Från den ena boken till den andra

Äntligen har jag kommit så långt i mitt kronologiska, men ack så sporadiska, semesterbloggande att det är dags för det inlägg som ligger mig allra varmast om hjärtat.

På den här bloggen ska ju inläggen gärna påvisa någon form av koppling mellan litteratur och verklighet, vilket förstås brukar ha med bokens innehåll att göra. Den här gången finns det däremot ingen koppling till innehåll, utan till två böckers framsidesbilder. Den lilla kustvandring jag sedan länge innan semestern hade bestämt mig för att ta visade sig att gå från omslagsbilden på Jamaica Inn till omslagsbilden på My cousin Rachel, båda böckerna skrivna av Daphne du Maurier.

Ankaret på den första omslagsbilden ligger där min vandring startade, vid hamnen i den lilla fiskebyn, ca femtio meter från semesterbostadens dörr.

Från hamnen följer man den branta uppförsbacken söderut tills den övergår i kuststigen.

Till en början går stigen över en stor äng med underbar utsikt ut över havet. Vänder man sig om har man utsikt över den lilla fiskebyn.

Innan jag gav mig iväg hade jag fått för mig av att hela vandringen i princip skulle vara et lojt lunkande kombinerat med avnjutande av vacker utsikt. Och utsikt fick jag så jag teg, men lojt lunkande… Nej, inte precis. Efter några minuters vandring tog nämligen den vackra ängen slut. Inte blev det mindre vackert för det, men landskapet blev helt plötsligt betydligt mer dramatiskt.

En bild säger mer än tusen ord, sägs det, men vissa kan också ljuga rätt rejält. Proportioner, avstånd och höjder framgår inte alls av bilderna jag tog under min vandring. För att få en viss aning kan man titta på de små orangefärgade plupparna på vattnet på bilden ovan, vilket är ett gäng paddlare som var ute och njöt av naturen från ett litet annat perspektiv än mitt.

Har jag berättat att jag har en viss respekt för höjder? Nehej. Men det har jag. Om jag i vardagslaget försöker förtränga sådana förnimmelser, så var det något jag nu fint skulle få försöka hantera om jag skulle lyckas ta mig till mitt mål.

Många stora betesmarker låg längs med rutten och för korna hade det satts upp stadiga och fina staket så de inte skulle trilla över kanten. Som vandrare fick man däremot hålla sig på den till tider mycket smala stig som gick utanför staketet, många ställen osympatiskt nära klippkanten som på sina ställen låg hela sextio meter över vattenytan. Jag är inte heller särskilt förtjust i närt umgänge med kossor, men här måste jag medge att jag ibland övervägde om jag heller skulle kliva in till klövdjuren och riskera att trampas ihjäl än att trilla ner på klipporna i vattnet. Och när vi ändå är inne på medgivanden kan jag likaväl berätta att jag ibland fick ta ett rejält tag i staketet bakom mig innan jag vågade släppa stigen framför mig med blicken för att vända mig om eller utåt mot havet och fota.

Total fick man ta sig nerför ca 210 trappsteg och uppför ca 300 varav 150 i en följd, något som definitivt satte konditionen på prov.

Men det var värt det, för vackrare natur har jag sällan skådat. Man blev alldeles andäktig där man gick, av alla dessa underverk, i såväl stort som smått.

Efter ungefär två timmar vände stigen in mot den lilla vik som var mitt mål.

Längst in i denna lilla vik ligger endast ett par små gamla stenhus. Ett av dessa är det hus som är avbildat längst upp på omslaget till My Cousin Rachel.

För den som efter att ha läst detta tror att jag har en något överdriven respekt för det cornwallska landskap, kan jag rekommendera några länkar där man kan se vad som faktiskt kan hända i dessa krokar av världen. Här är det ”living on the edge” för såväl människor som bilar och hela klippblock.

Den som därmed istället väljer att ta vägen genom kohagen kan med fördel läsa How to safely cross a field of cows.