The small drama of conversation

It is people in their kitchens, devastating each other softly and for the most part without intent, that constitutes life at its most indivisible.

Så säger Marilynne Robinson, favorit inför årets Orange prize och författare till bland annat Gilead, i en artikel i serien A Life in Writing i The Guardian. Med sin lågmälda skärpa reflekterar hon över allt från det egna skrivandet via religion och gudsuppfattningar till Hitchens och Dawkins. Rekommenderad helgläsning.

Litterär bildquiz 26

Det var länge sedan vi hade litterär bildquiz, så nu är det verkligen dags. Denna gång har jag låtit mig inspirera av det litterära legobyggandet jag upptäckte för någon vecka sedan. Återstår att se om någon kan utleda en romantitel ur min rudimentära ingenjörskonst.

The Child in Time

Igår läste jag ut Ian McEwans The Child in Time. Jag har sedan tidigare läst de fem senaste böckerna av McEwan, böcker som är rätt olika inbördes och som jag också har tyckt väldigt olika om. Alltså är jag numera rätt avvaktande när jag påbörjar en ny McEwan, spänd på om jag kommer att gilla den eller inte, men denna bok visade sig vara en intressant bekantskap.

Nu vill jag förstås väldigt gärna berätta om boken, men se det är svårare. Till detta finns det två anledningar. För att inte påverka andras läsupplevelse vill jag inte gärna avslöja de olika delhistorier som rullas upp, och jag vill inte heller ta effekten av de berättarstilar som så skickligt nyttjas för att delge oss dessa historier.

Men något måste jag väl ändå säga om det ska vara någon vits att alls skriva en bloggpost om boken. Grundhistorien är enkel men hjärtskärande sorglig; en treårig flicka blir bortrövad i ett obevakat ögonblick medan hon är med sin pappa och handlar. Vi följer sedan pappan under ett par år efter den livsomvälvande händelsen. Trådar vävs framåt och bakåt i tid, än följer vi i sinnets och än i verklighetens spår.

Även om jag nu hyllar denna bok, tror jag däremot inte alls att alla kommer att tycka som jag. The Child in Time har nog förmågan att framkalla känslor och åsikter av mycket varierande slag. Ja, jag är även ganska övertygad om att de finns de som tycker att jag saknar någon indian i kanoten som uppskattar denna McEwans bok.

Men om det är något jag önskar mig så är det att ni läser den! Om ni inte redan har gjort det, vill säga. Och kommer tillbaka sedan och berättar vad ni tycker.

Tematrio – Utomämnes

I veckans Tematrio är uppgiften: Berätta tre saker om er själva. Kanske har ni lust att prata om er familj, om era intressen eller om era arbeten. Välj fritt!

Jag gör det enkelt för mig själv även den här veckan genom att visa till den här och den här posten som måste kunna sägas uppfylla kraven på att vara såväl personliga som utomämnes.

Barnsligt enkelt?

The Sorrows of a Reader

De hade rätt! Efter avslutad läsning av Siri Hustvedts The Sorrows of an American är det fullständigt omöjligt att inte hålla med om att boken till slut blev en besvikelse. Ändå är jag på något sätt glad att jag tycker att den var det. För jag vet inte riktigt hur man skulle vara funtad i övervåningen för att gilla den övertydliga mischmash som boken utvecklade sig till mot slutet.

Fram till ca. sidan 240 är boken mycket läsvärd och berättelsen så långt ger mer än tillräcklig tankeföda. Personligen skulle jag klara mig alldeles utmärkt utan att få svar på alla frågorna om vem, hur och varför. Det är faktiskt väldigt synd om de första 240 sidorna som får dras med den platta och bitvis deckaraktiga upplösning som de sista sextio sidorna består av.

Så mitt lästips för att få bästa utbyte av denna bok är att ta ett rejält tag om bladen från och med sidan 243 till och med sista sidan och rycka. (Med reservation för att andra utgåvor kan ha andra sidindelningar. Vid osäkerhet, konsultera mig för jämförelse.) Läs sedan boken och fundera vidare själv.

Något annat som retar mig just idag är hur förbaskat svårt det ska vara att hitta på en egen klatchig rubrik som ingen har använt förut. Då jag för nyfikenhets skull googlade ”The Sorrows of a Reader” hittade jag att en recensent vid namn Jane Westaways hade skrivit om samma bok under exakt samma rubrik.

Skräckblandad läsförtjusning

Jag har kommit halvvägs i Siri Hustvedts The Sorrows of an American och den är så bra så jag bara har lust att ställa in all annan verksamhet, stänga ute omvärlden och sätta mig och sträckläsa till berättelsens slut. Förutom ett spännande plot och miljöer och personer som jag på något oförklarligt sätt ”trivs” med, är boken en uppsjö av klockrena observationer och intressanta reflektioner.

Men i just det här fallet drivs min lust att läsa klart av ytterligare en faktor. Jag vill få svar på frågan om jag kommer att tycka som Hermia och La Bibliofille, som båda gillade boken i grunden men som vid avslutad läsning satt kvar med en känsla av besvikelse. Jag hoppas, naivt som det känns just nu, att jag till skillnad från dem ska gilla boken hela vägen ut.

Bitvis omväxling

Trött på att läsa? Bygg lite med lego istället, vet jag. Inspiration kan du lämpligen hämta från någon favoritroman. Som här till exempel, några scener från The Great Gatsby.

Tematrio – Norge/Sverige

Veckans tematrio är: Berätta om tre norska/svenska favoriter. Svenskar ska alltså berätta om norska böcker/författare och vice versa. Med tanke på att vissa av oss är ganska förvirrade själar har Lyran formulerat en tilläggsregel: För er som möjligen inte vet om ni är mest norska eller svenska är valet fritt. För att lösa frågan väljer jag dock att utgå ifrån befintligt medborgarskap som är svenskt, och presenterar därför mina tre norska favoritförfattare. Och eftersom jag fortfarande inte har lyckats ta reda på vart man skickar sin ansökan om utökat timantal på dygnet blir det mest länkar till äldre poster här nedan.

1. Karl Ove Knausgård
Han har fått vara med i tematrio förut, den goda Karl Ove, men det kan inte hjälpas. Ska du läsa aktuell prisbelönad norsk litteratur så är Knausgård your man. Hans Ute av verden og En tid for alt har jag bloggat om här och här, dessutom finns det en del andra poster som på olika sätt handlar om Knausgård och hans böcker om du väljer författaren i kategorilistan till höger.

2. Kjell Askildsen
Jag har hittills bara läst en bok av Askildsen, Thomas F's siste nedtegnelser til almenheten, men det blir definitivt inte den sista. Kort bloggpost finns här.

3. Bergljot Hobæk Haff
En författare jag hörde talas om nästan innan jag ens själv kunde läsa. För att dra Jag mötte Lassie-historian bakom detta så beror det på att min mor var barndomsväninna med en av Hobæk Haffs systrar. Nu ska jag inte påstå att det var det som fick mig att vilja läsa henne, snarare tvärt emot, men när jag så småningom ändå började läsa hennes böcker var det lätt att konstatera hög läsvärdhetsfaktor. Kort bloggpost här.

Det blev svårt med Veckans Roth den här gången också. Det närmaste jag kommer är väl Askildsen eftersom han som jag tidigare nämnt kvalar in i kategorin ”favourite grumpy old men”.

Tio tusen norrmän kan inte ha fel

Det är kul att gå i sjuttonde maj-tåg. I alla fall just i år. Det är söndag, vackert väder och solsken över Stockholm, och som om inte sjuttonde maj i sig var nog för att få norrmännen att gå man ur huse så har Norge även vunnit Schlagerfestivalen med hästlängders marginal med en glad violspelande gutt och hans folkdansande kompisar.

Med andra ord ett alldeles perfekt tillfälle att damma av sitt ursprung och sin folkdräkt, stryka flaggan och bereda sig på en dag då alla barn och vuxna skulle gå i parader tills de fick skavsår och benen blev så svullna att de inte fick av sig de nyköpta finskorna, för att fortsätta citera Jo Nesbø.

Sjuttonde maj i Stockholm är inget dåligt alternativt till att fira dagen i broderlandet. Att dagen i år inföll på en söndag antog jag var något av anledningen till det stora deltagandet, men trognare firare upplyste mig om att så inte var fallet. Varje år går faktiskt mellan tio och femton tusen personer i sjuttonde maj-tåget från Engelbrektsplan till Skansen, oberoende av veckodag.

Stämningen när vi i år marscherade längs Strandvägen var det inget fel på. Man viftade med flaggan och tjoade hurra till kända som okända. Lite mera tryck hade man väl kunnat önska sig när det kom till sjungandet av de gamla norska sångerna, men när vi närmade oss Djurgårdsbron var det faktiskt några som gjorde ett entusiastiskt försök på att sjunga Fairytale. Hade det varit just de sångarna som stod på scenen i Moskva i går hade det nog däremot inte gått lika bra för Norge.

Inför 17 maj

Eftersom det i morgon är sjuttonde maj, som bekant Norges nationaldag, och eftersom jag därför ägnar kvällen åt den idiotiska sysslan att putsa pillrigt utformade silverpluppeduttar på en folkdräkt med tops som en förberedelse inför morgondagen, tycker jag det passar bra med ett litet utdrag ur inledningen till den kände norske deckarförfattaren Jo Nesbøs barnbok Doktor Proktors pruttpulver.

Det var maj och när solen hade lyst en stund på Japan, Ryssland och Sverige gick den upp över Oslo. Oslo är en ganska liten huvudstad i ett ganska litet land som heter Norge. Den satte genast igång med att skina på det gula och lagom lilla slottet, där det bor en kung som inte bestämmer så mycket att det gör något, och på Akershus fästning. […] Solen steg en pytteliten bit högre och lyste på barnen i en skolorkester som hade tränat sig på att vakna väldigt tidigt, ta på sig uniformer som kliade, och som nu övade sig på att marschera och spela nästan i takt. För snart var det 17 maj, Norges nationaldag, och då skulle alla skolorkestrarna i hela det lilla landet vakna väldigt tidigt, ta på sig uniformer som kliade och spela nästan i takt.

En bok, ett citat - The Great Gatsby

I've been drunk for about a week now, and I thought it might sober me up to sit in a library.

Fore!

Med anledning av att Hans Gunnarsson har skrivit en golfroman i 18 kapitel vill jag ta tillfället i akt att påminna om Ernest Hemingways motsvarande samt hans råd om skrivande exemplifierat genom golf.

För den som inte är road av denna primitiva form av jordbruk vill jag slå ett slag för fotografering som alternativ syssla i golfmiljö, vilket kan ge ett helt nytt perspektiv på världen.

Don't try this...

...at all!

Tematrio - Omläsning

Veckans Tematrio hos Lyran handlar om att berätta om 3 böcker/texter/serier du läser om och om igen.

På detta är mitt svar enkelt: Jag läser inte om. Jag är för nyfiken, otålig och rastlös för att läsa om. Jag vill läsa nytt. Upptäcka nya tankar, nya människor, nya miljöer, ja nya världar i alla dess former. Än så länge i alla fall.

För någonstans hyser jag ändå tanken att jag eftersom åren går kanske blir en lugnare och mer saktmodiga människa och då kan möjligheten finnas att även jag börjar läsa om. Detta skulle till och med kunna sammanfalla med att jag får slut på böcker av mina favoritförfattare, så en naturlig tanke är att läsa utvalda böcker av Roth och Ishiguro en gång till. Dessutom slog mig tanken när jag läste Marilynne Robinsons Gilead nyss att även detta är en bok som skulle ägna sig för omläsning. Den erbjuder mycket att reflektera över och många djup att dyka ner i. Men sannolikt hinner jag också läsa fler sådana innan jag hittar det där stora lugnet, så jag får väl återkomma i frågan. Någon gång.

Klarsyntheten är nära

Är det fler än jag som tycker det är jobbigt med dimma? När man ska åka iväg någonstans och inte ser handen framför sig där man försöker manövrera sin bil längs det som troligtvis är en väg önskar man bara att någon lagom klyftig själ hade uppfunnit ett medel som med ett enkelt grepp kunde återställa verklighetens skärpa.

Och nu finns det! Se bara här:

Hänvisningsbloggande

Medan jag sitter här och just nu har lite för mycket att hinna med för att få ur mig ett blogginlägg, kan jag idag rekommendera att ni istället besöker Bokomaten och tar del av hennes reflektioner från läsningen av Erlend Loes senaste barnbok Kurt i Kurtby.

Huvudsaken är att man gör fynd

Har man redan ett par hundra olästa böcker på lut behöver man strängt taget inte köpa några fler på ett tag. Men det är ju så trevligt att vandra runt bland hyllorna och se om man hittar någon bok som talar till en och bara insisterar på att följa med hem, så en liten sväng till en secondhandbutik unnar jag mig i alla fall lite då och då.

När man åker till secondhandbutiken för att handla böcker är det rätt vanligt att man kommer hem med något helt annat än vad man hade i åtanke när man åkte dit. En drös gamla Graham Greene till exempel när man egentligen var ute efter Förvandlingen av Kafka och Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Men det är ju lite av charmen med att handla second hand. Man hittar alltid någon godbit man vill ha som gör att det ändå är värt mödan.

Gårdagens utflykt var inget undantag i så måtto, men utbytet var ännu lite längre från målet än vad det brukar vara. För ovanlighetens skull hittade jag faktiskt inte en enda bok som jag kände för att ta med mig hem, så det blev inget andrahands nytillskott till bokhyllan den här gången. Däremot blev det ett till hatthyllan.

Och apropå Graham Greene så kanske jag skulle ta och titta på Den tredje mannen igen, när jag ändå har kommit i stämning.

Gilead

Idag vill jag rikta en särskild tack till La Bibliofille som förra året gjorde mig uppmärksam på Marilynne Robinsons Gilead, vilken jag nyss har läst och tyckte mycket om.

Berättelsen består av ett brev som en åldrande och sjuk präst skriver till sin mycket unga son för att på det sättet kunna vara ett stöd för sonen även efter att han själv har gått bort. Men skrivandet tar sina egna vägar och prästen finner sig ständigt fördjupad i funderingar över frågor som han själv inte har kommit till ro med.

I have been looking through these pages, and I realize that for some time I have mainly been worrying to myself, when my intention from the beginning was to speak to you. I meant to leave you a reasonably candid testament to my better self, and it seems to me now that what you must see here is just an old man struggling with the difficulty of understanding what it is he’s struggling with.

Men just genom att skriva denna obönhörligt vardagliga men samtidigt mycket vackra skildring har han kanske gett sin son såväl stöd som det bästa beviset på vilken god människa han är. Som läsare önskar man sig inte i sonens ställe, men det är en ynnest att få ta del av hans fars brev.

Att vandra ut

Ud vil jeg! ud! O, så langt, langt, langt,
over de høje fjelde!
her er så knugende, tærende trangt,
og mit mod er så ungt og rankt,
lad det få stigningen friste,
ikke mod murkanten briste!

Så tänker huvudpersonen i Bjørnstjerne Bjørnsons Arne från 1859. Dock stannar det vid tanken; Arne lyckas aldrig ta sig någon vart.

Någon som däremot lyckas ta sig runt här i världen är Adam Kellas i James Meeks senaste bok We Are Now Beginning Our Descent (en bok jag passande nog köpte på flygplatsen i Bristol och började läsa på planet hem). Handlingen rör sig från Afghanistan via London och vidare västerut till USA, och Kellas gör sig bland annat följande reflektion om exiltillvaron:

Fools and lunatics were exiles at home; they found it easier to be at home in exile.

I The Guardian presenterar Malcolm Pryce en lista över vad han anser är de tio bästa romanerna om att befinna sig i utländighet:

The Quiet American – Graham Greene
A Woman of Bangkok – Jack Reynolds
The Alexandria Quartet – Lawrence Durrell
The Discovery of Tahiti – George Robertson
As I Walked Out One Midsummer Morning – Laurie Lee
The Gentleman in the Parlour – Somerset Maugham
Thomas Cook European Railway Timetable
Speak, Memory – Vladimir Nabokov
Under the Volcano – Malcolm Lowry
A Moveable Feast – Ernest Hemingway

Den enda jag har läst av dessa är Hemingways A Moveable Feast, en bok jag verkligen kan intyga är läsvärd. Den ger en skön bild av konstnärslivet i Paris på 1920-talet och inspirerar dessutom till läsning av de författarkollegor Hemingway omger sig med.

Av Greene, Maugham och Nabokov har jag läst andra böcker med stor behållning, alltså borde deras exilromaner vara kvalificerade tips.

Om någon därute har läst några av dessa eller andra böcker på samma tema vore det roligt att få ta del av era rekommendationer. För som någon klok människa har sagt:

Världen är en bok – den som stannar hemma läser bara första sidan.

Smakfullt

Det finns många anledningar till att vilja bo i England, som t.ex. Branston Pickle och Mint Sauce, men inte minst att få använda dessa vackra frimärken med motiv av brittiska designklassiker.

Tematrio - Hembygden

Denna vecka låter uppmaningen i Lyrans Tematrio så här:

Berätta om 3 böcker/texter av författare från din hemtrakt eller om romaner som utspelar sig i din hemstad!

Vi som har bott på lite olika platser genom åren får väl lov att definiera hemtrakt lite som vi vill, har jag förstått. För min del väljer jag att presentera författare från städerna Larvik och Sandefjord i Norge där jag har tillbringat större delen av min uppväxt.

1. 16.07.41 – Dag Solstad
Denna en av Norges mest välrenommerade författare är från Sandefjord. Boken 16.07.41 har jag tidigare bloggat om här. Dag Solstad måste förresten också ses, något man kan göra här.

2. Jonas Eckel – Karin Fossum
Även om denna bok av Sandefjords deckardrottning inte är en riktig deckare utan snarare ett relationsdrama är den nog så läskig. Kufisk lagerchef, ålder 38, träffar äntligen kvinna och ljuv musik uppstår. Lyckan verkar le mot de inte så helt unga tu, men så enkelt ska det förstås inte vara här i världen…

3. Elling-serien – Ingvar Ambjørnsen
Denna författare är en av Larviks stora söner och har genom åren skrivit en massa böcker, såväl för vuxna som för barn, och fått en drös med priser. Själv har jag inte ens läst något av Ambjørnsen, något jag förmodligen borde skämmas för. Men jag har i alla fall sett den första filmen om Elling, vilken är baserad på en bok av Ambjørnsen. Den intresserade kan läsa mer på Wiki eller på Ambjörnsens egna websidor.

Och den här gången blev det ju förstås rätt svårt att få in en Veckans Roth…