Bookoholic shopping

Innan jag hinner skriva fler riktiga litteraturistinlägg från sommarens utflykter tänkte jag visa upp lite bokshopping, bland annat några små fynd jag gjorde på Waterstones i Brighton förra veckan.
 

Eftersom jag bland annat besökte Henry James’ Lamb House i Rye under den senaste resan kände jag förstås suget efter att läsa hans kända The Turn of the Screw och hittade en utgåva i den underbara och mycket resvänliga serien med fina små böcker som heter Collector’s Library.

Under sommaren har jag ju även på riktigt fått upp ögonen för Viriginia Woolf och Bloomsburygruppen efter besöket i Monk’s House i juni. Boken Bloomsbury in Sussex förhåller sig till ämnet på ett mycket intressant sätt, ”looking at the furnishings, decorations and gardens of Charleston and Monk’s House and how they came to express the spirit of their remarkably creative and innovative occupants”.

 

Shakespeare har ingen direkt koppling till sommarens resor, men små knappar med Shakespeare-förolämpningar känns på något sätt ändå tryggt att ha i sin utrustning. För vem vet, rätt vad det är kan man komma att känna behov av att lite fint tala om för någon att ”Thou smell of mountain goat” eller ge det mer definitiva beskedet ”I do desire we may be strangers”.

Som en bokbeställning på posten kom också samma vecka några fler fina böcker som jag hoppas och nästan förväntar mig ska vara lika tilltalande inuti som utanpå.

 

Hoppas bara hösten kommer bjuda på en och annan lugn helg då det finns tid att mentalt åka tillbaka till södra England i mentalt sällskap med Virginia Woolf.

I väntan på... ja, inte Godot

Det är inte så mycket turism över det här inlägget, men nog matchar det kriterierna ”litteratur möter verklighet”. Får väl ursäkta mig med att jag i väntan på nästa litteraturist-utflykt om ett par dagar sitter och läser The Voyage Out av Virginia Woolf, en författare jag tänker förfölja även på den här resan.

Beachy Head

De dramatiska slutscenerna i Brighton Rock är inspelade på Beachy Head.

I boken har inte Rose och Pinkie lyckats ta sig lika långt österut, och därmed riskerar de inte heller att falla hela 162 meter, men valet av Beachy Head till filmen är lätt att förstå för platsen är oerhört dramatisk, ödesmättad och vacker.

Så är det också en jämn ström av turister som vandrar längs med kalkstensklippornas kant.

Min ryggmärgskänsla talar om för mig att hålla god marginal till kanten – jag tillhör inte de som behöver påminnas av någon skylt.

Jag klarar nämligen alldeles utmärkt att föreställa mig känslan av att tappa fotfästet och balansen utan hjälp av skyltens fina lilla illustration.

Och som om jag inte redan skulle ha tillräckligt stor respekt för omständigheterna så måste jag förstås även upplysas om att kanten kanske helt plötsligt inte är just där jag tror att den är.

Men att vara människa är så mycket, och till Beachy Head söker sig inte människor endast för att njuta av platsen och utsikten. Ca. 20 personer per år väljer här att medvetet ta det sista stora klivet. Därför patrulleras också platsen ständigt av personal från kyrkan.

 

På flygplatsen på vägen hem från min Englandsresa köpte jag av en tillfällighet Howard Jacobsons The Finkler Question och redan på sidan 16 dyker platsen och temat upp i en galghumoristisk dialog:

’We did discuss throwing ourselves off Bitchy ’Ead together if one of us got seriously sick,’ Libor said, ’but Malkie thought I was too light to hit the sea at the same time she did and she didn’t fancy the idea of hanging around in the water waiting.’

‘Bitchy ‘Ead?’ Treslove wondered.
‘Yes. We even drove there for a day out. Daring each other. Lovely spot. Great spiraling downs with seagulls circling and dead bunches of flowers tied to barbed-wire fences – one with its price ticket still on, I remember – and there was a plaque with a quotation from Psalms about God being mightier than the thunder of many waters and lots of little wooden crosses planted in the grass. It was probably the crosses that decided us against.’

Ganska så omtöcknad känner man sig faktiskt efter en stunds vandring på Beachy Head. Tänk då vad ett stackars litet träd som alltid står där och blir sönderblåst, ständigt från samma håll dessutom, ska känna sig.

Eastbourne (alias Brighton)

Efter att ha sett filmen Brighton Rock från 2010 känns det nästan som man har varit i Brighton. Men det har man ju förstås inte. Man har varit i Eastbourne. 

Stora delar av filmen är nämligen inspelad där och det är Eastbourne Pier som föreställer Brighton Pier i filmen.

Filmmakarna tyckte tydligen att Eastbourne med tillhörande pir var mer tidsenlig. Bra val, tycker jag, eftersom den även var vackrare.

 (Miniatyrbilderna är från filmen och de större är mina egna.)

Brighton (Rock)

Under det senaste året har många läst Graham Greenes klassiker Brighton Rock från 1938 och/eller sett filmen från 2010. Nu kommer ju egentligen ”Been there” först i det klassiska uttrycket som fortsätter ”done that” och kan kompletteras med fritt valda delar som ”got the t-shirt, read the book, seen the film” etc, men för min del kom besöket som nummer tre i ordningen.

It had seemed quite easy to Hale to be lost in Brighton. Fifty thousand people beside himself were down for the day, and for quite a while he gave himself up to the good day, drinking gins and tonics wherever his programme allowed. For he had to stick closely to a programme: from ten till eleven Queen’s Road and Castle Square, from eleven till twelve the Aquarium and Palace Pier, twelve till one[…] (sidan 5)

Katolicismen är ett centralt tema, som här i en dialog mellan huvudpersonen, den unge gangstern Pinkie/the Boy, och hans oerfarna och godtrogna flickvän Rose.

’But you believe, don’t you,’ Rose implored him, ‘you think it’s true?’

‘Of course it’s true,’ the Boy said. ‘What else could there be?’ he went scornfully on. ‘Why,’ he said ‘it’s the only thing that fits. These atheists, they don’t know nothing. Of course there’s Hell. Flames and damnation,’ he said with his eyes on the dark shifting water and the lightning and the lamps going out above the black struts of the Palace Pier, ‘torments’. (sidan 52)

Titeln är hämtad från de godisstänger som säljs på och i området kring piren.

‘People change,’ she said.

‘Oh, no they don’t. Look at me. I’ve never changed. It’s like those sticks of rock: bite it all the way down, you’ll still read Brighton. That’s human nature.’ (sidan 198)

Och medan man sitter där på piren och tuggar Brighton Rock kan man filosofera över huruvida man håller med om jämförelsen.

Dreamt I went to Manderley

Vädret är varmt och regnet hänger i luften. Jag flyttar rhododendron i trädgården. I tanken är jag trädgårdsmästare på Manderley.

The rhododendrons stood fifty feet high, twisted and entwined with bracken, and they had entered into an alien marriage with a host of nameless shrubs, poor, bastard things that clung about their roots as though conscious of their spurious origin.

från Rebecca av Daphne du Maurier

Virginia Woolfs sista vandring

Den 28 mars 1941 vandrade Virginia Woolf från Monk’s House ner mot River Ouse.

Nere vid älven la hon ifrån sig sin hatt och sin käpp. Därefter fyllde hon fickorna i sin överrock med stenar och gick ut i älven där hon dränkte sig.

Hemma hade hon lämnat följande brev till sin make:

Dearest, I feel certain that I am going mad again. I feel we can't go through another of those terrible times. And I shan't recover this time. I begin to hear voices, and I can't concentrate. So I am doing what seems the best thing to do. You have given me the greatest possible happiness. You have been in every way all that anyone could be. I don't think two people could have been happier 'til this terrible disease came. I can't fight any longer. I know that I am spoiling your life, that without me you could work. And you will I know. You see I can't even write this properly. I can't read. What I want to say is I owe all the happiness of my life to you. You have been entirely patient with me and incredibly good. I want to say that—everybody knows it. If anybody could have saved me it would have been you. Everything has gone from me but the certainty of your goodness. I can't go on spoiling your life any longer. I don't think two people could have been happier than we have been.

---

När jag ändå var så nära kunde jag inte låta tillfället gå ifrån mig att inte bara se huset men även platsen vid älven. Eftersom lokalsinne inte är en av mina mest utpräglade egenskaper, särskilt inte när det handlar om grusvägar, åkrar och natur istället för städer och gator med namn, frågade jag en av guiderna till råds om hur jag bäst skulle gå. ”Du går bara ner genom parkeringen och följer vägen vidare ” förklarar guiden. ”Jaha” säger jag och tillägger för att vara riktigt säker på att inte hamna fel ”och sedan är det bara att… fortsätta gå?” ”Ja” svarar guiden, men börjar reflektera över mitt ordval och tillägger ”Men du får inte bara fortsätta gå, du måste stanna när du kommer till älven! För tänk om det blev känt att en National Trust-guide hade gett en turist rådet att bara fortsätta gå – det ville ju vara förfärligt!” avslutar han.

Medan jag gick vägen där Virginia Woolf vandrade sina sista steg plockade jag med mig en sten. Den ligger numera på mitt skrivbord som en enkel men mycket betydelsefull memento mori.