Långsökta nattfunderingar i semesterbostaden

Vaknar ofta till vid fyra-femtiden på morgonen av måsarna som för ett fasligt liv, sannolikt på grund av att fiskebåtarna nere i hamnen är på väg ut. Måsarna skriker gällt, lugnar ibland ner sig lite, man kan höra att de slår sig ner uppe på det oisolerade sovrumstaket, men att de strax kanar neråt på takpannorna av skiffer och fortsätter skrika och stöka. När man ligger och lyssnar låter det hetsigt och oharmoniskt, och man kan lätt tänka sig hur Daphne du Maurier kom på tanken att skriva The Birds som Hitchcock senare filmatiserade, där fåglarna går till riktad attack mot människorna.

När måsarna så småningom har tystnat är det svårt att somna om. Man inte bara hör men även känner vinden som viner i den obefintliga isoleringen i sovrumsfönstret. Och man blir liggande och lyssna på vågorna.

Vågor. Waves.

Wave kan betyda våg och wave kan betyda vinka.

Kanske är det bara på den här tiden av dygnet man börjar fundera över sånt. Och över Stevie Smiths dikt:

Not Waving But Drowning

Nobody heard him, the dead man,

But still he lay moaning:

I was much further out than you thought

And not waving but drowning.

Poor chap, he always loved larking

And now he's dead

It must have been too cold for him his heart gave way,

They said.

Oh, no no no, it was too cold always

(Still the dead one lay moaning)

I was much too far out all my life

And not waving but drowning.