Eftersom (ett av mina favoritord att inleda bloggposter med, har jag märkt på sista tiden) jag inte just nu kan hitta något lämpligt Roth-citat att provocera min kära läsekrets med tänkte jag idag lyfta fram en teori som borde kunna få en och annan vän av språk och ordning att höja på något väl valt ögonbryn, nämligen den att anglifieringen av svenska språket, och alla andra språk med för den delen, inte alls är av ondo.
Läs t.ex. en kortare argumentation på svenska hos Magnus Engdahl på bloggen Den dynamiska spiralen, eller en längre och dessutom mycket underhållande argumentation på engelska av John McWorther på World Affairs som påstår att ”this century promises the death of most of the world's languages, but we probably won't miss them”.
22 kommentarer:
Tja, provokationsförsök bör man ju hålla sig för god för att kommentera egentligen. Men jag ser överhuvudtaget inget underhållande med McWorthers argumentation, bara inskränkthet och själsfattigdom. Hur någon tänkande människa kan bli annat än äcklad av detta resonemang övergår mitt förstånd.
Ja, men se där! Kul att någon engagerar sig i alla fall.
Jag skulle tycka det var väldigt intressant att få ta del av motargument, men eftersom jag inte förväntar mig att någon orkar skriva en avhandling i mitt kommentarsfält kanske man kan få önska sig en länk till någon text som kan belysa den andra sidan av saken?
Det är ju sant att vi inte kommer att sakna de språk som dör ut. Vi kommer knappt märka det; endast i de fall där språket är nämn i skrifliga källor kommer man ens ha vetat att det existerat.
Från en språkvetares synvinkel är det framför allt angeläget att dokumentera de utrotningshotade språken. Och de språk som inte har alltför få talare kan stimuleras (t ex genoma tt få ett skriftrspråk så att barnen kan lära sig läsa och gå i skolan på språket) så att språket överlever. Men det behövs trots allt en viss mängd talare för att ett sånt försök ändå ska vara mödan värt.
Angående anglifieringen. Tja, vad ska man säga. Det man kan vara säker på med språk är i alla fall att förändringar (till skillnad från inom många andra områden) _inte_ sker för förändringens egen skull, utan för att det finns ett behov. Vill du ha en avhandling om det, så får jag återkomma vid ett senare tillfälle ;-)
Jag förstår att det är interessant ur olika vetenskapliga perspektiv att utdöda språk är dokumenterade.
Men med fara för att spä på min image som totalt... Vad var det nu? Jo, inskränkt och själsfattig... så måste jag alltså medge att jag inte än har fått helt klart för mig vad som är själva syftet/fördelen/nyttan med att ett visst utrotningshotat språk överlever.
Så ta nu tillfället i akt, vem som än måtte läsa detta, och upplys mig och kanske även någon anonym bloggläsare som lever i samma villfarelse som jag, om vad det är jag inte har insett.
Se det som en insats för folkbildningen!
Den viktigaste anledningen till att bevara ett språk är ungefär samma anledning till varför man tycker det är angeläget att bevara konstföremål, krukskärvor, målningar och vad det nu kan vara från utdöda kulturer. De är uttryck för mänsklig verksamhet, mänskligt skapande, förmåga och mänskligt liv. Ett exempel på vad människan som art kan åstadkomma.
Ser man på det språkvetenskapligt (det är ju min jobbmässiga nisch dårå, så jag har lite svårt att förbigå den) så kan man tänka sig att ett språk som dör kanske hade exempel på en morfologisk eller syntaktisk eller fonologisk struktur som är helt okänd i andra språk, och därför intressant som fenomen; det är alltså möjligt att göra på det ena eller andra sättet, vilket vetenskapen inte tidigare visste (och vilket således säger något om mänsklig språkförmåga och hjärnan i allmänhet).
Om ett språk mer eller mindre tynar bort framför ögonen på talare av språket (i vilket fall man kan fundera på om det är helt utdött, men whatever), så tillkommer ju en massa känslomässiga aspekter. Språket är knutet till vissa företeelser, händelser och platser som inte kan uttryckas på andra sätt. Vi kan ju fundera över saker som mellanmjölk och systembolag och sånt där som finns i svenskan. Det kan kanske jämföras med när man river en kyrka eller en stadsdel eller något annat som folk är känslomässigt knutna till. Något som alltid funnits finns inte mer.
Ytterligare en aspekt är att om språket inte har ett srkiftspråk (och de flesta språk som dör har inte det), så kommer med största sannolikhet legender, sagor och andra historier att försvinna med språket (även om det är möjligt att grannspråk har bevarat liknande historier). Sånger, talesätt, lekar - ja, allt sådant försvinner också.
Men tycker man inte att sådana kulturella företeelser är värda att bevara så sörjer man nog inte att en del språk dör ut.
Tack för ditt engagemang för folkbildningen, Vixxtoria! Som bloggare gamblar man ju på att tappa några läsare som inte orkar med sådana obildade kulturskymningsvarelser som jag representerar när man drar igång sådana här diskussioner, men det får man ta.
Kanske har min initiala brist på förståelse att göra med att jag själv har bytt språk och numera inte upplever att jag har mer nytta av norskan, som är mitt modersmål, än till att konkret kommunicera med eventuella norrmän jag möter på min väg.
Jag ser det som tredje uppgiften, och den har jag ju faktiskt betalt för att utföra, även om det sannerligen är ganska oklart exakt vilka av mina lönemedel som ska bekosta den.
Om huruvida man har nytta av språk eller inte är en annan fråga. Hur definieras nytta? Och vad är nyttan av en målning av Leonardo da Vinci? (Dan Brown kan tjäna pengar på den.) Eller av några krukskärvor? Eller av dinosaurieben? Eller av Homeros?
Jag gissar att du trots allt har en del känslomässiga kopplingar till norskan. Du kanske tycker norrmän är trevligare? (Eller otrevligare, sånt händer också.)
Jag tror att det är ganska svårt att jämföra det faktum att lära sig ett annat språk och att gå över till att i huvudsak använda detta, medan det första språket finns kvar, ohotat i en levande språklig och kulturell gemenskap (som ju är fallet mellan svenska och norska), och att vara tvungen att gå över till ett annat språk för att över huvud taget kunna få utbildning, och samtidigt veta att de enda som talar ens modersmål är urgamla släktingar, och att de sista orden på språket kommer att dö ut med en själv.
Jag försöker bara sätta det i ett litet perspektiv. Jag tycker inte att man behöver tycka att alla språk ska räddas. Man behöver inte tycka att alla krukskärvor ska räddas heller. Men man kan fundera på sådant som samlad mänsklig kunskap och respekt för andra åskådningar när man säger att det inte spelar någon roll vad som bevaras. Det kan man.
Jag kan faktiskt förstå att en faktor som huruvida man byter språk frivilligt eller ej kan spela roll. Det är alldeles säkert lättare för mig som har valt att byta land och språk än om man skulle bli tvungen att byta språk.
Själlösa jag har däremot inte särskilt många känslomässiga band till norskan. Men jag kan däremot ibland känna en viss frustration över att inte ha samma kulturella bakgrund som andra i det land där jag bor när det till exempel kommer till att lära ut barnsånger, ramsor och liknande, så där skulle jag faktiskt gärna byta ut den del av det norska kulturarvet som har fastnat i min hjärna mot motsvarande portion svenskt.
Eftersom jag ändå var i gång med att svära i kultur- och språkkyrkan så fortsatte jag lika gärna, som du märker. Men jag tycker ändå det är roligt att du orkar bidra med språkvetarperspektivet, så tack, snälla du. :-)
Er du norsk leser av denne bloggen anbefales du hermed å prøve å glemme at du noen gang har lest denne bloggposten.
Hej Spectatia, kul att läsa kommentarer när det blir diskussion som ger något. tycker inte du skall oroa dig att du tappar några bloggläsare som inte orkar läsa. 'you loose some and win some'.
Spectatia: Svär på på din blogg.
Magnus: Ja, det är lite så jag tänker också. Och sedan är det ju alltid rätt intressant att få testa en tes mot kvalificerade motargument. Tack för att du sporrade till diskussion!
Vixxtoria: Nu tror jag att jag har kommit på varför jag envisas med att tala om nytta. För till skillnad från krukskärvor och målningar så är språket, utöver att vara ett kulturuttryck, även ett redskap.
Krukskärvorna har väl varit en kruka som gjorde nytta - hur skulle man annars förvara sylt, fikon, säd osv. Och målningen hade antagligen ett religiöst syfte (och det är kanske lite svårt att begripa för oss idag). Syftena i de här fallen är väl ungefär lika funktionella som ett språk. Innan det dör.
Tänker jag mig då alltså.
Ja, absolut. De gjorde nytta, precis som de utdöda språken gjorde det medan de fanns. Men om ett språk är på väg att dö ut är det ju något annat språk som har tagit över eftersom det har större nytta, precis som modernare och effektivare former för födoämnesförvaring har tagit över efter keramikkrukor. Tänker jag...
Ja ja ja. Då tänker vi på samma sätt. Analogin funkar. Eller?
Det enda är väl att det inte nödvändigtvis behöver vara något som "tagit över". Folket som använde krukorna och språket och målade grottmålningarna kan ju helt enkelt ha dött ut på grund av avfolkning, sjukdom eller krig. Helt sakta tynar den kulturen bort. I stillhet. Saknad av ingen, där ute i regnskogen. (Nu har jag tårar i ögonen, trots att jag är både pragmatisk och cynisk nuförtiden.)
Javisst, analogin funkar för mig med.
Du har rätt i att det inte behöver vara något språk som har tagit över. Men jag förstår ändå inte varför ett språk ska hindras från att dö ut om det, som du säger, är saknad av ingen där ute i regnskogen.
Att det dokumenteras däremot, det har jag inte minsta invändning mot. Ja, jag skulle till och med gå så långt som till att säga att jag har förståelse för att det bör dokumenteras. ;-)
Men om man däremot tänker sig frågan om huruvida ett språk bör hållas på "konstgjord andning" för att det inte ska dö ut, så skulle jag välja att säga att språkets huvudsyfte (nytta, typ) är att det fungerar för att på bästa sätt kommunicera just idag.
Förlåt min okänsliga argumentation. *skickar över en pappersnäsduk*
Konstgjord andning för språk är ganska komplicerat. Det behöver ju inte alls ha något attgöra med språkets nytta egentligen. Det kan vara ett fullt funktionellt språk, och det kan t o m ha skriftspråk (även om just skriftspråket är ett av de bästa metoderna för att bevara ett språk), och ändå dö ut, därför att det finns ett annat språk som talas av majoriteten. Talarna av det lilla språket _måste_ lära sig majoritetens språk också, för att kunna bedriva handel, gå i skola, eller över huvud taget ha kontakt med omgivande samhälle. Och till slut ser man att majoritetsspråket är nyttigare än modersmålet, och man använder inte modersmålet längre. Man gifter sig med någon som är talare av majoritetsspråket, och barnen lär sig aldrig det lilla språket. Och det tynar bort och dör.
Om det trots allt finns en massa talare som kan det lilla språket, så kan man pröva med konstgjord andning. Sådana exempel är t ex iriskan på irland. Samiskan i Sverige är ett annat exempel. Vad man gör då är helt enkelt att skapa den där nyttan. Skriver elelr översätter böcker till språket. Låter barnen gå i skola på språket. Sänder radio- och tv-program på språket. Gör det möjligt att kontakta myndigheterna på språket. Kort sagt, minimerar de tillfällen då man _måste_ använda sig av ett majortietsspråk i stället. Trenden för iriskan har vänt, och det är idag ett livskraftigt språk. Man kan förstås diskutera om man verkligen skulle ha genomfört ett sådant projekt.
Och slutligen: det här _är_ inte mitt huvudområde eller så. Och jag är abslut ingen förespråkare för att språk ska räddas till vilket pris som helst. Sanningen är ju att det inte _kan_ räddas till vilket pris som helst. Det går ju inte. Massor av språk dör ut utan att ens dokumenteras. Man kan tycka att det är sorgligt (och, som jag försökte få fram under tårar i förra inlägget, det _är_ sorgligt, men det är liksom livets gång, det är ju det. Som att lejon käkar antiloper. Tiotusentals, förmodligen hundratusentals språk (lite beroende på hur man definierar dem) har dött ut under mänsklighetens historia, utan att ha lämnat minsta spår efter sig.)
Jag måste säga det igen, Vixxtoria: Vilken insats för folkbildningen du har gjort idag! Jag tror det här inlägget ska få sig en egen liten blänkare i högermarginalen, för med dina kommentarer har det helt enkelt blivit för upplysande och innehållsrikt för att få försvinna ner i bloggdjupet. Kan man inte hålla liv i språk så kan man åtminstone hålla liv i bra diskussionskedjor på sin egen blogg.
På sin egen blogg får man göra nästan vad man vill (elelr jag vet inte förresten; det står säkert några förbud uppräknade i det där finstilta som man aldrig läser innan man godkänner när man skapar en blogg).
Men blänk du på. Jag driver ju ingen språkblogg, utan bara en bokblogg, så sånt här kan jag inte skriva om på min egen blogg. (Eller vill inte skriva om, om jag ska vara ärlig. Det ska va kul att blogga.)
vad jag letade efter, tack
Trevligt att höra att detta är av intresse för fler än debattanterna själva!
Mycket intressant diskussion. Om det inte vore för att jag precis tagit jullov och snart vaggas till sömns av du-dunk-ljudet från tågrälsen så hade jag lagt mig i detta också (trots att sista kommentaren kom för två veckor sedan). Men kort kan jag säga att språk behöver inte överleva till vilket pris som helst för min del. Men de får gärna finnas någonstans så att man kan titta på dom om man blir sugen om hundra år :-)
Kul att höra att diskussionen är intressant för flera, Paperback Lover! Det var just därför jag försökte rädda den från att försvinna i bloggdjupet. Hoppas du hade en fortsatt trevlig du-dunk-resa och att du sedan får en riktigt god jul!
Skicka en kommentar