Nu är det kul igen

Sådär ja, nu smakar julläsningen genast bättre. Två kapitel in i My Life as a Man kände jag för att även smaka lite på Marta Cullberg Westons Ditt inre centrum, och vips hade halva boken slunkit ner i en enda stor tugga.

Nu sitter jag här och pillar lite på sociologen Zygmunt Baumans Liquid Fear, och jag tror jag kommer att ha väldigt svårt att avhålla mig från att börja knapra lite även på den. (Tack till On Word Arts för tipset!) Eller vad tror ni, med det här smakprovet från baksidestexten:

Modernity was supposed to be the period in human history when the fears that pervaded social life in the past could be left behind and human beings could at last take control of their lives and tame the uncontrolled forces of the social and natural worlds. And yet, at the dawn of the twenty-first century, we live again in a time of fear. Whether it’s the fear of natural disasters, the fear of environmental catastrophes or the fear of indiscriminate terrorist attacks, we live today in a state of constant anxiety about the dangers that could strike unannounced and at any moment. Fear is the name we give to our uncertainty in the face of the dangers that characterize our liquid modern age, to our ignorance of what the threat is and our incapacity to determine what can and can't be done to counter it.

Julbordsläsning

Under de senaste par veckorna har jag läsandet gett mig en viss julbordskänsla. Ni vet, man ska smaka på allt det som andra säger är så himla gott, man tar åt sig för mycket av för många sorter och så sitter man där med överfull tallrik och börjar bli mätt och less på alltihop. Jag har tryckt i mig knappt halva Herta Mullers The Land of Green Plums, två tredjedelar av Jane Austens Northanger Abbey och ungefär hundra sidor av Malcolm Lowrys Under the Volcano, utan att någon av dem gav mig den där riktigt mumsiga känslan. Jag kommer visserligen att göra slut på dem så småningom, men i går sköt jag undan alla gamla halvätna tallrikar och gick och hämtade mig en ny fräsch portion som jag vet jag kommer att sätta i mig med god aptit, My Life as a Man, av… ja, ni kan säkert klura ut vem som är kocken bakom den anrättningen.

När man ser det lite gran(n) så här från ovan

När man sitter i skidliften, svävande över trädtopparna och med perfekt utsikt över övriga skidåkares bravader som ibland slutar i närkontakt med den lokala växtligheten, slås man av tanken att man kanske skulle författa en liten bok med skidanekdoter och ge den titeln Grabben i granen bredvid.

Snöbloggen

Eftersom det var så här vackert när jag tittade ut ur fönstret i går morse…


och eftersom jag nästan offrade mina fingrar för att fota den här snödränkta busken i minus sjutton grader senare samma dag…


lägger jag ut bilderna på detta som i vanliga fall utger sig för att vara en litteraturrelaterad blogg.

Julförberedelser

Nej, detta är inte mina nya läsglasögon. Avfärd mot vinterland sker i morgon bitti, så packning pågår just nu för fullt. Känns som julen kan bli rätt bra, tycker jag.

En virtuell julklapp som var mitt i prick har jag redan hedrats med av Vixxtoria, men som jag och många med mig med smärta har fått erfara ska man inte hysa för stora förhoppningar till pricksäkerheten hos familj och vänner när det gäller litterära paket under granen. Så för att minimera risken för totaltokiga bokklappar har jag egenhändigt inhandlat och slagit in Malcolm Lowrys Under the Volcano, satt den inslagna presenten i händerna på en familjemedlem med besked om att skriva paketlapp till mig och att därefter placera paketet under granen den tjugofjärde. Nu är ju inte detta i sig någon garanti för att jag får en bra bok, men åtminstone blir det en bok jag är nyfiken på och har lust att läsa.

Då återstår bara att önska er alla en riktigt god jul, en tomte som begåvar er med precis den bok ni mest av allt önskar er och riktigt mycket lästid framför brasan!

Va?

Vad kan man kalla en ren med öronmuffar?
Vad som helst – han kan ändå inte höra vad man säger.

In the Spirit of Christmas Present

Det blir inte någon bloggpost i dag heller. Istället följer jag mitt eget råd och ägnar dagens lediga timmar åt att se The Christmas Carol – en gång till!

In the Bleak Midwinter

…finns det inget bättre än att gå och se A Christmas Carol i hederlig gammal engelsk tappning på Maximteatern.

Jag vill av hela mitt hjärta tacka den anonyma person som i en kommentar tipsade mig om att denna föreställning efter några års paus nu åter sätts upp i Stockholm, vilket gjorde att jag redan den 25 november kom i den bästa av julstämningar på den fullsatta premiären.

Om Disneys överdramatiserade version som just nu går på bio finns det bara en sak att säga: Bah! Humbug! (Okej, det var kanske två.) Den är inget mot denna genuina och klassiska uppsättning där tegelfasaderna, de fina kostymerna och de traditionella engelska julsångerna som med ett trollslag tar en tillbaks till London, julafton 1843. Så om du har minsta möjlighet, en enda ledig kväll fram till jul, ge dig själv den bästa av julklappar och upplev Dickens fina julberättelse som den ska upplevas.

God bless us everyone!

Slutsnackat

Man måste ju bara älska engelsmännen! Tänk att komma upp med en sån underbar idé som att rädda en gammal röd telefonkiosk till ett fortsatt liv genom att omvandla den till bibliotek, komplett med böcker i olika kategorier och anslag med texten ”Silence please”.