Sportigt lov

Det sägs att det man inte har i huvudet får man ha i benen. Nu är jag slut i huvudet, för jag har jobbat hårt på sista tiden, så jag sticker iväg några dagar till norska fjällen för att använda det jag har i benen.

(Ja ja, jag vet att Chamonix inte ligger i Norge. Jag tyckte bara bilden var så skön.)

Men lite läsande blir det nog också. Har packat en fin liten trave med särskilt utvalda godbitar, för man vill ju inte riskera att behöva klara sig på den lokala kioskens urval av Anne Holts deckare.

The Door - äntligen!

Jag läste en jättebra bok för några veckor sedan. Och då är det ju inget man hellre vill än att kasta sig över bloggen och berätta för hela världen att man har läst en jättebra bok i hopp om att riktigt många andra ska få ta del av samma underbara läsupplevelse.

Men då infinner sig omedelbart det där konstiga fenomenet att orden helt plötsligt bara sviker, "jättebra" är liksom allt man lyckas få fram och det hela ser bara futtigt och töntigt ut där man sitter och skriver. Och så ger man upp, tänker att man ska lyckas formulera sig bättre en annan dag, på ett sätt som gör boken rättvisa.

Men strunt samma. Nu slutar jag hoppas på att orden ska komma till mig som någon sorts uppenbarelse från ovan. Så här var det, mycket kortfattat:

Handlingen i boken jag talar om rör sig kring en författare och hennes hushållerska. Dessa två är mycket olika till sina personligheter, författaren intellektuell, välartad och artikulerad, medan hushållerskan är praktisk och effektiv men ohyfsad, avig och envis som synden.

Frågan om varför dessa två motpoler ens försöker komma överens ställer man sig som läsare ett antal gånger under handlingens lopp. Och vad som blir resultatet av deras osynkroniserade samspel, såväl för dem själva som för andra som finns i deras närhet, oroas man av på ett sätt som gör att det är fruktansvärt svårt att sluta läsa. Och inte blir det lättare av att man genom återblickar även får en växande insikt i den gamla hushållerskans märkliga liv och bakgrund.

”Yttre dramatik finns det inte mycket av, men desto mer av inre” skrev Theme Melck mycket träffande om den här boken. Och hade inte han bloggat om den är det stor risk att jag aldrig hade kommit att upptäcka den, trots att författaren räknas till en av sitt lands främsta och att flera tidningar hade artiklar om henne i samband med hennes bortgång för några månader sedan. Så kan det vara med författare som inte kommer från den geografiska huvudfåran.

I det här fallet är författaren ungersk och heter Magda Szabó. Boken heter The Door. Läs den!

Här finns ett smakprov.



Andra bloggar om: litteratur, böcker, magda szabó - intressant.se

Litterär bildquiz 17 – med lösning

I dagens quiz kommer de olika delmomenten uppgift och svar i en något okonventionell ordning, nämligen tvärt om. Det visar sig att det finns en läsare som har tröttnat på att jämt komma för sent till att ha en sportslig chans på att lösa quizarna, och i och med detta har han behagat lämna in svaret på nästa quiz innan själva uppgiften har presenterats.

Det inlämnade svaret är Markens grøde av Knut Hamsun, och i anledning av detta återstår det bara för mig att lägga ut följande bild:

Välkommen åter på quiz nr. 18.

På rätt hylla

Har pysslat med lite homestyling på sista tiden.

Här i mitt cyberhem kan man nu hitta listor över de böcker jag har läst under 2007 och 2008 om man klickar på de lila länkarna i högerspalten.

Och i mitt IRL-hem har jag fått upp två fina små hyllor på väggen till höger om skrivbordet och datorn.

En läshylla för böcker som jag håller på att läsa:

Och en blogghylla för böcker jag har läst men som jag ska blogga om:

Och bredvid på en liten listhylla står den här boken och försöker påminna mig om vad jag egentligen borde ägna mig åt:

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Slut

Slutet är nära. Alldeles precis här.

Varför går hon?

Varför man läser är en ständigt pågående diskussion. För egen del kan jag säga att perspektiv är ett nyckelord. Det jag läser får gärna vara så väl underhållande som ha förmågan att ta mig med bort från min egen vardag en stund, men saknas känslan av att jag får ta del av ett intressant perspektiv blir det snabbt tråkig och ointressant läsning.

Därmed finns det också spännande läsning att finna utanför skönlitteraturen. Då jag för ett tag sedan kom över boken Varför går hon? blev jag genast nyfiken och såg min chans att få ett större perspektiv kring bokens tema som är misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser. Inte något muntert ämne precis, men hur ofta dyker inte formuleringen ”Men varför går hon inte bara?” upp i samband med diskussioner kring kvinnor som misshandlas. Carin Holmberg och Viveka Enander har vänt på frågan och forskat i vilka faktorer som gör att en misshandlad kvinna lyckas ta steget ur den destruktiva relationen.

Lite rena fakta kan vara nyttigt mellan varven, och trots formen vetenskaplig redovisning kan det ibland vara minst lika intressant och gripande läsning som den skönlitterära.

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Med öronen på vid gavel

Sitter man, som jag, hemma och jobbar och känner att man ibland skulle behöva komma ut bland folk, kan man i alla fall få en känsla av stadsmyllret genom att titta in på Tjuvlyssnat Stockholm en sväng.

Och längtar man ännu längre bort, till ett än större myller, kan man känna av New York-vibbarna på Overheard in New York.

Förresten, är det någon som vet om även nordmännen tjuvlyssnar på sina medmänniskor och publicerar pärlorna på nätet någonstans? Eller är de för väluppfostrade för att pyssla med sånt?

En bok, ett citat - American Pastoral igen

Rubriken här borde ju egentligen vara En bok, två citat eftersom jag har citerat från den här boken förut. Gör alltid lite undantag för favoriten, förstås.

The fact remains that getting people right is not what living is all about anyway. It's getting them wrong that is living, getting them wrong and wrong and wrong and then, on careful consideration, getting them wrong again. That's how we know we're alive: we're wrong. Maybe the best thing would be to forget being right or wrong about people and just go along for the ride. But if you can do that - well, lucky you.

(Ni som råkar ha blivit trötta på att jag tjatar om Roth får titta in igen om en dag eller två. Då tjatar jag alldeles säkert om något helt annat.)

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Litterär bildquiz 16

Quiztime igen.

Vilken roman?

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Mer terapi, tack!

I en artikel i The Guardian Review efterlyser Lisa Appignanesi fler psykoterapeuter i skönlitteraturen. Och det slår mig att hon pekar på något intressant, för i regeln får psykoterapeuter, om de nu får finnas med på något hörn i en skönlitterär bok, en mycket undanskymd roll. Som till exempel i Philip Roths Portnoy’s Complaint som egentligen bara är en enda lång frustrerad monolog som Mr Portnoy framför till just sin terapeut. Först i slutet kommer terapeuten till tals, med bokens sista mening: ”So. Now vee may perhaps to begin.Yes?”

Jag som tyckte psykoterapeuten Dr Melfi tillförde en så oerhört intressant synvinkel i tv-serien The Sopranos skulle ju hemskt gärna också läsa böcker med liknande konstellationer. Lisa Appignanesi verkar hysa hopp om att detta även är på väg in i skönlitteraturen, och jag håller tummarna för att hon har rätt. Under tiden ska jag försöka leta reda på en ny tv-serie från HBO som jag har fått nys om genom den norska psykologbloggen tenke.no. Serien In Treatment hämtar nämligen sin centrala handling just från en psykoterapeuts möten med klienter och egen terapeut. Det måste ju bara vara bra!

Och om man själv känner sig lite vilsen och ibland skulle behöva någon som lyssnade och ställde de där riktigt bra frågorna kan jag tipsa om terapibollen Dr Freud’s Therapy Ball. Den funkar på så vis att man först skakar om den och bollen sedan kommer upp med ett svar som till exempel "How did that make you feel?" och "Talk about your mother."

Andra bloggar om: litteratur, böcker, psykologi

Slalom

Jag läser alldeles för många böcker samtidigt just nu. Huvudboken är Elfriede Jelineks The Piano Teacher, men den lyckas inte engagera tillräckligt, så jag slinker ständigt in på andra böcker. Jag tar mig någon novell från Ray Bradburys The Illustrated Man, några sidor fakta om hjärnan och språket från Steven Pinkers The Language Instinct, jag tar en avstickare över till USA och vandrar runt på Manhattan med Torgrim Eggen eller strosar runt i Stockholm och filosoferar i sällskap med Hjalmar Söderberg genom hans Samtidsnoveller.

Det här fenomenet har fått ett namn bland bokbloggarna, slalomläsning. Undrar om jag kan räkna slalomläsningen som träning inför den stundande skidsemestern…

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Litterär bildquiz 15

Here we go again:

Vad heter boken?

Andra bloggar om: litteratur, böcker

En bok, ett citat - Journey to the End of the Night

It was my doing, I have to admit, that we started talking again and the quarrel resumed, worse than ever. We're never suspicious enough of words, they look like nothing much, not at all dangerous, just little puffs of air, little sounds the mouth makes, neither hot nor cold and easily absorbed, once they reach the ear, by the vast gray boredom of the brain. We're not suspicious enough of words, and calamity strikes.

Certain words are hidden in with the rest, like stones. They're not very noticeable, but before long they make all the life that's in us tremble, every bit of it in its weakness and its strenght ... The outcome is panic ... An avalance ... You're left dangling like a hanged man, over a sea of emotion ... A tempest comes and goes, much too powerful for you, so violent you'd never have thought mere emotions could lead to anything like it ... I therefore conclude that we're never suspicious enough of words.

Mer om Journey to the End of the Night här.

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Parfymen

Partick Süskinds Parfymen är en bok man tydligen skulle ha läst på åttitalet. Det är alltid roligast att läsa en bok när den är aktuell och ”alla” pratar om den. De som läste den då har nu på senare tid också kunnat delta i diskussionen om huruvida boken eller filmen var bäst, då Parfymen nu även har filmatiserats.

Eftersom jag tydligen pysslade med helt andra saker på åttitalet än att läsa Parfymen kände jag nu att det var dags. Flera bokbloggare har omtalat boken i mycket varma ordalag, och för inte länge sedan upptäckte jag dessutom att min favoritskådespelare alla kategorier, Alan Rickman, har en roll i filmen. För att tillvarata en logisk ordning i upplevelserna, plockade jag därför fram Parfymen ur den bokhyllan som innehåller de klassiker och halvklassiker jag har rafsat med mig från olika secondhandbutiker på senare åren. Bok först, film sedan.

Som förmodligen alla utom just jag redan visste så har vi här alltså att göra med Jean-Baptiste Grenouille som på 1700-talet föds och växer upp under miserabla förhållanden i Paris. Grenouille har, förutom några mindre tilltalande kroppsliga drag, en egenhet som han är helt ensam om; han har ingen egen kroppslukt. Däremot har han ett minst sagt överutvecklat luktsinne. Han känner av absolut alla dofter, såväl de som ingen andra känner som de som inte finns, och lukter är i princip det enda han har något sorts känslomässigt förhållande till.

Grenouille lyckas så småningom ta sig in i parfymtillverkningsbranschen, och går här fullständigt upp i den uppgift han har föresatt sig att lösa, nämligen att framställa världens mest underbara parfym, en doft som han endast har kunnat identifiera som den naturliga doften av vissa unga flickor.

Innan Tom Tykwer nyligen gjorde film av Parfymen har Stanley Kubrick uttalat att denna bok inte är möjlig att filmatisera på grund av att dofterna är så centrala i berättelsen. Och det är de. Miljöerna beskrivs i stor grad genom att ge läsaren en känsla för hur de doftar, vilket är ett grepp som genast skapar en tydlig och stark stämning. Men Grenouilles bravader i parfymtillverkningen utmålas ideligen med en typ av detaljrikedom som snart ger mig känslan av att Süskind har suttit med korsordsboken till hands medan han skrev, och det ligger nära till hands att associera till det klassiska rådet om att inte använda för mycket parfym eftersom det då inte längre ger den avsedda effekten.

Åter till handlingen. Så småningom visar det sig att unga flickor i staden blir mördade, den ena efter den andra. Vi vet att Grenouille har dödat en gång för länge sedan, men kan det vara han som också nu ligger bakom alla dessa mord som inte verkar upphöra? Och kan det i så fall vara i syfte att skapa denna doft som är hans livs enda mål och passion?

Den rike köpmannen Antoine Richis, som har en dotter i samma ålder som de mördade flickorna, vill inte ta några risker, och nu gäller det att skydda hans ögonsten Laure från att bli mördarens nästa offer. Från och med det att Richis träder in i handlingen lyfter det för min läsupplevelse. Han är en handlingskraftig man med höga ambitioner och starka känslor. Hur det går för hans dotter, och även för Grenouille, tänker jag inte avslöja ifall det mot förmodan skulle finnas någon människa där ute som inte har läst eller sett Parfymen, men härifrån blir handlingen såväl actionfylld som absurd och människor i allmänhet och Richis i synnerhet agerar passionerat och motsägelsefullt.

Händelserna som utspelar sig över de allra sista sidorna skapar åter en mörk och gotisk stämning. De talar tydligt om att detta är en berättelse som handlar om identitet, hur vi alla vill göra oss bemärkta bland våra medmänniskor, men att det inte gör oss lyckliga att åstadkomma detta på vad sätt som helst.

I sammanfattning var alltså Parfymen en bok som trots att jag länge var ganska negativ, kom starkt på slutet. Det enda jag sitter och funderar över så här i efterhand är om den sista delen av denna berättelse hade gjort lika starkt intryck på mig om jag inte innan jag läste boken hade smygtittat på IMDb och därifrån burit med mig bilden på näthinnan av Alan Rickman i rollen som Richis.

Nu ska jag snart se filmen, och jag tror inte det finns lika stor risk med att överdosera Parfymen visuellt.

Andra bloggar om: litteratur, böcker, parfymen, patrick süskind - intressant.se

Koll på The Crow Road

Iain Banks The Crow Road har jag nämnt tidigare. En spännande, rolig och smått galen berättelse som utspelar sig i släkten McHoan i Skottland.

Men de är rätt många i den där släkten. Ibland undrar jag om min hjärnkapacitet är i minsta laget, för rätt snabbt fick jag problem att hålla reda på alla syskon och fastrar och ingifta bryllingar i familjen McHoan.

Vad gör man då? Lägger bort boken? Nej. Läser vidare med taskig koll på läget? Nej. Ritar karta? Ja, självklart! Man har väl jobbat i ett och annat projekt i sitt liv. Det är bara att dra i gång MS Visio och börja rita.

Så här såg persongalleriet i The Crow Road ut ungefär halvvägs i handlingen. Det handritade kluddet är information som kom till under andra halvan av boken. Om någon tänker läsa The Crow Road och känner att de börjar tappa kollen på karaktärernas inbördes relation är det bara att hojta så skickar jag kartan.

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Rara ärtor

Ylvas förslag om att bilden på gårdagens quiz föreställer ärtor och kola fick mig att komma ihåg den här lilla fina dikten:

Peas

I always eat peas with honey,
I've done it all my life.
They do taste kind of funny,
But it keeps them on the knife.

- Anonymous

Litterär bildquiz 14

Det är kul med alla quizar på olika bokbloggar, men nu längtar jag efter känslan av att få vara allvetande quizmaster själv ett tag, så jag återupplivar det gamla konceptet Litterär bildquiz.

Vi börjar med en lätt:

Vad är romanens namn?

Journey to the End of the Night

Louis-Ferdinand Céline är ett namn jag har träffat på lite här och var på sista tiden. Flera verkar ha haft stort utbyte av att läsa hans Journey to the End of the Night, och när jag dessutom läste i Wiki att Philip Roth ansågs vara influerad av honom beslöt jag att det var dags även för mig att bekanta mig med Céline.

Journey to the End of the Night beskriver hur den unge Bardamu dras ut i första världskriget, och därefter ständigt är på resande fot. Han färdas utan större målmedvetenhet till den afrikanska jungeln, vidare till det industrialiserade USA och därefter tillbaka till Frankrike och Paris. Hans drivkrafter att utveckla såväl förvärvsmässiga som personliga relationer är inte av de största, och varken någon av de människor han träffar eller någon plats där han befinner sig verkar ha vad som krävs för att hålla honom kvar.

Genast man börjar läsa den här boken slår språket emot en. Det är mycket modernt, för att vara skrivet i 1932. Vissa sidor är så fulla av avbrutna meningar att man ibland tror sig läsa ett e-mail från en tonåring på 2000-talet. Cyniskt fyndiga formuleringar står som spön i backen och oförskämdheterna haglar. Man kan ibland få för sig att människor inte talade så på den tiden, men det beror ju förstås bara på att det så sällan återgavs i skrift. Men det gjorde alltså Céline, och det känns som att han måste ha skrivit boken direkt från magkänslan och i en rasande fart.

Trots detta måste jag medge att de flesta av de besvärligheter Bardamu utsätts för under sin livsresa inte egentligen engagerar mig tillräckligt. Skildringar av krig tråkar vanligen ut mig och den tidens resor i exotiska kolonier beskriver W. Somerset Maugham så bra att de flesta andras motsvarande berättelser bleknar. Men det är något med denne Bardamu som gör att jag, trots att hans personlighet inte har någon övervikt av utpräglat tilltalande drag, ändå är fascinerad och glad över att få följa med på hans resa till nattens ände.

Andra bloggar om: litteratur, böcker, louis-ferdinand céline

Vidunderligt och besynnerligt

En del bloggare brukar roa sina läsare med att berätta om kreativa sökordskombinationer som har gjort att tillfälliga cybersurfare har hamnat på deras blogg. Det verkar inte finnas någon hejd på vilka märkliga funderingar folk är ute efter att hitta svar på när de googlar omkring.

Bloggar man bara om stillsamma ämnen som böcker och litteratur, och inte heller tar i så man kräks varje gång man ska säga något, så blir det förstås inte heller så exceptionellt roliga sökordskombinationer som leder till bloggen.

Just nu sitter jag bara och undrar för mig själv om personen som sökte på ”den vidunderliga händelsen med hunden om natten” var ute efter den här...












Den vidunderliga kärlekens historia

...eller den här boken.












Den besynnerliga händelsen med hunden om natten

Andra bloggar om: litteratur, böcker

1001 böcker

Eftersom tiden just nu inte finns för att formulera det jag skulle vilja, nämligen några sammanhängande tankar om en bok jag har läst och vill rekommendera, får ni hålla tillgodo med en liten länk.

Alla pratar ju om den där 1001 böcker du måste läsa för du dör-boken. Men har man inte redan införskaffat den i fysisk utgåva så kan jag upplysa om att listan över alla 1001 böckerna finns här.

Efter en snabb genomräkning av vilka böcker jag redan har läst hamnade jag någonstans kring 75. En del kvar att läsa här alltså. Men med ett hyfsat lästempo och en förhoppningsvis normal livslängd bör jag ha en chans att få med mig all den litterära bildning man anses behöva innan jag lägger bort läsglasögonen för gott.

Och jag har precis börjat läsa ytterligare en av böckerna på listan, Patrick Süskinds Parfymen.

Andra bloggar om: litteratur, böcker

En bok, ett citat - Hummelhonung

En människa kan icke vara god. Godheten är sammansatt av ett oändligt antal bestånddelar. Ingen kan innehålla dem allihop.

Mer om Torgny Lindgrens Hummelhonung här.

Skam den som ger sig

Det händer att jag läser böcker som det visar sig att jag varken gillar eller begriper mig på. Peter Høegs senaste, Den stille pige, var en sån.

Frågan som inställer sig då är ju förstås den där om hönan och ägget. Gillade jag den inte för att jag inte begrep den, eller kändes det som jag inte begrep den för att jag inte gillade den? Sånt kan man ju fundera på när man inte har bättre saker för sig.

Och är man riktigt envis (det har påståtts att jag besitter den egenskapen) så kanske man inte ger sig med det. Jag har nämligen upptäckt ett utmärkt tillfälle att få mig till livs inte mindre än tre djupare perspektiv på den här boken. I en såkallad trialog som arrangeras i Uppsala i april ska den diskuteras ur ett litterärt, ett teologiskt och ett psykoterapeutiskt perspektiv, och jag har anmält mig.

Först ska jag bara läsa boken en gång till, den här gången i svensk översättning. Jag kan ju faktiskt också ha missat en och annan liten poäng i den danska texten, om jag ska vara ärlig.

Jag återkommer om hur mycket klokare jag blev. En bit ut i april bör jag rimligtvis ha fattat det som går att fatta om Den tysta flickan.

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Stiltips från Hjalmar

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Det finns fortfarande mycket att hämta i Hjalmar Söderbergs texter, fast de är sådär cirka hundra år gamla.

I novellen En sommarsaga tillhandahåller han till exempel ett kreativt stiltips:

- God dag, käre Tuppy, svarade han. Jag mår fullkomligt bra; och du har i dag en underbart skön halsduk.
- Jag vet det. Jag förstår i grund konsten att välja ut de halsdukar som passa mig. Jag väljer alltid sådana, som äro ägnade att avleda uppmärksamheten från mitt ansikte.

Definitivt ett grepp att testa nästa gång man vaknar och konstaterar att man har en bad face day.

Andra bloggar om: litteratur, böcker

1 år i dag!

Kul att du kom förbi just idag, för här är det nämligen kalas! Ett år har det gått sedan Spectatia föddes och började blogga.

Under de senaste 365 dagarna har jag postat 407 inlägg och läst 72 böcker, men framförallt har jag hittat jättemånga trevliga bloggbekanta som har gett mig massor av inspiration.

Tack för att ni finns!

Vonnegut om kommunikation på nätet

Under rubriken “De som inte har fattat grejen”, där vi tidigare har tagit för oss Doris Lessing, presenterar vi idag ett citat från Kurt Vonneguts A Man Without a Country:

Electronic communities build nothing. You wind up with nothing. We are dancing animals. How beautiful it is to get up and go out and do something. We are here on Earth to fart around. Don’t let anybody tell you any different.

I de två första meningarna kan vi konstatera att karln inte helt hängde med. Som exempel ligger det nära till hands att nämna att jag nog inte hade läst Vonnegut än på ett tag om det inte hade varit för just nätkommunikationen.

Däremot opponerar jag mig inte mot fortsättningen. Visst behöver vi även upp och hoppa, ut och dansa.

Och nu är det helg. Dags att ta sig ut och ”farta” runt lite!

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Mer litterär zoologi

När vi ändå är inne på djur; det här är i alla fall en häst, och i norska ögon är det till och med en lesehest.

Iain Banks

Författaren som har skrivit världens bästa inledning till en bok (enligt mig) blir intervjuad i The Guardian idag, och heter Iain Banks eller Iain M. Banks, beroende på om han skriver vanlig skönlitteratur eller science fiction.

Boken jag syftar på heter The Crow Road och är min favorit bland de få böcker jag hittills har läst av Banks stora produktion, som också innefattar böcker jag inte alls begriper mig på.

Och inledningen? Jo, så här:

It was the day my grandmother exploded. I sat in the crematorium, listening to my Uncle Hamish quietly snoring in harmony to Bach's Mass in B Minor, and I reflected that it always seemed to be death that drew me back to Gallanach.

Någon som har läst Banks? Gillar? Ogillar? Berätta!

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Koolt litterärt husdjur

Nu är inte jag den som gärna skaffar husdjur, men en sån här skulle man nog kunna trivas med. Inget tjat om promenader i ur och skur, fäller inte, luktar inte och utfodras med böcker. Frågan är bara vad den skulle få heta…

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Jag blobbar

Tekoppen har kommit på det rätta användningsområdet för Doris Lessings nykonstruerade ord i samband med nobeltalet, alltså ordet "blugga". Det innebär enligt Tekoppen "att blogga när man borde plugga".

Och jag "blobbar". Bloggar när jag borde jobba...

Fy för bokfodral!

Bokfodral är ett otyg. De finns numera i alla möjliga och omöjliga utföranden, och alla människor verkar ha hittat sitt alldeles egna personligt utvalda bokfodral och sitter där på tunnelbanan och myser fördjupad i sin bok. Som jag inte kan se vilken det är!

Förstår ni, alla ni som är så oerhört nöjda över era bokfodral, vilken läsinspiration jag går miste om när jag inte kan se vad ni läser?!

Tacka vet jag killen som satt mitt emot mig på tunnelbanan här i förra veckan. Han läste en gammal Penguin-utgåva av Camus L’Étranger, utan bokfodral. Det kallar jag att vara omtänksam mot sina medpassagerare.

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Terapiblogg

Det glädjer mig att bloggen Therapeutic Pictionary har vaknat till liv igen efter en längre paus. En modern HC Andersen, kan man kanske säga.

Hummelhonung

Bokomslaget till Torgny Lindgrens Hummelhonung är glatt och somrigt. Jag undrar hur formgivaren tänkte när omslagsbilden valdes, för insidan är mörk och vintrig.

Handlingen kretsar kring två gamla bröder som bor som närmaste grannar i varsitt hus någonstans i ett glesbebyggt och vintrigt ingenstans. Bröderna har ett starkt förhållande sinsemellan, ett starkt negativt sådant. De lider både av sjukdomar som gör att de känner på sig att de inte har långt kvar, ett faktum som underligt nog gör att de bara blir än mer envetna i sina föreställningar om att den andra är roten till allt ont i deras liv.

In i deras värld kommer i början av handlingen en tillresande kvinna som ska hålla föredrag i församlingshuset. Hon får nattkvarter hos den ena av bröderna, men eftersom det sedan börjar snöa och vägarna sällan plogas kommer hon sig inte därifrån med det första. Hon försöker arbeta med sitt skrivande under delar av dagarna, men kommer snart att bli en del av brödernas liv och deras outtalade mellanhavanden.

Som läsare är man där tillsammans med dessa tre, fullständigt insnöad i berättelsen. Jag sträckläste boken som på en och samma gång är spännande, tragisk och inte så lite utmanande för den som har lätt för att äcklas.

Andra bloggar om: litteratur, böcker, torgny lindgren

Same same but different

Skeppsholmen söndag 3 februari 2008 kl 14:13:06

Skeppsholmen söndag 3 februari 2008 kl 14:13:48

Larm

Att vara frilansare med hemmakontor har sina fördelar. Bara på en vecka sparar man mycket tid på att inte behöva ägna sig åt styling av sin fysiska uppenbarelse innan man ger sig iväg till jobbet varje morgon. För inte att tala om att man helt enkelt inte ens behöver ägna tid åt att ta sig till jobbet. Man är ju redan där när man vaknar.

Fast det är klart, lite tyst och händelselöst kan det bli i det långa loppet. Därför känns det riktigt uppiggande att göra ett och annat kundbesök emellanåt. Även om konferensrum och lunchrestauranger inte heller är så oerhört spännande platser ger det i alla fall en viss omväxlig att ibland ta sig ut bland riktiga människor, och inte bara sitta hemma och kommunicera med världen genom datorn.

Men först ska man ju ta sig dit, till kundens kontor som i regeln ligger i stan, och det tar sin lilla tid. Det är då det gäller att tänka till lite i förväg så man inte är hänvisad till att sitta där i bilen och lyssna på någon dönicke till radiopratare som låter munnen gå utan minsta kontakt med hjärnan och skrattar hängivet åt sina egna idiotiska skämt. En ljudbok hade ju varit bra, men eftersom jag åker bil alldeles för sporadiskt blir det svårt att hålla koll på någon längre handling. I torsdags när jag skulle ge mig i väg rafsade jag däremot med mig de två cd-skivorna Larm och fick mig en intressant upplevelse av något så annorlunda som ljudkonst på vägen till mitt kundmöte.

Att sätta sig i bilen, stoppa in en cd i spelaren och inte ha minsta aning om vad man kommer att få höra var faktiskt en lite spännande känsla. Ljud… Larm… Vad kan det vara? Ja, jag ska faktiskt låta bli att beskriva de flesta av ljudspåren ifall någon av er själva vill lyssna på Larm. För jag tycker att upplevelsen var roligast just så, helt utan förväntningar och tankar om vad det var som skulle komma ur högtalarna.

Endast en sak vill jag beskriva, som jag tyckte var både rolig och fascinerande, första skivans spår sju med titeln Forandringer i det norske landskapet. Sex personer med olika nationaliteter hade fått höra meningar som från början var upplästa på norska och som de sedan skulle uttala själva. Till exempel denna: ”Varangerhalvøya er overraskende flat och minner om en stor pannekake som langsomt blir tynnere mot kanten.” Som en slags visklek får den tredje höra den andras version och så vidare, och eftersom flera av uppläsarna inte förstår innehållet i de norska orden upplöses språket för varje led. Det som blir kvar är abstrakta ljud.

Ljudkonst är sedan tidigare ett fullkomligt okänt område för mig. Men jag blir nyfiken på att få veta lite mer, och som tur är så lever inte dessa två cd-skivor sitt helt egna liv. De kommer nämligen tillsammans med en bok med ett stort material kring denna konstform och konstnärerna bakom verken, ett utmärkt sätt att komplettera ljudupplevelserna genom att i efterhand sjunka ner i soffan och bläddra och fördjupa sig.

I torsdags hann jag bara lyssna på den ena skivan, men som tur är har jag kundmöte i morgon också. Då blir det mer Larm.

Andra bloggar om: böcker, konst

Bertrand Russell

2 februari 1970 dog Bertrand Russell, filosof och nobelprisvinnare.

Den här fina bilden på honom finns på framsidan av tidningen OBS nr 2 1951, en av flera gamla utgåvor jag köpte för ett tag sedan helt enkelt för att illustrationerna på framsidan var så oerhört snygga.

Jag blir nyfiken när jag läser om Russell på Wikipedia . Han verkar ha haft hur många strängar som helst på sin lyra och tänkt både en och annan klok tanke under sina 97 levnadsår. Är det någon där ute som rent av har läst något av Bertrand Russell?

Andra bloggar om: litteratur, böcker

The Pig

It was an evening in November,
As I very well remember,
I was strolling down the street in drunken pride,
But my knees were all a-flutter,
And I landed in the gutter
And a pig came up and lay down by my side.

Yes, I lay there in the gutter
Thinking thoughts I could not utter,
When a colleen passing by did softly say
'You can tell a man who boozes
By the company he chooses' -
And the pig got up and slowly walked away.

- Anonym

Ha en trevlig helg, och akta er noga för att trilla i diket.