Idag vill jag rikta en särskild tack till La Bibliofille som förra året gjorde mig uppmärksam på Marilynne Robinsons Gilead, vilken jag nyss har läst och tyckte mycket om.Berättelsen består av ett brev som en åldrande och sjuk präst skriver till sin mycket unga son för att på det sättet kunna vara ett stöd för sonen även efter att han själv har gått bort. Men skrivandet tar sina egna vägar och prästen finner sig ständigt fördjupad i funderingar över frågor som han själv inte har kommit till ro med.
I have been looking through these pages, and I realize that for some time I have mainly been worrying to myself, when my intention from the beginning was to speak to you. I meant to leave you a reasonably candid testament to my better self, and it seems to me now that what you must see here is just an old man struggling with the difficulty of understanding what it is he’s struggling with.
Men just genom att skriva denna obönhörligt vardagliga men samtidigt mycket vackra skildring har han kanske gett sin son såväl stöd som det bästa beviset på vilken god människa han är. Som läsare önskar man sig inte i sonens ställe, men det är en ynnest att få ta del av hans fars brev.
5 kommentarer:
Är det inte detta som är den litterära bloggvärldens essens, att vi genom att skriva om det vi läser kan öppna varandras ögon för nya, stora upplevelser och bekantskaper! Visst är det fräsigt!
Mycket roligt att det kom någonting gott ur mitt enkla inlägg om Gilead!
Ja, det är underbart! Och som du säger, verkligen essensen av bloggandet.
Det händer dock inte mer än någon gång per år att jag får ett tips som jag känner är så rätt att jag går iväg och köper boken i inbunden utgåva. Men Gilead var en sån, och även bokens fysiska utformning är ju så fin så jag tar mig i att sitta och klappa på den. (Borde jag månne skaffa husdjur, eller kan detta anses vara normalt beteende i förhållande till böcker?)
Att klappa på böcker är ett i allra högsta grad normalt beteende, husdjur är alltså icke att betrakta som av nöden.
Citatet och vad du skriver om boken gör mig riktigt intresserad av den. Jag förstår mycket väl att du vill krama om ett föremål som gett dig en god upplevelse - hur kan man kalla objektet livlöst om det innehåller en hel värld?!
La Biblio: Skönt att höra. Att förhålla sig till riktiga husdjurs alla behov känner jag mig nämligen inte så motiverad för. Tacka vet jag böcker, som snällt står där i hyllan och inte gör något väsen av sig.
Jenny: Jag har på känn att du skulle gilla den. Och det är nog kanske dags med en nydefinition av begreppet livlöst, något som omfattar mer än brist på sprattelförmåga.
Skicka en kommentar