Jag befinner mig i Brighton. Har ca. fyra timmar att shoppa och måste
därför göra detta lite selektivt och relativt rationellt. Börjar med att snabbt
trava uppför North Laine, som väl enklast kan beskrivas som Brightons Camden. Massor
av udda och roliga butiker med minst lika udda och roliga affärsinnehavare. Vid
gatans slut hittar jag butiken Mad Hatters.
Ärligt, vem skulle kunna låta bli att gå in i en butik med det namnet? Dessutom
hör det till saken att något av det svåraste jag vet är att låta bli att köpa
hattar. Och hittar jag en hatt jag gillar? Svaret är ungefär detsamma som på
frågan: Gillar drottningen gin? Men i det här läget försöker jag utöva en smula
självbehärskning och beslutar mig för att gå ett rejält shoppingvarv medan jag
testar om tanken på den vackraste och samtidigt mest praktiska svarta hatt jag någonsin
sett snabbt kommer lämna mig eller om den kommer stanna kvar och åter styra
mina steg mot Mad Hatters innan
jag tar tåget hem för dagen.
Jag vandrar vidare. Småshoppar lite i Churchill Square, äter ett par
yum-yums som promenadmat och styr så småningom kosan tillbaka mot North Laine.
Hatten kallar. Och det är medan jag åter vandrar uppför gatan som jag upptäcker
det, gatans tema.
Först går jag förbi den här butiken:
Lite längre fram den här:
Och har man nu blivit alldeles omtumlad och matt av vandrande,
yum-yum-ätande, hattfunderande och Alice-associationer, kan man gå in på den
här puben och sätta sig en stund:
Innan man går tillbaks till hattmakaren.
(Ett stort tack till Camilla på Läsdagboken
för Brightoninspiration!)
