Skrubtudse

(Skandinaviska semesterminnen sommaren -07)

Tänk vilken fin benämning danskarna har hittat på till sina paddor - de heter skrubtudser. Den här lilla krabaten verkade vara väldigt nyfiken på vår semesterbostad, och ska man tro HC Andersens saga om Skrubtusen, så är nyfikenhet och upptäckarglädje ett gemesamt drag för arten.

- Vad det ändå finns många olika skapade varelser, som jag aldrig har känt till, och vad världen är stor och härlig! Men man ska också se sig om i den och inte bli sittande på samma ställe.

Sagan kan läses i sin helhet, på danska, här.

Andra bloggar om: litteratur

Hanteringen av döda

Förra året kom det ut en bok med titeln Att sluta cirkeln och undertiteln Aboriginerna, Eric och jag. Författaren och journalisten Lotte Mjöberg har gjort en Australienresa i spåren av sin upptäcktsresande släkting Eric Mjöberg, som i början på 1900-talet samlade kranier och skelett från aboriginerna och smugglade in dem till Sverige för vetenskaplig forskning.

Detta är en fascinerande berättelse och boken återger anteckningar från såväl Eric Mjöberg själv som andra deltagare i expeditionen samt bilder och annan samtida dokumentation. Den upptäcktsresande vetenskapsmannen framstår snabbt som mycket hänsynslös både mot sina egna och mot landets urinvånare. Lotte Mjöberg sätter dock in det hela i ett perspektiv som gör att vi får en bild av den tidens förutsättningar, vilket gör boken mycket intressant att läsa. Samtidigt får vi också följa författaren på hennes egen resa och i hennes upptäckter av vem denna gamla släkting egentligen var.

Söndag 2 september kl 20:00 visar SVT2 en dokumentär med titeln Skelettsamlaren om Eric Mjöberg och de utsmugglade aboriginska kvarlevorna, som nästan hundra år senare nu har återförts till Australien.

Svenska Dagbladets recension av Att sluta cirkeln finns här.

Andra bloggar om: litteratur

En bok, ett citat - "The Seance and Other Stories"

Har precis läst en samling underbara berättelser av Isaac Bashevis Singer. Singer fick Nobelpriset i litteratur 1978, och eftersom Nobelkommitténs motivering också mycket väl beskriver vad jag tycker om det jag har läst, låter jag deras ord tala för mig: "...för hans intensiva berättarkonst, som med rötter i en polsk-judisk berättartradition levandegör universella mänskliga villkor".

Ett citat från en av berättelserna i boken, The Letter Writer: Herman Gombiner had long ago arrived at the conclusion that modern man was as fanatic in his non-belief as ancient man had been in his faith. The rationalism of the present generation was in itself an example of preconceived ideas.

Andra bloggar om: litteratur

Danska strandmonster

(Skandinaviska semesterminnen sommaren -07)

Går man stilla och försiktigt på en öde strand i Danmark, kan man ibland råka få se de små grönhåriga strandmonstren som skeptiskt tittar upp ur sanden.

Precis som andra vilda varelser blir de rädda när de ser människor, och håret reser sig i förskräckelse.

Hit the Road, Jack

Så har man äntligen lyckats läsa On the Road. Denna bok av Jack Kerouac har gjort sig påmind för mig med ojämna mellanrum och på olika sätt genom åren. På listor över moderna klassiker och mestsäljande böcker. Ibland som svar från någon karl på frågan om att nämna en bra bok, men aldrig från kvinnor. Dessutom omtalas den ofta som beat-generationens viktigaste roman.

Det lilla jag viste om handlingen var att den kretsade kring några killars rastlösa resande och jakt på upplevelser i USA. Och det är ungefär vad jag kan säga om boken så här i efterhand också. Några mycket citerade rader från boken går såhär: ”…The only people for me are the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones who never yawn or say a commonplace ting, but burn, burn, burn, like fabulous yellow roman candles…” De här raderna hade räckt för mig, men det vet man ju inte förrän man har läst till sista sidan. För dessa rader summerar hela boken, som kretsar kring frihetslängtan och en syn på världen som ett smörgåsbord av möjligheter. Huvudpersonen Dean Moriarty tar alla tillfällen i akt och lassar på sin tallrik mer än han möjligtvis kan trycka i sig, ja ofta även mer än han ens kan bära.

Och hade det varit bra beskrivet, hade det fått mig att engagera mig i hur det gick för dessa människor, eller på något sätt gett mig insikter jag inte hade sedan tidigare, så hade jag nog talat varmare om On the Road. Men jag är lika klok som jag var innan jag började läsa. Jag har fått mig till livs en massa beskrivningar av amerikansk geografi och vem som gjorde och sa vad av personerna i kretsen kring Dean Moriarty, men annars har boken inte gjort någon skillnad alls. Mer än att jag nu kan vara med och diskutera och säga vad jag tycker om den.

Boken var med all sannolikhet en viktig del av sin samtid då den kom ut för första gång i 1957, men i 2007 ger den mycket lite utöver att vara ett tidsdokument. På senaste tiden har det kommit fram att Kerouacs manuskript blev redigerat en del innan det gick i tryck. Det som den gången ansågs som vidlyftiga sex-scener blev strukna och namn på verkliga personer blev ändrat till fiktiva. Nu 50 år senare är den oredigerade utgåvan på väg att tryckas, till mångas förtjusning. Men de verkliga personerna är redan namngivna i tidningarna för den som är intresserad, och även om den ursprungliga texten innehåller färre komman och mindre lyckade språkblommor, blir det knappast mer läsvärt.

Jag kommer inte läsa den igen. No more.

-----

Sagt av Truman Capote om On the Road "[It] isn't writing at all - it's typing"

Tack till Mathias och Cornelia som har bidragit med artikeltips och inspiration att läsa och tycka till.

Andra bloggar om: litteratur, jack kerouac

Både det ena och det andra

I mitt irrande bland bokhandlar med hyllorna fulla av allt annat än Atonement, lyckades jag till sist hitta den i dag hos Hedengrens. Visserligen en sån där eländig "Now a Major Motion Picture"-utgåva, men det var antingen det eller bli utan.

Som en bonus hittade jag en ny tidning när jag skulle betala, Språktidningen. Kan nog va nåt.

Andra bloggar om: litteratur, svenska språket, tidningar

Bloom rekommenderar, del 2 - Cormac McCarthy

Dags att bekanta sig med nästa författare av de fyra nulevande amerikaner som litteraturkritikern Harold Bloom prisar, Cormac McCarthy.

Av de böcker han har skrivit framhåller Harold Bloom framförallt Blood Meridian från 1985. Men eftersom jag för några veckor sedan befann mig på en flygplats i desperat behov av något att läsa, och direkt hittade hans senaste The Road i flygplatsbokhandeln, fick det helt enkelt bli den.

The Road är ingen munter bok, för McCarthy är helt enkelt inte mycket för det muntra. Det ska vara Issues of Life and Death för att vara något att ha enligt honom. Vilket jag i och för sig kan se poängen i. Mina riktiga favoritböcker har nog också en förmåga att avhandla såna issues.

Men det här var inget lugnt filosoferande över livet och döden i perspektiv från öronlappsfåtöljen. Här befinner man sig i en värld där allt redan har gått käpprätt, och får ta del av hur en far och hans lille son klamrar sig fast till överlevnaden utan att det alls verkar finnas någon uppenbar anledning att göra det i den groteska verklighet de befinner sig. Man får aldrig veta deras namn, i berättelsen är de endast ”the man” och ”the boy”, men man har ändå känslan av att vara dem mycket nära i deras kämpande.

Det här var ingen rolig bok. Den var rent av hemsk. Men den var bra, mycket bra. Den lever kvar, dyker rätt vad det är upp i tankarna, och tillför något obestämligt. Jag märker att jag har svårt att hitta ord för varför jag tyckte om boken, men får helt enkelt lämna den frågan därhän tillsvidare, och nöja mig med att konstatera att jag nog kommer att läsa mer av McCarthy. Men jag ska se till att välja en solig dag.

-----

The Road vann The Pulitzer Prize for Fiction 2007 och har valts ut till Oprah Winfrey’s Book Club. Oprah är dessutom den enda som har lyckats få denna rätt tillbakadragna författare att ställa upp på en tv-intervju.

Här finns en bra hemsida för Cormac McCarthy, med bland annat diskussionsforum för de riktiga entusiasterna.

-----

Bloom rekommenderar, del 1 – Philip Roth
Andra bloggar om: litteratur, cormac mccarthy

Do not disturb

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos...

...för nu ska jag titta på tv.

The Sound of Velvet

"If velvet could speak, it would sound like Alan Rickman."
- Sandy Bauers, The Philadelphia Inquirer

Panikshopping

Kanske lite tokigt att springa iväg till bokhandeln för en enda liten boks skull när man har fler än hundra olästa i hyllan, men jag fick plötsligt för mig att det var hög tid att läs Ian McEwans Atonement. Filmen kommer ju snart och jag har sett att många andra har bloggat om den, så nu vill jag vara med och ha en åsikt. Fast jag förväntar mig nog att den ska vara bra - brukar ju tycka om McEwans böcker.

Äckliga danska hundar

(Skandinaviska semesterminnen sommaren -07)

Desperate Wives

Några fruar i ett villaområde.
Fast inte i USA - utan i England,
inte glamoröst - utan vardagligt.
Inte en tv-serie - utan en bok.











Arlington Park av Rachel Cusk.

"...a wry, elegiac microscope on the trappings of convention"

- Financial Times

Rekommenderas.

Tidigare bloggat om Arlington Park här.
Andra bloggar om: litteratur

Uppåt väggarna i Kalundborg

(Skandinaviska semesterminnen sommaren -07)

Jag är barnsligt förtjust i målade gavlar och street art. Varför ha en tråkig gavel när man kan ha en sån här fin till exempel?

Får bli en ny kategori det här också, "Uppåt väggarna".

Blogginfo: Ny kategori "Michel Faber"

Efter bokbytet här om dagen har det visat sig att flera är nyfikna på eller har läst Michel Fabers The Crimson Petal and the White (sv: Sugar - kvinnan som steg ut ur mörkret). Jag har bloggat om Michel Faber några gånger tidigare, dock ingen direkt recension av The Crimson Petal, men jag har nu i alla fall gjort en egen kategori för Michel Faber-posterna så ni lätt kan hitta dem.

Dessutom kan jag rekommendera en post hos Camilla på Läsdagboken, som har haft precis samma Whitby-experience som jag hade för några år sedan, med koppling till Michel Fabers The Hundred and Ninety-nine Steps.

Simply Beautiful II

En poetisk påse. (Ni får stå ut med att hamna på YouTube, för jag tycker det ser så trist ut med en ful svart ruta mitt i bloggen.)

Tack till Oda som fick mig att komma på den här.

Bokbyte

Resultat från gårdagens bokbytardag arrangerad av Bokhororna:

En fin liten blandad hög. Några jag tror kan vara riktigt bra, några jag skulle vilja läsa av ren nyfikenhet, samt ett par som kanske inte är helt i min smak - men vem har inte en deckarälskare eller två i bekantskapskretsen som blir glad över att få en bok.

Lyckades bland annat lägga vantarna på Björn Ranelid, ja en bok av honom då förstås, för den senaste tidens litteraturdebatt har fått mig riktigt nyfiken på vad jag tycker om det han skriver.

Och de här böckerna bytte jag bort:
Selma Lagerlöf - Gösta Berlings saga
Hjalmar Söderberg - Den allvarsamma leken
Karin Alvtegen - Skam
Per Hagman - Skugglegender
Michel Faber - Sugar - kvinnan som steg ut ur mörkret
Mark Haddon - Den besynnerliga händelsen med hunden om natten
Amos Oz - Hur man botar en fanatiker (bloggat om här)
George Orwell - Nineteen eighty-four
Carl-Johan Vallgren - Den vidunderliga kärlekens historia
William Golding - Lord of the Files

Efter bokbytet var det mycket trevligt bok- och bloggmingel på Judith & Bertil.

Bilddokumentation finns hos Bokhororna.

Andra bloggar om: litteratur

Eyvind och jag på Västerbron

Mitt på Västerbron står den här skylten med en text från Eyvind Johnsons Krilon själv.

Hovall stannade på brons högsta punkt. Väster ut låg Mälaren i solnedgång, med holmar, grönska, Essinganas vita hus och fabriker, åt andra hållet, innanför Riddarfjärden, såg han Stockholm med höghusbebyggelsen ovanför Söder Mälarstrand, gyttret in mot Slussen, Norr Mälarstrands ljusa rad av nästan likadana kubiga hus, och längre in Stadshuset med sitt gröna koppartak och sitt torn. Klara kyrka och Järnvägsbron och en skymt av den ulligt lätta grönskan kring Helgeandsholmen och Riksdagshuset och sedan Riddarholmskyrkans tornskelett. Synen värmde honom.

Ja, vem blir inte värmd av denna syn.

Andra bloggar om: litteratur, stockholm

Dark and Stormy Nights

Har man läst den tecknade serien om Snobben så vet man att den här hunden hyser författarambitioner och inleder sin berättelse med orden It was a dark and stormy night.

Nu är inte den här formuleringen något som Snobben själv ska ha äran för, för som så många författare hade Snobben inspirerats av andra, och i det här fallet rent av snott sin inledning från Edward Bulwer-Lytton, en engelsk författare som levde på 1800-talet. Hans roman Paul Clifford från 1830 börjar så här:

It was a dark and stormy night; the rain fell in torrents, except at occasional intervals, when it was checked by a violent gust of wind which swept up the streets (for it is in London that our scene lies), rattling along the housetops, and fiercely agitating the scanty flame of the lamps that struggled against the darkness.

Stilen kallas på engelska för Purple Prose och anses ofta vara lite otidsenlig med sina dramatiska och överdrivna beskrivningar.Men då jag här om kvällen satte mig till rätta i läsfåtöljen och började läsa Arlington Park av Rachel Cusk, fick jag bevis för att dark and stormy nights nog kan fungera i modern litteratur också.

All night the rain fell on Arlington Park.
The clouds came from the west; clouds like dark cathedrals, clouds like machines, clouds like black blossoms flowering in the arid starlit sky.

Så börjar boken, och fortsätter med en beskrivning över fem sidor av denna dark and stormy night över bostadsområdet Arlington Park. Därefter tar huvudberättelsen vid. En berättelse som trots att den handlar om några vanliga kvinnors vanliga liv nog kan innehålla flera dark and stormy nights, om än inte meteorologiska sådana.

Snobbens historia kan i sin helhet läsas här.

Andra bloggar om: litteratur

Fynd i bokmyllret

Dagens fångst:
Gabriel García Márquez: Love in the Time of Cholera
Jack Kerouac: On the Road
Isaac Asimov: Foundation
F. Scott Fitzgerald: Tender is the Night
Philip Roth: When She Was Good
Fjodor Dostojevskij: Dubbelgångaren

Andra bloggar om: litteratur, stockholm

Vilse i bokhyllan

Dags att bestämma vilka böcker som ska med till Bokhorornas bokbytardag i morgon.

Andra bloggar om: litteratur

The Final Countdown

10 - 9 - 8 - 7 - 6 - 5 - 4 - 3 - 2 - 1 - 0!!!

Tidigare bloggat om samma tema här och här.

Stenkul på en dansk strand

(Skandinaviska semesterminnen sommaren -07)

- Naturpaparazzin

Fynd på ett blått antikvariat

(Skandinaviska semesterminnen sommaren -07)

På en charmig gata i Horsens med färgglada hus uppförda för mycket länge sedan kom jag över ett litet blått antikvariat som jag genast klev in i. Jag letade framförallt efter något av Peter Seeberg, eftersom jag blev väldigt fascinerad av hans novell Patienten när jag läste den för några år sedan - en existensiell historia om en man som blir sjuk och får alla sina kroppsdelar utbytta mot nya, en efter en.

Efter kort tid var jag fem böcker rikare och endast 35 kronor fattigare. Jag hade hittat både Eftersøgningen och Bipersonerne av Peter Seeberg, Frøken Smillas fornemmelse for sne av Peter Høeg (som det nog sitter rätt långt inne att börja läsa efter det här, trots allt beröm den har fått) och två vackra gamla böcker av Charles Dickens; Christmas Stories og American Notes/Pictures from Italy.

På väg ut i sommarsolen igen föll det mig in at den som myntade uttrycket Den människa är rikast vars nöjen är billigast nog var en mycket klock människa.

Andra bloggar om: litteratur

Bloggare är också människor

Fast inte alltid. Ibland är de marknadsaktiviteter.

Andra bloggar om: litteratur, bloggar

Bloom rekommenderar, del 1 - Philip Roth

Håller på med ett litet läsprojekt med koppling till den amerikanske litteraturkritikern Harold Bloom. Blooms teorier är kontroversiella och han räknas av många att vara en riktig elitist. Men vad som fick mig nyfiken var när jag läste det följande uttalandet av honom: "There are four living American novelists I know of who are still at work and who deserve our praise" och att dessa enligt honom var Thomas Pynchon, Philip Roth, Cormac McCarthy och Don DeLillo. Jag har ingen bred koll på amerikansk litteratur, men eftersom Philip Roth är en av mina absoluta favoriter kände jag att det skulle vara roligt att bekanta sig lite mer med de övriga tre i sällskapet. En bloggpost ska det bli för varje författare.

Eftersom jag redan har skrivit flera poster om Roth börjar jag med honom och med att länka till dessa:

13 mars: En bok, ett citat - The Ghost Writer
3 april: En bok, ett citat - "Deception"
18 mai: Philip Roth är min skumbanan
25 mai: Roth... igen
12 juni: Inget ont...

Efter detta har jag läst bland annat Everyman, hans senaste och mycket rosade roman, där berättelsen börjar på dagen för huvudpersonens begravning. Jag hade köpt den och sparade den till ett särskilt tillfälle, eftersom jag hade stora förväntingar. Och det särskilda tillfället kom då jag under semestern fick bud om en nära förestående begravning och under ett par dagar ändå inte kunde planera in andra aktiviteter än att sitta och läsa. Vad bättre då än just Everyman?

In a matter of minutes, everybody had walked away – wearily and tearfully walked away from our species’ least favorite activity – and he was left behind. Of course, as when anybody dies, though many were grief-stricken, others remained unperturbed, or found themselves relieved, or, for reasons good or bad, were genuinely pleased.

Boken uppfyllde mina förväntingar - med råge. Och även om ramen för berättelsen är begravningen, handlar det, som vanligt när det gäller Roth, ändå mest om det att vara människa.

Andra bloggar om: litteratur, philip roth

Kille med kul frisyr

- Naturpaparazzin

Att sluta eller inte sluta, det är frågan

Ska man lägga bort en bok när den inte känns rolig? Ska man bara sluta läsa mitt på sidan 62 när det liksom inte tar fart? Detta är en ofta förekommande fråga, mycket diskuterad bland människor som läser. Och något svar på frågan om vad man ska finns förstås inte. Det finns många olika anledningar att läsa, och man gör som man känner med sitt läsande.

Själv lägger jag nästan aldrig bort en bok jag börjar på utan att läsa ut den. Det kan ta sin lilla tid, men till sista sidan ska jag. Många argumenterar för att det är bortkastad tid att läsa en bok man inte roas av. Jag känner tvärt om, att det blir bortkastad tid när man slutar mitt i. Både tiden man ändå har lagt ner på att bestämma sig för att läsa just den boken, och tiden man har använt till att läsa en del av den, har ju då varit till ingen nytta.

Läser man däremot ut boken så har man i alla fall en grund för att tycka något om den. Och rätt vad det är kanske det dessutom vänder i läsandet. Det har hänt mig fler än en gång att en bok plötsligt har blivit intressant efter att från början ha varit en riktig ögongrusare.

Så var det med en bok jag nyss läste, 16.07.41 av Dag Solstad. Boken börjar med en beskrivning av Berlin, en lång och inte särskilt spännande sådan. Ända fram till sidan 130 verkade "Gata upp och gata ner i Berlin" vara en mycket bättre titel på boken. Men se där, ungefär vid sidan 130 hände något. Plötsligt övergick berättelsen i att bli en utläggning om Solstads personliga litteratursyn och det blev genast intressant läsning.

Ja, det var en till synes ganska osammanhängande roman detta, för efter några sidor till tog ytterligare en annan historia vid, den här gången från ett besök han gjorde i den stad i Norge där han växte upp, och hans tankar och minnen i samband med återbesöket. Vad som för mig gjorde det här mycket mer intressant än att läsa om hans vandringar i Berlin var att jag själv har många barndomsminnen från just den staden han beskriver. Jag har vid flera tillfällen besökt staden som vuxen, som turist, och precis som Solstad bott på hotell med utsikt över barndomens gator, och jag delar många av hans tankar och reflexioner i den något märkliga situationen.

Återigen fick jag alltså utdelning på min envisa hållning till läsandet. Man vet aldrig när det kan vända. Alla romaner består inte nödvändigtvis av en sammanhängande historia som man får en tydlig känsla för under de första sidornas läsning. Solstad själv går så långt som till att säga: ”En god historie gjør ingen roman”.

Andra bloggar om: litteratur, dag solstad

Lego Spectatia

Äh, va fasen. Jag rundar av helgen lika intelligensbefriat som jag började den, med en liten -izing till. Den här gången blev jag legofigur.

Skapad här.

En bok, ett citat - "Garnethill"

Boken har jag redan skrivit om här. Ingen favorit. Men något litet guldkorn kan man ibland hitta ändå. Som detta:

He didn’t offer information about himself. He wasn’t secretive, he just didn’t seem to feel the need to justify his life by placing himself in context.

Andra bloggar om: litteratur

Spectatia Simpson önskar trevlig helg!

Och har man inget intelligent att göra i helgen kan man till exempel simpsoniza sig. Här.

Minibibliotek II

(Skandinaviska semesterminnen sommaren -07)

I staden Horsens i Danmark finns det fina gamla Jørgensens hotel inrymt i "Det Lichtenbergske Palæ" från 1744. Hotellet ligger vid Danmarks bredaste gågata och jag gav mig genast ut på jakt i bokhandlarna. Införskaffade Den stille pige av Peter Høeg och Hundehoved av Morten Ramsland. Men Machine av Peter Adolphsen skulle visa sig vara svårare att hitta...

Efter frukosten dagen efter i hotellets mysiga matsal upptäckte jag texten "Biblioteket" över en dörrpost. Nyfiken klev jag in och tänkte beskåda boksamlingen, men den visade sig vara både mycket liten och mycket svårskådlig. Inrymt i ett par väggnischer med glasdörr fanns några få böcker tillsammans med ett par klassiska danska porslinsfiguriner. Jag nöjde mig med att ta en bild och konstatera att jag på kort tid hade upptäckt det andra hotellet som tillhandahöll minibibliotek på min resa.

Och om någon gör sig tankar om varför jag inte har lyckats ta en riktigt rak bild av det här minibiblioteket, så vill jag på det bestämdaste tillbakavisa eventuella misstankar om att jag hade smakat på GammelDansk'en som stod framställd på frukostbuffén.

Andra bloggar om: litteratur, resor, danmark,

Bra fjompigt

Sitter bara här och funderar över hur fruktansvärt bra jag tycker om ordet fjompigt. Fjompigt är coolt. Ett riktigt favoritord. Fast fjompigt. Ska nog börja fokusera lite mer på fjompiga saker, så jag får använda ordet fjompigt lite mera.

Och självklart är det rätt fjompigt att skriva en sån här fjompig post också...

Oooooo!

Idag kände jag för att börja dagen med att skapa en ny bokstav.

Det är ett "Ooooo!". Ett sånt man behöver när man upptäcker något nytt eller får höra talas om något spännande.

Gör en ny bokstav du med! Här.

Sol!

Ungefär så här glad blir man för det härliga soliga vädret:

- Naturpaparazzin

En bok, ett citat - "Enduring Love"

Jag såg aldrig filmen på bio, men nu har jag läst boken Enduring Love av Ian McEwan. En fascinerande pageturner. Kort beskrivning finns här.

Av de kloka ord jag noterade från den här boken väljer jag de här att dela med mig av:

Perhaps I’ve been a slow developer, but I was well into my forties before I realised that you don’t have to comply with a request just because it’s reasonable, or reasonably put. Age is a great disobliger.

Andra bloggar om: litteratur, ian mcewan

Minibibliotek

(Skandinaviska semesterminnen sommaren -07)

Nästan alla hotellrum har som bekant en minibar. Det är inget man precis förvånas över att finna när man kommer in på rummet. Men att hitta ett minibibliotek, ja se då hajar man till! På Atlantic Hotel i norska Sandefjord tillhandahöll rummets minibibliotek fyra böcker: Mord på Orientekspressen av Agatha Christie, Fra synagogen til Løvebakken av Jo Benkow samt De mørke kilder och Vi har ham nå av Johan Borgen. Kanske inte den mest aktuella samlingen litteratur, men man förväntar sig väl kanske inte att hitta de värsta vinerna i minibaren heller.

Värt att nämna är också att hotellet har en imponerande samling interiörer och utsmyckningsdetaljer med koppling till valfångsten som är en central del av stadens historia. Ja, hotellet kan nästan tävla med det riktiga valfångstmuseet som ligger några kvarter bort.

Lite kuriosa: Den övre valfångarbåten i bilden till höger är gjord i lego och har en gång varit en del av utställningarna i Legoland - ända tills man beslöt att ta bort den därifrån eftersom det inte ansångs särskilt politiskt korrekt att skylta med den.

Andra bloggar om: litteratur, resor

Några bär att fisa på

- Naturpaparazzin

Issues of Life and Death

Har just läst ut Cormac McCarthys The Road. En mycket gripande post-apokalyptisk berättelse. Ingen bok jag skulle rekommendera hej vilt som mysläsning, för han är ingen muntergök precis, den där Mr McCarthy. Han ska ha sagt om sig själv att han "is not a fan of authors that do not deal with issues of life and death". Men det dealar han å andra sidan med själv, i rejäla doser.

Det vore hemskt roligt att höra åsikter från andra som har läst McCarthy.

Andra bloggar om: litteratur

Simply Beautiful

Den här. Borde kanske se filmen igen.

Från Tamagotchi till Blogging Light

Nä, det här funkar inge bra. Nästan lite tjatigt ibland att ha en sån här tamagotchi. Idéer om vad man kan mata tamagotchin med finns det gott om. Men de ska förverkligas, tillagas. Och det är ju roligt, men det tar TID! Skriva, meka med bilder, fixa med layout, skriva om, sätta etiketter, göra länkar, pinga och f... och hans moster innan det blir nåt. Och det frustrerande är att jag har ett helt litet lager med tamagotchimat som jag inte ens har hunnit börjat tillreda.

Det blir helt enkelt lite för lite tid kvar till annat. För lite tid till fördjupning. Till att läsa. Till att få sig till livs andra och nya perspektiv. För det gör man ju inte precis när man skriver och formulerar sina egna tankar. Eller som Umberto Ecos Baudolino uttryckte det när han skulle välja mellan att lära sig läsa eller att lära sig skriva:

and I said to him when you learn to read then you learn everything you didnt know before. But when you write you write only what you know already so Im better off not knowing how to write because the ass is the ass

Men tamagotchin kommer inte att få dö. Jag tänker slänga åt den små munsbitar rätt vad det är. Även om jag kommer ägna mindre tid åt tillagning och presentation.

Hädanefter blir det Blogging Light.

Andra bloggar om: bloggande