Har tappat nåt...

Uttrycksbehovet, verkar det som.

Fast det varar nog inte för evigt det heller.

Påskägg

Den här posten är ett påskägg. Om man öppnar här kan man hitta bilder från passionsspelet Via Crucis i Helsingfors, och här finns påskliljor, Wordsworth och en rappande ekorre.

Litterär bildquiz 19

Vilken roman?

En bok, ett citat - Ormens väg på hälleberget

Johan Johansson, av folket kallad Skrävel Jani, till Vårherre:

Du vet att jag föddes trotsig, du skapade mig trotsig. Och du har alltid talat till mig och sagt: Du ska icke vara trotsig, Skrävel Jani. I det fallet är du besynnerlig, du danar oss på ett alldeles särskilt vis, stora oppå oss eller tjurskalliga eller hur som helst, och sedan förbrukar du liven våra till att underrätta oss om att just sådana ska vi icke vara, int ska vi vara oppå just det särskilda vis som du har skapat oss.

Andra bloggar om: litteratur, böcker, torgny lindgren

Mästerligt

Boken hade legat i hyllan ett bra tag, men det var alltid andra böcker jag valde att läsa. När Mästaren och Margarita nyligen sattes upp som pjäs på Stadsteatern föll det mig förstås in att man borde ha läst boken först, men jag insåg snabbt att det vore dumt att ta risken att vänta med att beställa biljett. Och när jag nu har sett den är jag oerhört glad att jag inte missade den här föreställningen.

Berättelsens djävul, med namnet Woland, gjorde snabbt sin entré. Och trots att rollen spelades av Jakob Eklund, som jag i vanliga fall inte gillar det allra minsta, var jag såld lika snabbt. Hans överdrivet stilfulla och dramatiska framtoning, och framförallt hur han hela tiden rörde sina händer med de halvlånga naglarna, fick mig att tänka på att han inför rollen måste ha studerat Louis Cypher ifrån den gamla filmen Angel Heart.

I Wolands följe fanns den fete katten Behemot där det själsliga släktskapet med djävulen lyste ur ögonen och avslöjades av varje gest, samt ett gäng udda och färggranna personer, vissa med minst lika udda personligheter. Råkar jag en vanlig dag få syn på en enda person med en sådan utpräglad egen stil brukar jag känna mig upplyft lång tid efteråt, och här var hela scenen full!

Musiken som var skriven och även framfördes av Ale Möller Band, vars medlemmar dessutom utgjorde delar av djävulens följe, var också den av olika stilar och ursprung, men ständigt dramatisk och stämningsfull.

Mästaren och Margarita på Stockholms stadsteater har något för öga och öra, hjärna och hjärta, och innehåller såväl komik som allvar. Det finns mycket att säga om denna uppsättning - för att göra den rättvisa skulle det här bli ett mycket längre inlägg. Det fanns många fler spännande karaktärer och visuella effekter. För att inte tala om själva berättelsen, och berättelsen inom berättelsen.

Men det här lär nog inte bli det sista från mig om Mästaren och Margarita. Nu har jag börjat läsa boken, som redan på första sidorna är riktigt skruvad rolig. Och jag har dessutom säkrat mig ytterligare en biljett till denna härliga upplevelse av en föreställning.


Andra bloggar om: mästaren och margarita, michail bulgakov, stockholms stadsteater - intressant.se

På väg

Det är trevligt att ibland passera en vägg med litterära associationer. Som denna:

Någon som känner igen den?

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Hjalmar om rimmande

Hjalmars Söderbergs noveller ligger fortfarande kvar på blogghyllan, för jag vill gärna ta med en sak till innan jag lägger bort boken.

Så här funderar han kring rimmande i novellen Skalder och folk från 1906:

– Säg, Gabriel, frågade jag, hur gör du egentligen när du skriver vers? Jag menar med tekniken. För min del gör jag så här: om jag till exempel ska rimma på smärta, så gör jag upp en lista i alfabetisk ordning på alla tänkbara rim: aphjärta, Berta, bjärta och så vidare ända ned till ärta. Sedan stryker jag över de uppenbara nödrimmen och bland återstoden hittar jag alltid något som duger. Men det förstås, ibland händer det också att ett rim, som jag först har strukit bort som nödrim, visar sig kunna verka överraskande friskt och originellt och ge hela poemet en ny vändning, som jag inte alls tänkt på från början. Det är det som kallas inspiration. – Gör du inte också på det sättet?

Skalden spärrade upp sina stora stålblå ögon och vildstirrade på mig som slagen av en skräcksyn. Så brast han i skratt.

– Nej, sade han, nej! Den metoden har jag aldrig försökt. Jag bara blundar. Så kommer det! och så börjar jag skriva – i ett, i ett, ända tills jag blir trött i armen. Och när jag sedan läser det skrivna, bjuder det mig ofta på lyckliga överraskningar. Ibland ändrar jag kanske ett komma här och där…

Jag blygdes och teg. Men inom mig höll jag i alla fall på min metod. För att kunna finna det bästa rimmet, det enda rätta, måste man ju ha klart för sig vad det finns att välja på. Det tyckte jag var solklart.

Vilken metod använder du Fritz, när du skriver dikter?

Andra bloggar om: litteratur, böcker, poesi

Litterär bildquiz 18

Jahapp. Ny bildquiz:

Vilken roman?

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Söderbergs Samtidsnoveller

Det är inte ofta jag sitter och bubblar av skratt när jag läser. Men käre gamle Hjalmar Söderberg har med sina underfundigt fyndiga formuleringar en oerhört fnissframbringande effekt. (Jag hade några ’f’ jag behövde göra mig av med.)

Senast läste jag Söderbergs Samtidsnoveller, och jag kan återigen konstatera att en bok man har köpt secondhand för endast en tia kan bjuda på oerhört mycket läsglädje.

Då jag hade läst novellen Akilles punkt var jag så entusiastisk så jag genast hittade någon att få läsa upp den för. Bara för att konstatera att skrattet satt så löst hos mig själv så jag knappt fick fram en enda sammanhängande mening.

Novellen handlar om en liten pojke som har fått ny kälke, men som inte lyckas få upp någon fart eftersom backen han åker i är för flack. Vilket leder honom till att fundera över varför det inte är möjligt att öka på farten genom att dunka sig själv i ryggen. Underbart barnperspektiv samtidigt som Söderberg som vanligt lyckas få med allvaret och vuxenperspektivet.

Andra bloggar om: litteratur, böcker, hjalmar söderberg

Bokobduktion

Har man en tråkig bok (ju tjockare ju bättre), en vass kniv, flinka fingrar och massor av tålamod kan man roa sig med att göra en bokobduktion.

Brian Dettmer har gjort många. Undrar vilka böcker det var som blev slaktade.

Någon som har en bok ni skulle vilja sätta kniven i?

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Alpin läskris

Jag hade en litterär upplevelse av det mer ovanliga slaget under vistelsen i norska fjällen. En riktig liten läskris hade jag, til trots för att jag omsorgsfullt hade plockat med mig en fin liten trave med vad jag förväntade att till största delen skulle vara riktiga litterära njutningar. Men när den stora stunden äntligen kom, ditresan var avklarad, all bagage kånkat in och plockat på plats, och läsefriden slutligen sänkte sig första kvällen, upptäckte jag till min förskräckelse att all litteratur plötsligt hade blivit tråkig.

Tråkig! Ni hör hur ju underligt det låter. Jag bläddrade lite och provläste någon sida här och var, men kunde snabbt konstatera att JM Coetzee var tråkig, Torgny Lindgren var tråkig, Leena Krohn var tråkig, Peter Høeg var tråkig (okej, det visste jag ju i och för sig redan innan) och Martin Amis var tråkig. Jag fattar inte vad det var som hade hänt, men så här illa var det alltså.

Endast en enda bok till hade jag tagit med mig, och den vågade jag till slut inte öppna alls, för den existentiella vånda jag skulle ha fått utstå om jag hade upptäckt att till och med Philip Roth hade blivit tråkig… Ja, det var helt enkelt en risk jag inte var villig att ta, så den boken kom med hem igen i oöppnat skick.

Under semesterveckan läste jag ändå Coetzees Slow Man och Lindgrens Ormens väg på hälleberget, men det var med en klar brist i engagemang och inlevelse. En skrämmande tanke var ju också möjligheten att detta avtrubbade tillstånd skulle hålla i sig, men väl hemma har jag märkt att läselusten har tilltagit igen, och jag finner nöje i att läsa både det ena och det andra.

Det måste vara något fel på den norska fjälluften.

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Allting är vitt, vitt, vitt

Jag skulle aldrig ha sagt det där om att det inte fanns anledning att skicka ut någon Sankt Bernhardshund, för på eftermiddagen nästa dag började det plötsligt snöa något infernaliskt. Oavsett om man tittade mot öster, väster, söder, norr, upp eller ner så var det utsikten kompakt vit. Och det blåste dessutom rejält.

Men som tur var blåste det i rätt riktning. Snöstormen puttade på så man rätt vad det var hamnade precis framför dörren till Trysil Høyfjellssenters lokala pub, St Olav. Där kunde man sitta i lugn och ro och njuta av sin halvliter och utsikten.

Ett par timmar (och halvlitrar) senare avslöjade utsikten från ett något högre placerat fönster att snöandet inte precis verkade avta.

Skulle man komma ”hem” var det alltså bara att klä sig i full kommandosoldatmundering och ge sig ut i kamp med vädrets makter.

Hemfärden gick utan problem. Nerförsbacke är alltid en fördel när man ska ta sig hem från puben, men särskilt om man ska göra det på skidor.

Den längre hemfärden till Stockholm några dagar senare gick också bra. Inte lika brant nerförsbacke, men det känns faktiskt som att det rullar lite extra lätt när man åker från nästan två meters snödjup till rena våren på några timmar.

Det är så hälsosamt och stärkande...

Den här gången får ett par bilder säga mer än alla de där orden ni vet. Det är underbart fint och vintrigt här i Trysil, men på topparna blåser det så man är nära att fladdra ända hem till Sverige igen. Men jag ska nog försöka hålla mig kvar här några dagar till.

Och så vill jag ta tillfället i akt att tacka för er rörande omtanke. För att lugna oroliga själar kommer här beviset för att jag inte åker skidor i kjol och fryser rumpan av mig, och att det inte heller finns någon anledning att skicka ut någon Sankt Bernhardshund - än så länge.