Under My Umbrella -ella -ella

To buy or not to buy, that's the question.

A Christmas Disappointment

Kom på tanken att återuppta en gammal jultradition, att gå och se A Christmas Carol med The English Theatre Company. Få saker, här i krokarna i alla fall, kan få ett anglofilt hjärta att julklappa starkare än deras härligt gamla dammiga engelska uppsättning. Började leta på nätet, och så visar det sig att teatergruppen inte ens finns längre. Humbug!

Får väl ta fram boken och trösta mig med den istället. Marley was dead, to begin with. There is no doubt whatever about that.

Överskott

Det är möjligt att det här visar att jag lider av överskott på tid och tankar, men jag tycker faktiskt det är något fel på den här loggan:

Att det rent av är överskott på tecken, liksom. Eller är det någon som har fattat vad det där lilla &-tecknet i mitten ska vara bra för?

Lovar gott

Åh, vad lyckligt förväntansfull man blir när boken man har bestämt sig för att läsa börjar så här:

I had been sick for a long time. When the day came for me to leave the hospital, I barely knew how to walk anymore, could barely remember who I was supposed to be. Make an effort, the doctor said, and in three or four months you'll be back in the swing of things. I didn't believe him, but I followed his advice anyway. They had given me up for dead, and now that I had confounded their predictions and mysteriously failed to die, what choice did I have but to live as though a future life was waiting for me?

Per Petterson

Det har varit mycket tal om den norske författaren Per Petterson på sista tiden. Den första gången jag hörde talas om honom var när en bekant i Norge läste hans bok Ut å stjæle hester. Boken skulle tydligen handla om en nybliven pensionär som hade flyttat ut i en liten lilla stuga i skogen och sitter där och minns tillbaka till en traumatisk händelse den sommaren då han var 15 år, och tänker på sin far som han beundrade mycket. Här söker han ensamheten och finner vardagens enkla göromål trösterika. Lät helt enkelt småtråkigt, tyckte jag.

Ett tag därefter råkade jag höra en del av en uppläsningsserie på bilradion. Rolf Lassgård läste med sävlig röst en text som kändes påtagligt ointressant. Det visade sig vara den där stjäla hästar-boken som hade blivit översatt till svenska.

Och senare har jag träffat på namnet Per Petterson i såväl The Guardian som i The New York Times. I The Guardian kunde man läsa en lång artikel i anledning av att han hade blivit tilldelad The Impac Dublin award för sin Out Stealing Horses. Och i The New York Times fanns samma bok med på listan över The 100 Notable Books of 2007.

Om jag nu fortfarande inte hade blivit särskilt intresserad av den boken, så påminde mig i alla fall allt detta om att jag hade en annan bok av Per Petterson i bokhyllan, och jag plockade fram Månen over Porten – personlig og litterært, en samling kortare texter. Och som tur var kände jag efter bara ett par sidor att det här nog var en bok jag skulle tycka om i alla fall.

I Månen over Porten berättar Per Petterson om sin väg mot att bli författare, reflekterar kring sitt skrivande och inte minst delar han generöst med sig av läsupplevelser och -inspiration. Han flätar också in små historier om resande som ger liv och perspektiv åt texterna. Och det är resor både från hans eget liv och från kända författares. Det handlar om Karen Blixen i Kenya, Paul Bowles i Tanger, Hemingway i Paris och Frank McCourt i New York och Irland, för att nämna några. Och rent personligen hade jag förstås stor glädje av de delar där han skildrar ”mitt” Oslo, som i det här sammanhanget förstås är hans.

Boken fungerar som reseinspiration såväl som läsinspiration. När det gäller läsande så argumenterar Petterson starkt för att man ska följa sin nyfikenhet i valet av vad man läser i stället för att angripa det hela mer vetenskapligt. Och nu börjar jag själv nästan bli så nyfiken att jag måste få tag på den där hästboken och bilda mig en egen åsikt om den.

Andra bloggar om: litteratur, böcker, per petterson - intressant.se

Välformulerat av Albert Einstein

Common sense is the collection of prejudices acquired by age eighteen.

American Pucko

Alltså, jag såg filmen American Psycho igår. Läste aldrig boken och hade inte sätt filmen förut heller. Men jag blev riktigt överraskad, för rätt vad det var satt jag och skrattade, flera gånger till och med. Och läskig var den ju inte det minsta. På slutet nickade jag dessutom till och fick spola tillbaka för att få med mig slutklämmen. Gäsp.

Visserligen är filmen inte precis gjord i går, men tog man den alltså på allvar och tyckte den var riktigt läskig då den var ny? Eller är det något fullständigt fel på min kognition? Någon som har läst boken och kan ge perspektiv på om det bara var filmatiseringen som var misslyckad?

Åh, du doftar så... litterärt!

Den ultimata parfymen för alla boktokar!

Doften In the Library beskrivs som "English Novel taken from a Signed First Edition of one of my very favorite novels, Russian & Moroccan leather bindings, worn cloth and a hint of wood polish."

Kanske ett klokt drag att använda den här för att dra till sig andra som får något saligt i blicken vid doften av gamla böcker.

Bok, jag förstår dig inte

Har läst Mircea Cartarescus Nostalgia. Nu ligger den här på mitt bord och blänger på mig. Bläh på dig, säger den fula grimasen på framsidan. Jag blänger tillbaka.

För den här boken blev jag aldrig kompis med. Som vanligt försökte jag benhårt och gav mig inte förrän sista sidan var läst, men vad hade jag för det? Bara en känsla som påminner om den man kunde få i skolan när man satt i sin bänk och inte fattade upp och ner på vad läraren höll på med där framme på tavlan.

Jag borde väl kanske inte ha varit så optimistisk från början. Titeln borde ha fått en liten klocka att ringa och påminna mig om att nostalgi inte är ett av mina favoritteman. Men det är nog ändå inte hela förklaringen. I Nostalgia berättas det från barndom och ungdom, och i en salig röra av verklighet, fantasi och dröm. Huvudbokens tre delar kantas dessutom av två kortare extremt fantasifulla historier som är av en helt annan art och innehåll.

I sina bästa stunder kan det hela ge mig lite associationer till Iain Banks, men han kan åtminstone vara både rolig och finurlig. Cartarescu berättar och beskriver till den milda grad, men det är något med sättet han gör det på som gör att jag aldrig lyckas känna att jag bryr mig. Jag förblir totalt ointresserad oavsett hur spejsade berättelserna blir.

Någonstans skriver han: ”He was there in the flesh, with his burgundy sweater, dark-green velour pants, and cream-coloured socks on his feet”. Och fortsätter ”I remember him in the most insignificant details.” Och just denna meningen var nog för mig den roligaste i hela boken, för jag tycker det låter hur komiskt som helst att just den här lilla observationen var att räkna som insignificant details. Jag tycker det var en hel bok full med insignificant details.
-------------------------
En liten fredagsquiz: Vad är rubriken ovan en allusion på?

Andra bloggar om: litteratur, böcker, mircea cartarescu - intressant.se

Vokalvimmel

Det blev en faslig massa i'n i gårdagens rubrik, den lilla ordkonstruktionen angliobibliofili.

Fick mig att tänka på ett annat vokaltungt ord jag träffade på för några dagar sedan; e-avi. Tre vokaler på fyra bokstäver.

Borde ha en egen term de här orden som har hälften eller mer vokaler, tycker jag. Andra kanske rent av tycker att nu borde jag bry min hjärna med något vettigare.

Fullkomligt olitterär klagan

Hur fasen kan de klanta sig så?! Jag som hade sett fram emot mitt regelbundna vartannatåriga anglofila fotbollssupporterande…

Angliobibliofili

Jag har köpt på mig en massa gamla böcker under de senaste åren. Gillar att nosa runt i dammiga antikvariat, men kanske ännu mer i skrotiga secondhandbutiker där jag brukar göra små spännande fynd för en liten slant.

Men för ett par år sedan kom jag över en bok som utgör ett undantag och fick kosta ett par hundralappar mer än vanligt. För jag blev helt enkelt kär. Kunde inte gå ut från antikvariatet utan att ta med mig den här underbara boken. Inbunden i grönt skinn med guldsnitt och guldkantade sidor, visserligen något nött bokrygg, men har man över hundra år på nacken så får man väl ha några märken efter sitt långa liv.

Och en del av den här bokens liv var dessutom väldokumenterad, vilket var ytterligare en anledning till att jag inte kunde låta den stå kvar på antikvariatshyllan. På första uppslaget sitter nämligen det här bladet inklistrat:

Det visar att en kille vid namn William Wood, som gick i First Form på Stockwell Grammar School, den 24 juli 1873 fick boken som historiepris av sin Headmaster Edgar Sanderson MA.

Visst kan man se lille William framför sig när mottog det här priset? Hur vördnadsfull han var inför sin lärare och hur djupt han bockade. Man blir ju nästan lite vördnadsfull själv bara av att få umgås med den här boken.

Nu har kanske inte The Vicar of Wakefield någon stor plats i världslitteraturen, och Oliver Goldsmith är nog inte heller någon särskilt intressant författare i dagens perspektiv.

Men jag ska nog ändå läsa den här boken så småningom. Känner att det kan bli ett mysigt tillfälle att få utlopp för min anglofili. Tänk bara vilken inlevelse det ger att träffa på illustrationer som den här inemellan textsidorna:

Avsnitten avslutas med vackra ornament och inleds med anfanger och naiva små sammanfattningar av innehållet, som t.ex: ”Happier prospects begin to appear. Let us be inflexible, and fortune will at last change in our favour.”

Sånt får man ju tro på eller låta bli hur man vill, men ödet var i alla fall i min favör då jag hittade The Vicar of Wakefield.

Andra bloggar om: litteratur, böcker - intressant.se

Får jag rekommendera en Wulff?

Det blir light-blogging idag eftersom den såkallade verkligheten ibland inkräktar med sina små hyss.



Under tiden kan man t.ex. roa sig med WulffMorgenthaler.

Välformulerat av Vladimir Nabokov

"Reality" - one of the few words which mean nothing whitout quotes.
- från efterordet till Lolita

En bok, ett citat - The Elementary Particles

Ibland når man inte fram till varandra. Vissa personer man pratar med har så totalt annorlunda perspektiv att oavsett hur man formulerar sig blir det liksom inget genombrott i kommunikationen. Eller som Michel Houellebecq säger i The Elementary Particles:

Talking to morons like that is like pissing in a urinal full of cigarette butts, like shitting in a toilet full of Tampax: nothing gets flushed, and everything starts to stink.

Typiskt Houellebecq. Han ser en hel del saker, och han lyckas sätta ord på dem, om än inte alltid i så propra formuleringar. Men så är det nog inte det som är hans främsta mål heller.

The Elementary Particles handlar om halvbröderna Bruno och Michel och deras olika sätt att förhålla sig till livet. De har inte mycket gemensamt, förutom en mamma som övergav dem som små för att kunna leva hippielivet till max. Den ena har blivit en enkelspårig hedonist medan den andra fullständigt går upp i sitt arbete som förskare inom molekylärbiologi. Det är inte muntert eller okontroversiellt, men det är faktiskt rätt intressant.

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Atwood om Brave New World

Ibland uppstår roliga sammanträffanden. Även Margaret Atwood har nyss läst Brave New World (för hennes del då inte för första gången förstås), och i en lång intressant artikel i The Guardian kan man läsa hennes reflektioner, bland annat om hur boken håller i dagens perspektiv.

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Svårt att sova?

Med de här sängkläderna behöver man inte ens en bok att läsa i sängen.

Du sköna gamla bok

Så har jag fått stillat min nyfikenhet på Brave New World av Aldous Huxley. Efter mina jämförelser mellan McCarthys The Road och Atwoods Oryx & Crake blev jag tipsad om att läsa Brave New World. Utmärkt, många av dessa halvgamla klassiker har jag ju rafsat med mig från olika dammiga secondhandbutiker, så det var bara att plocka fram den från bokhyllan och börja läsa.

Och vad glad man blir när man spontant, bara några få sidor in i boken, känner att ”Yess! Det här blir bra.” Särskilt när man ändå har bestämt sig för att läsa hela, oavsett vad man tycker om den.

Skriven i 1932, och med ett lite roligt förord som jag redan har bloggat om, beskriver den en framtid med långt utvecklat genteknik. Människorna blir till under närmast industriella former och anpassas genom kemisk påverkan och indoktrinering i sömnen till att fungera på sina tilltänkta platser i ett mycket hårt strukturerat samhälle. Som lön och belöning får samhällsmedborgarna en drog som gör att de slipper känna av bekymringar och nedstämdhet.

Detta låter ju allvarligt nog, och det är visserligen en dystopi, men jämfört med Oryx & Crake så känner jag att den här boken inte tar sig själv så förbaskat högtidligt. (Detsamma kan man ju inte säga om The Road, som jag ändå tyckte var oerhört bra, men det är något med att det måste vara i en helt egen klass för att tåla att ta sig själv på så stort allvar.) Brave New World är både ironisk och rolig, men får ändå fram sitt allvarliga budskap.

Efter det här trevliga första intrycket av Aldous Huxley blir man ju nyfiken på en mer ingående bekantskap. Ytterligare ett par av hans böcker, Grey Eminence och The Devils of Loudun kom också med hem från secondhandbutiken. Någon som har läst?

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Bevingad

Vad är det här? Nadine Gordimer på RedBull?

Nej, tydligen är det en illustration till en norsk barnbok med titeln Garmanns sommer.

Det här däremot är Nadine Gordimer, i egen jordnära person.

(Illustrationen ovan är hittad genom Flimre-bloggen)
Andra bloggar om: litteratur, böcker

Lolita

Lolita, light of my life, fire of my loins. My sin, my soul. Lo-lee-ta: the tip of the tongue taking a trip of three steps down the palate to tap, at three, on the teeth. Lo. Lee. Ta.

Inledningen från Vladimir Nabokovs Lolita. Dessa poetiska formuleringar som alla talar om, från boken som alla har läst. Nu även jag.

Lolita är en 12-årig flicka som blir offer för den sofistikerade snuskgubben Humbert Humbert. Ifrån fängelset ett antal år senare berättar han historien.

Humbert verkar inte skygga för insikten om vad han utsätter flickan för, men samtidigt lyckas han förmedla sin hänförelse och estetiska upplevelse i ett språk som gjorde att han ändå lyckades få boken utgett i 1955, och som fortfarande hyllas i litterära kretsar idag. Samtidigt framgår det med all önskvärd tydlighet att Humbert har ett cyniskt sinnelag, vilket märkligt nog bara bidrar till läsvärdet i hans berättelse.

För det ger jag dem rätt i, de som hyllar Nabokov, att Humbert är en fascinerande figur. Att träffa på i verkligheten tänker jag mig honom som en uttråkad och i de flesta sammanhang rätt distanserad typ, men som litterär figur är han intressant. Det är spännande, som vi har varit inne på i diskussioner tidigare, hur människor som visar upp sina mest odrägliga sidor ofta kan bli litterära favoriter.

Eftersom berättelsen lider avtar dock lite av min fascination. Humbert målar, berättar och beskriver, och tröttnar aldrig på att hitta ord för hur han upplever sin lilla Lolita. Efter ett tag tappar det lite i effekt, jag känner att jag har lust att säga till honom att jag har uppfattat det här nu, jag vet hur näst intill besatt han är av flickan. Jag känner att jag börjar lida av adjektivöverdos, och en viss uttråkning infinner sig även för mig som läsare.

Men så mot slutet tar det upp sig igen. Händelserna tilltar i dramatik och Humbert visar upp lite fler sidor av sig själv när det börjar dra ihop sig. Och mot slutet är det inte utan att man som läsare ändå sitter kvar med rätt stor empati för den här till synes fullständigt empatilösa figuren.

Bilden från Stanley Kubricks filmatisering av Lolita finns på omslaget till min Penguin-utgåva från 1981.

Andra bloggar om: litteratur, böcker , intressant.se

Håriga högländare

Som ursäkt för att lägga ut en bild på de här två typerna jag träffade på när de njöt av solen i går, får vi väl ta en gammal dikt av Robert Burns eller nåt.

My Heart's In The Highlands

Farewell to the Highlands, farewell to the North,
The birth-place of Valour, the country of Worth;
Wherever I wander, wherever I rove,
The hills of the Highlands for ever I love.

My heart's in the Highlands, my heart is not here;
My heart's in the Highlands a-chasing the deer;
A-chasing the wild-deer, and following the roe,
My heart's in the Highlands wherever I go.

Farewell to the mountains high covered with snow;
Farewell to the straths and green valleys below;
Farewell to the forests and wild-hanging woods;
Farewell to the torrents and loud-pouring floods.

My heart's in the Highlands, my heart is not here;
My heart's in the Highlands a-chasing the deer;
A-chasing the wild-deer, and following the roe,
My heart's in the Highlands wherever I go.

- Robert Burns

Här

Flickan Billie är på sommarkollo i ett land där kriget härjar. Tre soldater kommer dit, efter ett antal mord är flickan ensam kvar tillsammans med en soldat, och de går in i ett vardagsliv tillsammans. Här är en stark berättelse om hur långt människor är redo att gå för att bibehålla känslan av säkerhet och normalitet i en kaosartad och hotfull tillvaro, stod det i baksidestexten.

Hur intressant som helst, tänkte jag, och fick lite associationer till Stockholmssyndromet. Som alltid ute efter litteratur som kan ge mig ett innifrånperspektiv på mänsklighetens myller av upplevelser och erfarenheter börjar jag läsa.

Men på insidan kommer jag aldrig. De vardagliga händelserna i deras tillvaro återges i någon sorts banalt barnslig och överdrivet saklig stil som får mig att tänka på Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, men som jag tycker funkar mycket sämre här. Det här är allvarligare saker men nästan flamsigt berättat, och dessa två faktorer drar för mycket åt var sitt håll för att jag ska känna att det fungerar.

Utöver huvudberättelsen får vi även ta del av skildringar av flickans föräldrar. Hon har en pappa som har lätt att tappa armen för att han är en marionettdocka och en mamma som brukar sy fast den igen. Och jag känner bara: Hjälp, fattar ingenting! Snälla författare, kom och förklara för mig vad du har menat. Och när jag fattar så här lite har jag svårt att riktigt känna att läsningen ger mig något.

För att försöka hitta nycklar till att förstå berättelsen ställer jag mig frågorna: Är hon chockad? Är hon utvecklingsstörd? Båda möjligheterna nämns, men vi får aldrig veta, och jag tycker inte heller att det verkar vara en tillfredsställande förklaring.

Vi får inte heller veta det allra minsta om hur hon verkligen mår i denna minst sagt sagt märkliga situation, vilket också är min största besvikelse i förhållande till förväntningarna som baksidestexten har skapat.

Men om jag ska försöka dra någon slutsats så är det kanske just detta som är poängen, att sånt får man inte veta som utomstående. Kanske vet inte ens personen i fråga själv hur den egentligen mår, utan fortsätter bara leva. För som Billie säger: Det obehag som andra varelser, djur eller människor, kan vålla en ska man inte löna med obehag, andra eller samma, utan låta ligga, tills obehaget gått över.

Andra bloggar om: litteratur, böcker, Kristín Ómarsdóttir . intressant.se

Välformulerat av F. Scott Fitzgerald (2)

In a real dark night of the soul it is always three o'clock in the morning.

En bok blir till

Sådär, nu har jag läst andra och sista delen av Bokläsarnas kunskapskälla. Den har titeln Från författarens sista punkt till bokläsarens hand, och inleds med ett brev som börjar:

Kära bokläsare!
För två år sedan blev jag färdig med min första roman, Mordet på mörkret. I fem år hade jag då skrivit på den. Först som förströelse och fritidssysselsättning, men med tiden blev skrivandet en allt större del av mitt liv och jag kände att jag hade en berättelse som kunde intressera många. ...

Brevet är undertecknat av en fiktiv författare som tar oss med på hela resan från idé till bok. Här får vi veta hur det funkar med bokförlag, upphovsrättsfrågor, redaktionellt arbete, kontrakt, tidsplan, upplagor, utlandsförsäljning, marknadsföring, försäljningskanaler och distribution. Därtill kommer lite om bokens ekonomi samt några tips och fakta.

Framförallt tänker jag att den här boken måste vara en höjdare för de som precis har börjat fundera i litterära banor, men den är intressant också för alla som i likhet med mig bara är allmänt nyfikna på hur saker hänger ihop här i världen.

Första delen av Bokläsarnas kunskapskälla har jag bloggat om här.

Andra bloggar om: litteratur, böcker, skrivande

Något jag har missat?

Läser en artikel om Richard Ford i Svenska Dagbladet:

Är det här en genre jag helt har missat, och vad kännetecknar den i så fall?

Det känns tryggt

Har funderat på att gå till anskaffning av den här läsfåtöljen. Underbar att kura upp sig i en novemberkväll, med ett rejält urval böcker nära till hands.

Kan rent av bli sittande ända till våren, när det är dags att börja odla den här.

En bok ett citat – Saturday

Huvudpersonen i Ian McEwans Saturday är en rationell hjärnkirurg som inte har mycket sinne för skönlitteratur.

…it interests him less to have the world reinvented; he wants it explained.

Vad tror ni, skulle han inte upptäcka att det är just det litteraturen gör, om han gav den en chans?

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Bibliotekshimlen

Med risk för att tro man har dött och kommit till bibliotekshimlen kan man titta in här.

Själv har jag nog inte hämtat mig riktigt. Har något saligt i blicken och vill liksom iväg någonstans. Var… finns… närmaste…? Det är lite långt till Chetham’s Library i Manchester, men om jag knackar på lite snällt på Slottet, undrar om de då kommer se hur mycket jag skulle behöva sitta i Bernadottebiblioteket. Bara en liten stund…!

Miss

Missade Babel i går kväll. Och jag som hade sett fram emot att se Alberto Manguel, och höra Hanne Ørstavik prata om boken som jag nyss har läst.

Jag tänkte genast ”F… också, alla kommer blogga om det i morgon, och jag har inte sett det så jag kan vara med och diskutera”. Vem behöver arbetsplatser med kollegor och fikaprat när man har bloggkompisar, tänker frilansaren med hemmakontor.

Nu har jag i alla fall satt reprisen på inspelning.

En trädgård utan slut

För några år sedan var jag i London och hälsade på vänner som hade bosatt sig där. Högt på min lista över vad jag ville hinna med under besöket var att strosa runt på antikmarknader i hopp om att göra fynd som var lite annorlunda än vad man kan göra här hemma. Jag tillbringade en hel dag på Portobello Road, men det var på Alfies Antiques, en flervånings labyrint av överfyllda och dammiga antikbutiker, som min önskan blev uppfylld. Ifrån en stor trave med gamla litografier för en billig penning plockade jag ut en hel liten samling som var precis i min smak.

Väl tillbaka i mina vänners lägenhet bredde jag ut fynden på golvet för allmänt beskådande och inväntade de glada tillropen. Som fullkomligt uteblev. Mina vänner såg istället bekymrade ut och verkade leta efter ett bra sätt att säga något som tydligen inte skulle bli det jag hade väntat. ”Men har du verkligen tänkt ha de där på väggen? I vardagsrummet? Tycker du inte de är lite morbida?” Nej, det hade faktiskt inte fallit mig in att inte alla delade min smak för sarkofager, relikskrin och stora mörka kyrkportar, som var bland motiven på litografierna jag hade köpt.

När jag nu läser danska Christina Hesselholdts berättelser i boken En trädgård utan slut blir jag glad over att se att det är fler som delar min fascination och nyfikenhet för det morbida. I Sensommar befinner berättaren sig i Fårvejle kyrkas källare för att se den gamla Jarlen af Bothwell i en sarkofag med glaslock. “Men stenkistan är förseglad […] och det hänger ett par fotostatkopior av honom på väggen. Jag är besviken, är det ett tecken på morbiditet, har jag en morbid sida? Tydligen, ja. Jag hade så gärna velat se honom ‘på riktigt’. Och så är där bara den monumentala stenkistan mitt i rummet och fotografierna av det läderaktiga, plågade ansiktet. Jag slår upp ‘sarkofag’ i ordboken…”

En trädgård utan slut är en tunn samling berättelser med en märklig omslagsillustration, underliga och klassiska symboler i en svårtolkad men fascinerande förening. Inuti handlar det inte bara om det morbida, utan rör sig genom olika ämnen och stämningar. Hennes tankar följer någon sorts fullkomligt ologisk associationskedja, som ändå känns precis så logisk som det gör när den ena tanken tar den andra i ens eget huvud.

Årstiderna och naturen återkommer i många av berättelserna. “…lyckan är alltid en trädgård, där bin surrade i timjan, där körsbärsgrenarna var tunga, där läkarbrödernas örter frodades men tyvärr inte kunde bota allt. En trädgård utan slut. Där tiden inte är uppmätt i portioner.”

De vackra litografierna jag hittade i London hänger på min vardagsrumsvägg, och jag ska definitivt läsa mer av Christina Hesselholdt.

Andra bloggar om: litteratur, böcker , intressant.se

Hjalmar om Interior Makeover

Det faller mig oftare och oftare in att det vi anser vara nya fenomen inte är så nya som vi tror.

I Stockholm blir en värdshusvärd sjuk om han inte får ändra om sin lokal vartannat år.

...skrev Hjalmar Söderberg 1909 i boken Hjärtats oro.

Litterära frimärken

Visst känns det lite underligt att se Selma Lagerlöf på ett sovjetiskt frimärke? På Literary Stamps är hon i gott sällskap, bland alla världens författare på all världens frimärken. En fascinerande samling, där också mina egna fyra på Robert Burns fanns med.

Läsandets mervärde

Nu ska jag blogga om en halv bok. Inte för att det handlar om en bok som är tråkig och som jag har kastat ifrån mig hälvläst, utan för att bokens två delar enligt innehållsförteckningen verkar vara helt oberoende av varandra, och den halvan jag hittills ha läst har öppnat några nya tankedörrar. Jag har läst första halvan av Bokläsarnas kunskapskälla som har undertiteln För läsecirklar och andra litteraturälskare om boksamtal, förlagsverksamhet och bokbransch, för vem blir inte nyfiken på en sån titel? Den första delen heter Läsecirkeln, men man behöver inte vara med i någon sådan för att ha glädje av den. Ämnena är mitt i prick för alla engagerade läsare och inte minst för bokbloggare.

Om mitt eget läsande tänker jag så här, att det är en fantastisk syssla för att man kan bedriva den fullständigt efter eget huvud och praktiska förutsättningar, men det att efteråt kunna utväxla tankar om vad man har läst är ett minst lika stort nöje eftersom det ger möjlighet till insikter och perspektiv som inte lika lätt kommer på dagordningen i de vardagliga samtalen. I Bokläsarnas kunskapskälla hittar jag dessa formuleringar ”…läsning [är] ett sätt att umgås med och komma andra människor och deras erfarenheter och tankar nära. Man gör det i själva läsningen och man gör det också när man pratar om det man läst.” Och ”Att jämföra sin egen läsning med andras ger alltid nya perspektiv, både på boken och dess egenskaper, på en själv och på dem man diskuterar med.” Vi förstår varann, den här boken och jag.

I denna första del av Bokläsarnas kunskapskälla får man som fritidsläsare (jag menar här vi som inte är litteraturvetare eller har djupare rötter i litteratursvängen) ta del av en massa tankar och idéer för att få mer ut av läsandet och litteraturdiskussionerna. Här finns erfarenheter från olika typer av läsecirklar om allt från bokval till läsandet och samtalet, konkreta redskap för analys, och inte minst en stor mängd tips, både om hur man hittar skönlitterära böcker i ens egen smak och hur man hittar böcker om böcker. Blev mycket böcker där…

Själv funderar jag på att ganska omedelbart leta upp en av böckerna som fanns med bland tipsen: Kvinnor som älskar böcker för mycket.

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Kallet

Det var inte länge sedan jag bloggade om hur svårt det är att skriva om de böcker man tycker riktigt bra om. Nu ska jag göra något ännu svårare. Jag ska försöka skriva om en riktigt bra bok som handlar om hur svårt det är att skriva, Kallet av den norska författaren Hanne Ørstavik.

En gång tidigare har jag gjort ett ynkligt försök att bekanta mig med Hanne Ørstavik. Jag råkade en gång få en av hennes första romaner Kjærlighet i norsk utgåva i en serie med moderna norska klassiker. Sobert inbundna var de, några utvalda böcker av fem olika författare, i samma stilrena design. Precis så som jag inte tycker om det. Men jag var nyfiken på den här författaren som jag hade hört skulle vara en av de nya spännande norska rösterna. En sida eller två blev det, innan jag kände att nej, den här totalgråa hopplösa känslan av perstorpsbord och ett barns vånda över en mjölkkartong var inget jag hade lust att befinna mig i, och jag avbröt läsandet innan det ens hade börjat på riktigt.

Några år senare sitter jag med Ørstaviks senaste roman, Kallet. Det är en svensk utgåva, häftad som ger en luftigare känsla än pocket, och med en omslagsillustration föreställande en sorts kartbild över Kina med en svagt avtecknad människofigur i bakgrunden. En helt ny infallsvinkel till Ørstavik. Månne detta kan fungera. För nyfiken är man ju fortfarande. Jag har hört allt ifrån mycket kritiska till lovprisande röster om den här författaren, och nu ska jag då väl ändå lyckas göra mig upp en egen åsikt.

Berättarjaget i Kallet är själv författare, och hon hade tänkt skriva en roman om farmodern som på 1920-talet reste till Kina med syfte att bli missionär. Här skulle vävas in historiska och filosofiska trådar, psykologi och teologi tillsammans med tydliga stilelement från tidsperioden. Men så blev det inte. Visserligen återges denna historia i återkommande flyktiga brottstycken, men farmoderns missionärskall blir framförallt en parallell till hur författaren brottas med skrivandet, hennes eget kall. Hon vänder och vrider på sin frustration över att skrivandet inte kommer igång (till frustration för en del läsare av den här boken, har jag förstått), och detta reflekterande leder vidare till tankar kring viktiga personer, förhållanden och händelser i hennes liv.

Hur kan det här bli en bra bok? Låter ju inte särskilt mycket muntrare än den första Ørstavik-romanen jag försökte mig på. Men Kallet fascinerade mig. Berättandet känns naket, ärligt och så långt ifrån inställsamt man kan komma. Det är lite ”take it or leave it” över Hanne Ørstavik. Och med den här boken bevisar hon framförallt att det går att skriva riktigt bra om hur svårt det är att skriva.

Andra bloggar om: litteratur, böcker intressant.se

Hur man använder en bok

Säkert har många redan sett den här, men den är så skön så jag måste bara få bidra till att inte en enda själ går miste om den.

...med textning för de som har svårt att förstå norska ;-)

Andra bloggar om: litteratur, böcker

Litterära hjältar

Bland norska bokbloggare går det just nu en utmaning som handlar om litterära hjältar. Hjältar som man minns länge efter att man har läst boken, och som på något sätt har blivit större än både boken och författaren.

Utmaningen har nått mig genom CassandraMortmain och nu är det alltså min tur att fundera över vilka litterära figurer som har hjältestatus i mina ögon och försöka beskriva varför.

1. Sherlock Holmes (av Arthur Conan Doyle) Han må vara excentrisk, men han gör sitt jobb karln. När ett fall ska lösas springer han inte runt och fjantar och funderar som så många av sina deckarkollegor, utan drar sig undan, använder sin briljanta hjärna och stora kunnande, och återkommer när han har något att komma med. Han skyr inga mödor eller faror i sin jakt på förövarna. Karln har stil, det får en hjälte gärna ha.

2. Aragorn (från Sagan om Ringen av JRR Tolkien) Jag vet inte om ni kan se någon parallell till Sherlock Holmes här, men för mig finns det en sådan. Inte heller Aragorn gör så fasligt mycket av sig hela tiden, utan håller sig i bakgrunden tills det är dags att sätta in krafterna på det som ska göras. Stilpoäng här också.

3. The Man (från The Road av Cormac McCarthy)
Sist på listan men egentligen den största hjälten. En hjälte i en helt egen klass. En hjälte i varje andetag, för att han orkar finnas.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Jag utmanar Marianne, Pi och Erika att berätta om tre av sina litterära hjältar.

Andra bloggar om: litteratur, böcker