfällen lyckats avslöja konstigheter om mig själv, som just är ett villkor för mottagandet av detta pris, och jag tillämpar därför kreativ problemlösning på detta genom att länka till relevanta inlägg här och här.

Många är de bloggar som förtjänar detta pris, och som jag skulle kunna skicka det vidare till, men vid det här laget har många av dem redan fått priset, så jag tillåter mig att tänka utanför den berömda boxen även i denna fråga och uppmanar den som har lust att berätta underligheter om sig själv, en eller flera, korta eller långa.

Bok i gott sällskap – The Complete Illustrated Poems, Songs & Ballads of Robert Burns

2010-01-21T09:43:00.003+01:00

När man först börjar titta runt på sina väggar för att leta gott sällskap till sina böcker hittar man mer än man tror. På min badrumsvägg hängde till exempel en liten broderad bild av en mus. Och inte vilken mus som helst, utan Robert Burns Wee, sleekit, cowrin, tim'rous beastie. Och i poesihyllan stod The Complete Illustrated Poems, Songs & Ballads of Robert Burns tålmodigt och väntade på sällskap.

Musen var mitt första trevande försök att överhuvudtaget sy korsstygn – ett litet kit inhandlat någonstans i Skottland och förfärdigat på ett bed & breakfast i Oban, om jag minns rätt. Passande nog, eftersom Robert Burns är just Skottlands nationalpoet.

En ros fick vara med på bilden även den här gången, eftersom en annan av Burns mest kända dikt går precis så här.

Ett par äldre inlägg finns för den intresserade att ta del av genom att klicka på kategorin Robert Burns.

Olydiga böcker

2010-01-19T10:16:00.002+01:00

Jag har ingen pli på mina böcker för tiden. Att läsa har börjat kännas som att vara ute och gå med en ouppfostrad hund som ständigt släpar iväg mig dit jag inte hade tänkt gå.

Just nu är jag nämligen inne i en mer än vanligt anglofil period, och ett antal gånger den senare tiden har jag begett mig till bokhyllan och plockat fram böcker av författare som jag har trott skulle ge mig en mental englandsvistelse. Ganska snart har dock historien så att säga tagit en annan vändning och jag har hamnat någon helt annan stans.

Först var det W. Somerset Maugham som i sin Up at the Villa visserligen introducerade en engelsk huvudperson, men denne bestämde sig raskt för att undfly sitt traumatiska liv genom en resa till Italien.

Sedan plockade jag fram en bok av en annan gammal engelsk klassiker, Jerome K. Jerome, som är mest känd för sin Three Men in a Boat. Eftersom det är en berättelse om tre män som lullar fram i en båt på Themsen tänkte jag mig att boken jag nu hittade i min bokhylla, Three Men on the Bummel, skulle vara något liknande. Men tror ni inte att de tre reskamraterna redan efter ett par sidor hade bestämt sig för att denna gång förlägga sin resa till Tyskland och sedan till största delen vimsade runt i Schwarzwald.

Det tredje försöket var Michel Fabers The Courage Consort som jag hittade på en secondhandbutik här om dagen. Faber är visserligen inte själv utpräglat engelsk, men han har bland annat skrivit tegelstenen The Crimson Petal and the White om viktoriatidens England och The Hundred and Ninety Nine Steps som utspelar sig i Whitby, så här kände jag mig rätt säker på att han skulle leverera. Men vad händer? Jo, boken ägnar ett par sidor åt att låta läsaren bekanta sig med de fem medlemmarna i en vokalensemble… som sedan direkt sticker iväg till ett slott i Belgien för att öva!

Förutom att inte heller denna sista bok betedde sig särskilt väluppfostrat, var den åtminstone riktigt bra. Men om ytterligare en bok nu försöker sig på samma egensinniga beteende är jag rädd att ett ljudligt ”Plats i korgen!” kommer att eka från djupet av min läsfåtölj.

Bok i gott sällskap – Serious Concerns

2010-01-15T09:57:00.003+01:00

En alfabetsbild återstår. Under tiden jag letar sällskap åt den kan ni ta en titt på min toaskylt. (Och det är inte varje dag man bloggar om sin toaskylt, inser jag.) Den innehåller visserligen långt ifrån hela alfabetet, men någon sorts litterär koppling lyckades jag ändå efter mycken möda att hitta till dessa två bokstäver. Vixxtoria hade den utmärkta idén att leta upp någon författare var initialer var WC, men efter att ha lusläst alla bokryggar i hyllorna i går kväll var resultatet nedslående. Det verkar vara något man försöker undvika, just detta att döpa sitt barn till något som utgör initialerna WC. Uppgiven gick jag till sängs och tänkte att det nog inte skulle bli någon toaskyltsbloggpost. Det var då mina ögon föll på den lilla bokhyllan med diktsamlingar som jag har bredvid sängen. Och vad hittar jag där, om inte Serious Concerns av Wendy Cope! Jag sände en varm tanke till författarens föräldrar som hade varit rakryggade nog att döpa henne till Wendy även om efternamnet var Cope (de tänkte nog att efternamnet borgade för att hon skulle klara sig ändå) och efter lite bläddrande hittade jag även denna mycket passande smakbit från Wendy Copes produktion att presentera för er som inte känner till henne sedan tidigare:

Write to amuse? What an appalling suggestion!
I write to make people anxious and miserable and to worsen their indigestion.

Bok i gott sällskap – Om konsten att läsa och skriva

2010-01-14T10:30:00.002+01:00

Bok i gott sällskap – The ABC Murders

2010-01-11T10:07:00.001+01:00

På allmän begäran…! Nja, det kanske var en liten överdrift, men eftersom jag faktiskt har fått flera uppmuntrande tillrop om att blogga om mina broderade alfabet, så kommer alltså det första här.

Två till har jag, men till dem kommer det nog att bli svårare att hitta gott sällskap, eftersom Agatha Christies The ABC Murders var det enda jag kunde hitta i hela bokhyllan med någon som helst bokstavs- eller alfabetsanknytning.

Bok i gott sällskap – The Complete Novels of Jane Austen

2010-01-09T12:05:00.002+01:00

Inspirerad av Hermias fina tekopp, och eftersom mitt läsande tillfälligt har fått ge vika för en djup fokusering på att english country kitchenifiera mitt kök, återupplivar jag den gamla bloggserien Bok i gott sällskap med en bild på Jane Austens samlade på en plats där den nästan tycks trivas bättre än i bokhyllan, nämligen tillsammans med en tekopp från Spodes serie Blue Italian och lite annat blåvitt porslin.

Jag ska bara...

2010-01-08T09:33:00.004+01:00

...tillfredsställa ett spontant uppkommet behov av att tala världen till rätta.

Någon som känner igen sig?

En bok, ett citat – Northanger Abbey

2010-01-07T10:12:00.003+01:00

They were viewing the country with the eyes of persons accustomed to drawing, and decided on its capability of being formed into pictures, with all the eagerness of real taste. Here Catherine was quite lost. She knew nothing of drawing – nothing of taste; and she listened to them with an attention which brought her little profit, for they talked in phrases which conveyed scarcely any idea to her. The little which she could understand, however, appeared to contradict the very few notions she had entertained on the matter before. It seemed as if a good view were no longer to be taken from the top of a high hill, and that a clear blue sky was no longer a proof of a fine day. She was heartily ashamed of her ignorance – a misplaced shame. Where people wish to attach, they should always be ignorant. To come with a well-informed mind is to come with an inability of administering to the vanity of others, which a sensible person would always wish to avoid.

ÅrsBOKslut 2009

2010-01-02T21:05:00.010+01:00

Bara för att det är så förbaskat roligt att göra fina diagram kommer här en statistisk redovisning av mitt läsande under år 2009. Det totala antalet lästa böcker under året blev endast 55, varav 45 skönlitteratur och resterande 10 övriga kategorier som facklitteratur, biografier, dokumentärer och liknande. Detaljerad lista finns under Lästa böcker 2009 till höger. Årsbokslut över förra året, för den som händelsevis skulle vara road av jämförelser, finns här.

Författarnas nationalitet fördelar sig enligt följande:

(I kategorin Övriga ingår länderna Tjeckien, Afghanistan, Norge, Ryssland, Frankrike, Tyskland, Pakistan, Turkiet och Österrike.)

Den sneda könsfördelningen har inte blivit mycket bättre sedan förra året:

Fördelat på språk ser årets totala läsande ut så här:

Den huvudsakliga slutsats man kan dra av detta är att det i denna blogg inte finns något större hopp om korrekta fördelningar vare sig med avseende på det enda, det andra eller det tredje. Det enda nyårslöfte jag tänker avge är dessutom att detta inte kommer att ändras utifrån någon princip, utan bara som en eventuell effekt av vart min nyfikenhet händelsevis skulle komma att leda mig.

En bok, ett citat – The Bradshaw Variations

2010-01-02T12:22:00.004+01:00

’Stockholm is just a different world. Beautiful place, beautiful people, everything so clean and well organized – do you know it?’
Tonie does not know Stockholm.
‘They’re just light years ahead of us in every conceivable way. We’re like a Third World country by comparison, in terms of educational provision. And the quality of life is just staggering.’ Her eyes dart around. ‘The women are pretty staggering too. Every other girl that passes you in the street is like a bloody goddess.’
‘Really,’ says Tonie.
‘And they’re pretty liberated, you know, I don’t mean in terms of the – ah – cliché about the Swedes, which they all seem to find quite funny, but in terms of their attitudes. You don’t get that female resentment you have here.’

Nu är det kul igen

2009-12-29T15:24:00.002+01:00

Sådär ja, nu smakar julläsningen genast bättre. Två kapitel in i My Life as a Man kände jag för att även smaka lite på Marta Cullberg Westons Ditt inre centrum, och vips hade halva boken slunkit ner i en enda stor tugga.

Nu sitter jag här och pillar lite på sociologen Zygmunt Baumans Liquid Fear, och jag tror jag kommer att ha väldigt svårt att avhålla mig från att börja knapra lite även på den. (Tack till On Word Arts för tipset!) Eller vad tror ni, med det här smakprovet från baksidestexten:

Modernity was supposed to be the period in human history when the fears that pervaded social life in the past could be left behind and human beings could at last take control of their lives and tame the uncontrolled forces of the social and natural worlds. And yet, at the dawn of the twenty-first century, we live again in a time of fear. Whether it’s the fear of natural disasters, the fear of environmental catastrophes or the fear of indiscriminate terrorist attacks, we live today in a state of constant anxiety about the dangers that could strike unannounced and at any moment. Fear is the name we give to our uncertainty in the face of the dangers that characterize our liquid modern age, to our ignorance of what the threat is and our incapacity to determine what can and can't be done to counter it.

Julbordsläsning

2009-12-28T11:10:00.001+01:00

Under de senaste par veckorna har jag läsandet gett mig en viss julbordskänsla. Ni vet, man ska smaka på allt det som andra säger är så himla gott, man tar åt sig för mycket av för många sorter och så sitter man där med överfull tallrik och börjar bli mätt och less på alltihop. Jag har tryckt i mig knappt halva Herta Mullers The Land of Green Plums, två tredjedelar av Jane Austens Northanger Abbey och ungefär hundra sidor av Malcolm Lowrys Under the Volcano, utan att någon av dem gav mig den där riktigt mumsiga känslan. Jag kommer visserligen att göra slut på dem så småningom, men i går sköt jag undan alla gamla halvätna tallrikar och gick och hämtade mig en ny fräsch portion som jag vet jag kommer att sätta i mig med god aptit, My Life as a Man, av… ja, ni kan säkert klura ut vem som är kocken bakom den anrättningen.

När man ser det lite gran(n) så här från ovan

2009-12-25T16:56:00.001+01:00

När man sitter i skidliften, svävande över trädtopparna och med perfekt utsikt över övriga skidåkares bravader som ibland slutar i närkontakt med den lokala växtligheten, slås man av tanken att man kanske skulle författa en liten bok med skidanekdoter och ge den titeln Grabben i granen bredvid.

Snöbloggen

2009-12-22T18:39:00.006+01:00

Eftersom det var så här vackert när jag tittade ut ur fönstret i går morse…

och eftersom jag nästan offrade mina fingrar för att fota den här snödränkta busken i minus sjutton grader senare samma dag…

lägger jag ut bilderna på detta som i vanliga fall utger sig för att vara en litteraturrelaterad blogg.

Julförberedelser

2009-12-19T20:50:00.003+01:00

Nej, detta är inte mina nya läsglasögon. Avfärd mot vinterland sker i morgon bitti, så packning pågår just nu för fullt. Känns som julen kan bli rätt bra, tycker jag.

En virtuell julklapp som var mitt i prick har jag redan hedrats med av Vixxtoria, men som jag och många med mig med smärta har fått erfara ska man inte hysa för stora förhoppningar till pricksäkerheten hos familj och vänner när det gäller litterära paket under granen. Så för att minimera risken för totaltokiga bokklappar har jag egenhändigt inhandlat och slagit in Malcolm Lowrys Under the Volcano, satt den inslagna presenten i händerna på en familjemedlem med besked om att skriva paketlapp till mig och att därefter placera paketet under granen den tjugofjärde. Nu är ju inte detta i sig någon garanti för att jag får en bra bok, men åtminstone blir det en bok jag är nyfiken på och har lust att läsa.

Då återstår bara att önska er alla en riktigt god jul, en tomte som begåvar er med precis den bok ni mest av allt önskar er och riktigt mycket lästid framför brasan!

Va?

2009-12-15T08:54:00.003+01:00

Vad kan man kalla en ren med öronmuffar?
Vad som helst – han kan ändå inte höra vad man säger.

In the Spirit of Christmas Present

2009-12-13T13:40:00.000+01:00

Det blir inte någon bloggpost i dag heller. Istället följer jag mitt eget råd och ägnar dagens lediga timmar åt att se The Christmas Carol – en gång till!

In the Bleak Midwinter

2009-12-04T11:22:00.007+01:00

…finns det inget bättre än att gå och se A Christmas Carol i hederlig gammal engelsk tappning på Maximteatern.

Jag vill av hela mitt hjärta tacka den anonyma person som i en kommentar tipsade mig om att denna föreställning efter några års paus nu åter sätts upp i Stockholm, vilket gjorde att jag redan den 25 november kom i den bästa av julstämningar på den fullsatta premiären.

Om Disneys överdramatiserade version som just nu går på bio finns det bara en sak att säga: Bah! Humbug! (Okej, det var kanske två.) Den är inget mot denna genuina och klassiska uppsättning där tegelfasaderna, de fina kostymerna och de traditionella engelska julsångerna som med ett trollslag tar en tillbaks till London, julafton 1843. Så om du har minsta möjlighet, en enda ledig kväll fram till jul, ge dig själv den bästa av julklappar och upplev Dickens fina julberättelse som den ska upplevas.

God bless us everyone!

Slutsnackat

2009-12-01T09:04:00.004+01:00

Man måste ju bara älska engelsmännen! Tänk att komma upp med en sån underbar idé som att rädda en gammal röd telefonkiosk till ett fortsatt liv genom att omvandla den till bibli otek, komplett med böcker i olika kategorier och anslag med texten ”Silence please”.

I’m Bad

2009-11-30T08:51:00.001+01:00

Dagen idag har potential att bli en dag då Philip Roth belönas med ett litterärt pris. Nobelpriset blev det ju inget med det här året heller, men frågan är om han inte med The Humbling, som är nominerad till årets Bad Sex in Fiction Award, för all framtid har förspillt sina chanser hos Englund, Engdahl & Co.

Översättarens röst

2009-11-27T08:32:00.003+01:00

Det blir fortsatt lillfingerbloggande för min del, då övriga fingrar är fullt upptagna med annat så här års.

I den eviga diskussionen om huruvida man ska läsa översatt eller på originalspråk, som bland annat har varit uppe hos Lyran i veckan, och som, vill jag vara noga med att påpeka, inte har som syfte att kora diskussionens vinnare och förlorare men snarare att belysa olika sidor av frågan, vill jag idag dela med mig av ett utdrag från Christina Gullins bok Översättarens röst. I boken ägnas ett stort antal sidor åt en detaljerad jämförelse mellan Nadine Gordimers July’s People och Else Lundgrens svenska översättning av boken, vilken utmynnar i följande sammanfattning:

Det handlar om språkliga skillnader mellan original och översättning som påverkar innehållet. Originaltexten, July’s People, utmärks av en relativt hög abstraktionsnivå som uttryck för komplexiteten i berättelsen, som i sin knapphet och koncentration äger en stor allmängiltighet i det samhälle där den skrivits. Den svenska översättningen har en större konkretion, vilket gör att händelseförloppet i den texten blir mera entydigt och lättare att följa. Händelserna utspelar sig på en distans som inte finns i originalet. Man kan också uttrycka skillnaden så att Nadine Gordimers roman hör hemma i den verklighet den skildrar, medan Else Lundgrens översättning kommer ut i en omgivning på stort avstånd från romanens händelser. På grund av uppenbara faktorer som kulturella och politiska skillnader mellan Sverige och Sydafrika och språkens olika strukturer är det inte samma sak att läsa Julys folk som att läsa July’s People. I översättningen hörs inte bara Nadine Gordimers sydafrikanska röst, utan även Else Lundgrens – en röst som härrör från helt andra sammanhang än originaltextens.

Christina Gullins bok bjuder på massor av intressanta exempel på jämförelser mellan original och översättning, varav jag väljer ett par stycken att presentera för den som råkar vara road av sådant:

Its gentleness, ordinariness produced sudden, total disbelief.
Ljudet var så mjukt och så vardagligt att det kom deras situation där i hyddan att förefalla än mer otrolig.

On a precarious ledge of existence; no room to attack one another. Like the bed.
Deras existens var så bräcklig; de hade inte plats att bli osams. Och i deras säng var det lika trångt.

Finaste citatet om kärleken?

2009-11-20T07:26:00.001+01:00

Blogging light på en fredag. Inspirerad av Tekoppens citat från Lagerkvists Dvärgen hoppas jag få så många svar som möjligt på frågan: Vad är ditt finaste citat om kärlek?

Tjechovs gevär och Maughams pistol

2009-11-18T08:01:00.001+01:00

Just nu räcker inte tiden och överskottsengagemanget till för mer än att läsa W. Somerset Maughams Up at the Villa och fundera över om det Tjechov sa om att ett gevär som introduceras under första akten måste avfyras innan ridån faller även gäller för en pistol som finns på en omslagsbild.

Rahimis senaste införskaffad

2009-11-05T22:18:00.002+01:00

Dagens bokköp: Tålamodets sten av Atiq Rahimi. Fram tills jag hinner läsa den får ni hålla tillgodo med att läsa om boken på svenska hos Hermia eller på norska hos Jorid på Ord om annet.

Perspektiv

2009-11-05T00:30:00.000+01:00

Dagen idag kommer jag ägna åt detta. För att ge denna upplysning någon som helst relevans på en litteraturblogg kan jag till exempel rekommendera denna.

The Humbling parodierad

2009-11-03T19:46:00.001+01:00

Jag trodde aldrig den dagen skulle komma när jag skrattar hjärtligt (okej, lite förtvivlat också) åt en rå parodi på Philip Roths senaste bok. Men eftersom jag nu redan för flera veckor sedan liknade The Humbling vid en parodi på Roths författarskap är det ju rätt roligt att se att det är fler än jag som läser berättelsen på detta sätt, vilket John Crace har gjort i The Guardians unika serie romanparodier, The Digested Read.

Om språkens överlevnad

2009-11-02T23:49:00.001+01:00

Eftersom (ett av mina favoritord att inleda bloggposter med, har jag märkt på sista tiden) jag inte just nu kan hitta något lämpligt Roth-citat att provocera min kära läsekrets med tänkte jag idag lyfta fram en teori som borde kunna få en och annan vän av språk och ordning att höja på något väl valt ögonbryn, nämligen den att anglifieringen av svenska språket, och alla andra språk med för den delen, inte alls är av ondo.

Läs t.ex. en kortare argumentation på svenska hos Magnus Engdahl på bloggen Den dynamiska spiralen, eller en längre och dessutom mycket underhållande argumentation på engelska av John McWorther på World Affairs som påstår att ”this century promises the death of most of the world's languages, but we probably won't miss them”.

Originellt språk (V)

2009-11-02T08:36:00.000+01:00

Läser för tillfället bland annat Orhan Pamuks bok Snow, om en turkisk poet som efter tolv års exil i Tyskland återvänder till sitt hemland. Poetens namn är Kerim Alakuşoğlu, men han insisterar, av någon anledning jag hittills inte har fått veta, på att endast kallas Ka. Staden han återvänder till ligger nära Turkiets östra gräns och heter Kars. Som titeln indikerar är snö ett återkommande tema i berättelsen; staden är tillfälligt avstängd från omvärlden på grund av stora mängder snö, poeten tittar ut på och vandrar runt i dess snötäckta gator och skriver dessutom dikter om snö. Det är fruktansvärt synd att jag inte kan läsa turkiska, för jag är alldeles säker på att det ger en annan känsla att ständigt träffa på ordet Kar, som snö tydligen heter på turkiska, än dess översatta varianter.

Stranger on a Ship

2009-10-30T10:45:00.003+01:00

Som tidigare nämnt var jag inte särskilt road av Jenny Diskis Stranger on a Train när jag läste den förra året. Endast de två första kapitlen kändes riktigt läsvärda, varav det ena paradoxalt nog handlade om resan från England till USA med fraktfartyg. Av någon anledning fascineras jag av sådana slutna världar och speciella förhållanden som t.ex. livet ombord på ett lastfartyg utgör och även av den världsomspännande logistikverksamhet dessa fartyg ingår i.

I går läste jag i Svenska Dagbladet att det nu finns möjlighet för vem som helst att ”göra en Diski”, alltså att som turist få resa med vissa fraktfartyg. Och det är ju en riktigt strålande semesteridé – tänk bara vad mycket lästid man skulle få!

Om romanens överlevnad

2009-10-27T10:57:00.002+01:00

I min fantasivärld finns det bloggläsare där ute som är lika intresserade av Philip Roths författarskap och hans tankar om läsande, skrivande och livet i allmänhet som jag är. (Ifall någon undrar över detta ändlösa tjat rakt ut i cyberrymden.) Jag tänker mig dessa människor som för beskedliga alternativt för upptagna för att ha tid att kommentera, men att de ändå uppskattar denna övervikt av Roth-relaterade bloggposter.

Oavsett om denna fantasi har någon grund i verkligheten eller ej, så tänkte jag idag bjuda på en länk till nyss nämnda författares reflektioner kring bokens och romanläsandets framtid – ett ämne som skulle kunna tänkas intressera de flesta bokbloggare. Dock är hans framtidsvisioner, föga överraskande, inte överdrivet positiva.

William Skidelsky är också besviken

2009-10-25T10:09:00.003+01:00

Som tidigare nämnt, Roths senaste, The Humbling, var en grym besvikelse. Nu visar det sig att jag inte är den enda som tycker så. The Guardians William Skidelsky kallar boken ”an embarrassing failure”, dock ägnar han betydligt fler ord och sannolikt mycket mer tid än vad jag gjorde på att uttrycka varför. Fiffigt, tycker jag, att någon betalar honom för att skriva precis det jag tänker, och att allt jag behöver göra är att länka.

INTERNATIONAL CAPS LOCK DAY

2009-10-22T12:17:00.005+02:00

Ahhhh! Tänk vad skönt att få använda caps-lock-tangenten för en gångs skull. För jag menar, när använder man egentligen den numera? Men i dag är det i alla fall International Caps Lock Day, så då måste det ju vara tillåtet.

Alla årets övriga dagar håller jag dock med om att man bör hålla en trevlig samtalston även i skrift, eller som någon annan uttryckte sig i frågan om att skriva med versaler: As annoying as yelling without being half as effective.

Ja, man skulle rent av kunna plocka bort den där tangenten som sitter där alldeles ensam och övergiven. På något sätt. Förslagsvis så här:

Fast det är klart, den kan ju vara bra att ha i bakhand, ifall man råkar ut för situationer där ett litet hot kan vara på sin plats.

HAPPY INTERNATIONAL CAPS LOCK DAY PÅ ER ALLA!!!

Newark is my Stockholm

2009-10-20T20:58:00.001+02:00

Sightseeing per buss är kanske inte en fritidssyssla jag gärna ägnar mig åt, men en runda genom Newark för att beskåda platser som förekommer i Philip Roths romaner skulle jag lätt lägga några timmar av mitt liv på. Och särskilt om författaren själv plötsligt kliver på…

Snyltbloggande om A Woman in Jerusalem

2009-10-18T12:59:00.009+02:00

Eftersom jag har för lite tid, men ändå vill blogga, ägnar jag mig åt snyltbloggande:

Jag har läst A Woman in Jerusalem av den israeliske författaren A.B. Yehoshua.

Det har även Lyran gjort, med stort utbyte, och Ivana/Bokmania som avbröt läsningen efter halva boken då hon började tvivla på att berättelsen någonsin skulle ta sig. Jag skulle vilja påstå att det gjorde den inte, och jag delar de flesta av Ivanas invändningar mot boken.

I diskussionen kring A Woman in Jerusalem har även temat översättning kommit upp, och jag vill därför återge en intressant kommentar i The Guardian om israeliska författare i anledning av nobelprisspekulationerna:

Does anyone else from small language communities feel slightly bewildered by the rest of the world's backing for authors that aren't viewed as potential Nobel winners in their own country? I say this because here in Israel Oz isn't given the same salivating attention he receives outside of Israel (prizes in Germany, newspaper columns in Italy etc.) and most are baffled that he and A.B. Yehoshua are given as possible Nobel prize winners ahead of say, Meir Shalev who is almost anonymous outside of his country. We always joke that Oz reads better in translation than he does in Hebrew.

- Istultus

Snyltbloggande slut.

Hypotetiskt höstmys

2009-10-15T10:22:00.000+02:00

Det är alldeles för mycket nu – hinner varken läsa eller blogga. Så här års skulle man ju egentligen bara vilja sitta och mysa med en god bok.

Besviken

2009-10-10T13:36:00.002+02:00

Det är synd att säga – ja, det är faktiskt fruktansvärt synd att säga – men när man läser Roths senaste roman The Humbling är det svårt att komma underfund med huruvida det är en själv eller den bedrövliga huvudpersonen det är mest synd om. Man kommer på sig med att undra om Roth kan ha menat boken som en parodi på sitt eget författarskap.

Tur ändå att den är kort. Å andra sidan är det kanske det som gör att den känns parodisk, att den inte går på djupet i någonting. Det är stor dramatik, men det känns som att alla belysande perspektiv är kvar i författarens huvud.

Nog om denna. Nästa bok, tack.

Nobelpristagarlitteratur

2009-10-09T11:50:00.014+02:00

Eftersom jag igår inte fick vara med och skylta med kunskaper och ge bokrekommendationer gällande nobelpristagaren gör jag det idag istället.

Barack Obama har idag fått Nobels fredspris, och han har skrivit två böcker som jag skulle vilja rekommendera.

Dreams from my Father (Min far hade en dröm) är en självbiografi som till stor del handlar om frågor som ras, identitet och tillhörighet, medan The Audacity of Hope (Att våga hoppas) avhandlar Obamas syn på de amerikanska värderingarna och USA:s roll i världen.

Det vore inte fel att säga att detta är böcker man ”bör” ha läst, men den största anledningen att läsa dem är ändå att de helt enkelt är mycket läsvärda.

Uppdatering:
Om någon undrar vad jag rent personligen tycker om att Obama har fått fredspriset är det ungefär det som så väl formuleras här och här.

Grattis

2009-10-08T16:21:00.000+02:00

På trots av föregående inlägg vill jag ta tillfället i akt att gratulera inte bara Herta Müller, men framförallt alla bokbloggare som jag vet har hejat på henne. Jag vet att ni är många som uppskattar hennes böcker, så då kan de inte vara så där alldeles ute och cyklar ändå, de där aderton.

Dan före

2009-10-07T10:13:00.003+02:00

Så här dan före öppnaredan kringgår jag min föresats att inte nämna ordet Nobelpris i denna blogg genom att citera Thomas Steinfeld, kulturchef på Süddeutsche Zeitung:

Efter flera års inte helt övertygande beslut – det förfärligt självgoda i Doris Lessing har alltid stört mig, och Le Clézio må vara en anständig man, men han är inte någon stor författare – skulle det vara på tiden att fatta ett enbart litterärt beslut. Philip Roth skulle i så fall vara min favorit – eller Tomas Tranströmer som enligt mitt tycke inte får straffas för att han är svensk. Men förmodligen måste vi än en gång bry oss om ett beslut som står mer på moraliska än på litterära grunder – Amoz Oz eller Herta Müller.

Dagens roligaste

2009-10-02T19:55:00.002+02:00

…var Vem vet mest-deltagaren som på frågan om vem som har skrivit romanerna Morens sista suck och Midnattsbarnen svarade Stieg Larsson.

Julafton kommer tidigt

2009-09-30T20:30:00.001+02:00

…även i år. Närmare bestämt om några få dagar, i min postlåda.

Dagens roligaste

2009-09-25T19:53:00.001+02:00

…var Vem vet mest-deltagaren som på frågan om vad som är titeln på Simone de Beauvoirs kända bok från 1949 svarade Lady Chatterleys älskare.