Den
28 mars 1941 vandrade Virginia Woolf från Monk’s House ner mot River Ouse.
Nere
vid älven la hon ifrån sig sin hatt och sin käpp. Därefter fyllde hon fickorna
i sin överrock med stenar och gick ut i älven där hon dränkte sig.
Hemma
hade hon lämnat följande brev till sin make:
Dearest, I feel certain that I am going mad again. I feel we can't go
through another of those terrible times. And I shan't recover this time. I
begin to hear voices, and I can't concentrate. So I am doing what seems the
best thing to do. You have given me the greatest possible happiness. You have
been in every way all that anyone could be. I don't think two people could have
been happier 'til this terrible disease came. I can't fight any longer. I know
that I am spoiling your life, that without me you could work. And you will I
know. You see I can't even write this properly. I can't read. What I want to
say is I owe all the happiness of my life to you. You have been entirely
patient with me and incredibly good. I want to say that—everybody knows it. If
anybody could have saved me it would have been you. Everything has gone from me
but the certainty of your goodness. I can't go on spoiling your life any
longer. I don't think two people could have been happier than we have been.
---
När
jag ändå var så nära kunde jag inte låta tillfället gå ifrån mig att inte bara
se huset men även platsen vid älven. Eftersom lokalsinne inte är en av mina mest
utpräglade egenskaper, särskilt inte när det handlar om grusvägar, åkrar och
natur istället för städer och gator med namn, frågade jag en av guiderna till
råds om hur jag bäst skulle gå. ”Du går bara ner genom parkeringen och följer
vägen vidare ” förklarar guiden. ”Jaha” säger jag och tillägger för att vara
riktigt säker på att inte hamna fel ”och sedan är det bara att… fortsätta gå?”
”Ja” svarar guiden, men börjar reflektera över mitt ordval och tillägger ”Men
du får inte bara fortsätta gå, du måste stanna när du kommer till älven! För tänk
om det blev känt att en National Trust-guide hade gett en turist rådet att bara
fortsätta gå – det ville ju vara förfärligt!” avslutar han.
Medan
jag gick vägen där Virginia Woolf vandrade sina sista steg plockade jag med mig
en sten. Den ligger numera på mitt skrivbord som en enkel men mycket
betydelsefull memento mori.
4 kommentarer:
Vackert och sorgligt i ett.. Fint du delade också detta med oss andra.
Ja, det var mycket speciellt! Och att det just simmade två svanar där Virginia hade gått i...
Tack för din finstämda skildring av din vandring i Virginia Woolfs minne. Hennes välformulerade ord är så sorgliga, för vem vet om hon skulle tänkt likadant ett år senare. I stunden kan allt verka svart och omöjligt att klara av. Jag önskar att alla deprimerade människor istället skulle se sig själva som den som tar emot ett sådant brev - då skulle man göra allt för att övertala den andra att livet ändå är värt att leva och att hen inte alls är en börda för dem som älskar henne/honom.
Tack själv! Det är ibland svårt att hitta ord för teman som detta, men jag ville ändå försöka få till en bloggpost och uppskattar mycket att ha vänner som vill/vågar/orkar reflektera.
Visst önskar man att det var möjligt att inge människor hopp i sådana lägen! Tyvärr kan man också förstå att deras egen kamp ibland kan bli dem övermäktig.
Skicka en kommentar