Vårsolslunch på Steninge slott

Årets första utomhuslunch avnjöts idag på Steninge Slotts restaurang i Märsta. Medan solen gassade kunde man inta sin lunch intil Kultursentrets södervägg, och det var betydligt flera som hade sökt sig till den här pärlan nu än vad det var när jag senast var där en gråmulen dag i februari.

Åker man till Steninge för att äta lunch bör man inte ha bråttom. Det hör till att kolla lite på glasblåsarna som arbetar för öppen scen framför ugnarna. En vända i shopen måste man också ta för att se om man möjligtvis ska passa på att köpa en trevlig sak i present till någon. Och behöver man inte det, kan man ju alltid köpa någon liten trevlig present till sig själv, bara så där för känslans skull. Därefter bör man även ha lite tid att vandra i slottes barockpark.

Ja, det är så sinnesfriden infinner sig direkt av en sån utflykt...

King is king

Snodde runt bland lite nyupptäckta bokbloggare i går, och tittade bland annat in hos Belgarion och hans BookReflections som har stort fokus på Stephen King. Själv har jag nog inte läst mer King än The Shining för en herrans massa år sedan. En bokrygg som sedan blev stående i bokhyllan och skrämmas varje gång jag gick förbi Jack Nicholsons galna ansikte.

Men nu har jag kommit på tanken om att förnya bekantskapen med Stephen King. Hans senaste bok, Lisey's Story, är inte bara enligt honom själv en av hans bästa, men den handlar också om en författares liv och tankar kring skrivandet.

Et mycket spännande litet smakprov på Kings egna funderingar kring skrivandet finns att läsa på Washington Posts websidor. Bland annat beskriver han inspirationen, eller musan, så här:

There is indeed a half-wild beast that lives in the thickets of each writer's imagination. It gorges on a half-cooked stew of suppositions, superstitions and half-finished stories. It's drawn by the stink of the image-making stills writers paint in their heads.

King har tydligen både fantasi och förmågan att formulera den. Det verkar inte vara för inget att många anser att King is king.

Tack, alla poesi-inspiratörer!

Idag har jag gjort som flera av er tipsade mig om i samband med världspoesidagen, jag har varit på biblioteket och lånat hem tre poesiantologier: Poesi utan gränser, Utländsk 1900-talslyrik (Natur och Kultur, 1998), Dagens dikt (Sveriges Radios förlag, 1999) och Konstnärspoesi (Ellerströms, 2005). Vid en snabb bläddring konstaterade jag att det här borde bli ett bra urval att börja med, och jag kände även igen flera av de namn ni rekommenderade.

Mellan varven får jag väl dessutom botanisera lite i Svensk dikt, en antologi jag fick i gåva för ett antal år sedan, samt alla mina gamla dammiga engelska secondhand-poesifynd.

Så här börjar min poesivandring. Tack för att ni hjälpte mig ta första steget!

Så får vi se om jag blir en av de "somliga" Wislawa Szymborska skriver om i den här:

Somliga gillar poesi

Somliga -
alltså inte alla.
Inte ens de flesta, bara ett mindretal.
Om man inte räknar skolorna där de måste,
och poeterna själva,
så går det väl två såna på tusen.

Gillar -
men gillar gör man också makaronibuljong,
man gillar komplimanger och blått,
man gillar sin gamla sjal,
man gillar att hålla på sitt,
man gillar att klappa hunden.

Poesi -
fast vad är poesi för någonting.
Månget vingligt svar
har getts på den frågan.
Och jag vet inte och vet inte och håller mig i det,
som i ett räddande räcke.

övers. av Anders Bodegård

En bok, ett citat - "The Hundred and Ninety-Nine Steps"

För några veckor sedan läste jag The Hundred and Ninety-Nine Steps, som jag också har skrivit om i posten Whitby inspirerar. Boken är skriven av Michel Faber som kanske är mer känd för The Crimson Petal and the White (som på svenska har fått den eländiga titeln Sugar - kvinnan som steg ut mörkret), en drygt 800-sidig roman som har blivit betecknat som en modern Dickens-berättelse.

The Hundred and Ninety-Nine Steps är rätt olik The Crimson Petal, både till innehåll och till omfattning. Den är på endast 115 sidor, men är en mycket läsvärd liten bok.

Citatet jag väljer från denna är följande:

She wondered how much older he might need to be, how much he might need to live through, before time weathered him into the right man for her…

Interessant tanke, att vi passar olika bra ihop med olika människor inte bara utifrån vilka vi är, utan även utifrån när i livet vi träffas, eftersom den vi är ändras över tid.

Och i boksomslagsdiskussionerna vi har haft vill jag lägga till att det här är en riktig favorit. Omslaget är både snyggt och stämmer för mig väldigt bra överens med min upplevelse av boken. Med ett sånt bokomslag fick boken gärna vara tjock, så den tog lång tid att läsa och därmed fick ligga framme riktigt länge.

Fallen stjärna... kommer upp i tö

Under de senaste veckorna har det funnits hur mycket fina vårtecken som helst på olika bloggar. Den första krokusen, snöklockan, tussilagon, blåsippan och så vidare. Är väl liksom ingen vits att jag lägger ut någon fjuttig bild på grannens lilla klunga med snöklockor nu, tänker jag.

Så jag lägger ut den här istället - en fallen stjärna som jag fann bland barren på marken under en vandring på Norra Begravningsplatsen igår:

Något för en bok-fink?

Om inte alla fåglar kommit re'n, så kan det kanske vara trevligt att förbereda en liten bostad för dem så här års. Här är en specialdesignad holk som nog kunde vara något för en liten fågel:

Till exempel en bok-fink? Ja, för så heter faktiskt bofinken på norska.

Konstnären själv har kallat den här för Larkitechture. Ordbajseri - I just love it!

Bokfinkbostaden hittade jag på This Into That, där jag även hittade läsfåtöljen för några dagar sedan. Titta in på This Into That! Där finns många roliga konstruktioner för oss med fokus på böcker.

Tankar under träd

En bänk
under ett träd

En bänk för tankar

Tankar färgar världen

Ett fönster mot gatan

Utsikten har ändrats i mitt fönster. Nu ser vi ut från åttonde våningen över stadsmiljö i kvällsljus.

I 1984 sjöng Eva Dahlgren:

Ge mej en plats på jorden
Inte nödvändigtvis i solen
Men ett eget fönster mot gatan
Jag kan öppna och stänga
Som jag behagar

Det är det enda jag behöver
Det är det enda som mitt hjärta kräver
Att jag hittar någonstans
Där jag kan välja mellan
Lugn och ro

Så här i 2007 räcker det inte med en plats på jorden. Vi behöver ju alla en blogg i cyberspace att känna oss hemma i också.

Den tidigare utsikten med stillsam stämning över Siljan återfinns här.

Sommarens läsfåtölj

Apropå temat möbler och inredning i förra posten: Vore det inte skönt att ha en riktig läsfåtölj i trädgården också i sommar? Här finns en modell som passar in i utomhusmiljön:
Köpställe och monteringsinstruktion finns här. Börja odla nu, så har du ett riktigt skönt ställe att läsa semesterböckerna.

Homestyling pågår

Jag håller på att bo in mig här i mitt bloggrum. Efter att ha fått lite praktiska tips av Jill, försöker jag homestyla lite och se vilka inventarier och färger som känns bra. Under tiden kan det nog ibland kännas lite rörigt för er som tittar förbi. Saker och ting byter plats och får ny färg, för att sedan kanske byta plats eller färg igen. Att hitta en inredning man trivs med är inte gjort i ett nafs. Hoppas ni känner er hemma här ändå. Ni är alltid välkomna, även om grejerna står lite huller om buller. Snart kommer någon sorts ordning att infinna sig igen.

Man kanske skulle ha en läsfåtölj...

Uppd. 070326: Fåtöljen kommer från This Ino That.

Litterärt lågvattenmärke

Den här posten kan bara med allra största mått av god vilja klassifiseras som tillhörande kategorin Litteratur. Jag har nämligen funderat över dassböcker. Ni vet, de där böckerna som bara är en samling av alla sorters små och ofta illustrerade roligheter, och som hänger i ett snöre från toarullshållaren. Visst har vi väl alla bläddrat lite i en dassbok när den har kommit i vår väg. Men det som slår mig som interessant är att det verkar vara karlar som verkligen får ett passionerat förhållande till dem. De verkar kunna återvända till dem ett obegrensat antal gånger med samma entusiasm, och några verkar hämta hela sitt förråd av roliga historier från just dessa dassböcker.

Vad är det som gör att just män utvecklar ett så starkt förhållande till dassböckerna? Kan det vara för att denna läsning är en av de få möjligheter livet ger dem att utöva simultanförmåga...?

Olika perspektiv på Ibsen

2006 var Ibsen-år i Norge. Henrik Ibsen sägs vara den näst mest spelade dramatikern i världen, efter Shakespeare. Nu ska jag inte ägna mig åt wiki-posting här, för den som vill läsa mer om Henrik Ibsen kan hitta bra information annanstans, på t.ex. ibsen.net eller Wikipedia.

Jag har däremot råkat komma över ett par intressanta saker om Ibsen i ett par böcker jag har läst, och dessa lite annorlunda perspektiv vill jag gärna dela med er.

Från The Ghost Writer - Philip Roth:

Great artists, as history reveals, have been harshly persecuted time and again by the frightened and ill-educated, who do not understand that the artist is a special individual with a unique contribution to make to mankind. […] The Norwegian playwright and Nobel Prize winner, Henrik Ibsen, was forced into exile because his countrymen failed to understand the profound truth of his great dramas.

Jaha, där ser man...

The Summing Up - W. Somerset Maugham:

For nothing is so tiresome in the theatre as to be forced to listen to the exposition of ideas that you are willing to take for granted. Now that everyone admits the right of a woman to her own personality it is impossible to listen to A Doll’s House without impatience.

Boken som det här sista sitatet är hämtat från är skriven i 1938. Take for granted? Everyone admits...? Hur i hela friden fick han i hop det? Det finns ju fortfarande i vår tid människor som tycker att Ibsens Nora inte borde ha rätt att vara en självständig person. Den före detta norske politikern Kåre Willoch kände till exempel för att skriva om lite i pjäsen Ett dockhem. (Kan läses här.) För Nora borde ju stanna hos Helmer för barnens skull. Tyckte han. I 2006.

Grisen i floden

I serien "konstiga namn på djur" har vi tidigare presenterat Coccodrillon och Hip-hop-otamusen. Och även idag är dagens djur flodhästen. Det visar sig nämligen att på det utrotningshotade nordamerianska språket Ojibwemowin heter flodhäst Aanaamibiig gookoosh, vilket direkt översatt betyder undervattensgris.

Typ en sån här...

Världspoesidagen - 21 mars

Idag är det inte bara vårdagjämning, utan också Världspoesidagen. The Guardian markerar dagen genom att skriva om Philip Larkin, som bland annat har skrivit den här som jag tycker är riktigt bra, både klok och rolig:

This Be the Verse

They fuck you up, your mum and dad,
They may not mean to but they do
They fill you with the faults they had
And add some extra just for you.

But they were fucked up in their turn
By fools in old style hats and coats
Who half the time were soppy-stern
And half at one another's throats.

Man hands on misery to man.
It deepens like a coastal shelf.
Get out as early as you can
And don't have any kids yourself.

I största allmänhet är poesi ett område jag har relativt usel koll på - har bara snappat upp en och annan favorit lite här och där genom åren. Så snälla ni, kan ni inte ge mig lite tips på era poesifavoriter? För jag tror det finns mycket trevligt att upptäcka, jag vet bara inte riktigt var jag ska börja.

Whitby inspirerar

På bilden ovan befinner jag mig i Whitby, en kuststad i norra England. Platsen där jag står är Saint Mary's churchyard intill de vackra och trolska ruinerna av Whitby Abbey. Bakom mig ligger staden, och långt där nere viken varifrån kapten James Cook på sin tid drog ut på sina färder.

Längst ner till vänster i bilden kan man skymta det översta steget av den 199 steg långa stentrappan som leder från staden och upp till den här platsen. Trappan har även gett namn till en bok jag nyss har läst, The Hundred and Ninety-Nine Steps av Michel Faber. En riktig liten pärla av en bok där Whitby bildar bakgrund för en finurlig historia skriven som en blandning av spänning, gotisk romans och spökhistoria. Genom att läsa boken har jag just gjort ett mentalt återbesök i Whitby, vandrat runt i gator och gränder, ätit på pubar och skådat ut över den vackra vyn man ser ifrån den plats där jag står på bilden.

Ja, Whitby inspirerar. Inte bara Michel Faber har fått ideer till sitt skrivande från den här staden. Det var också här Bram Stoker hämtade inspiration och miljö till historien om Dracula.

För den som vill veta mer om Michel Faber, Bram Stoker, kapten Cook eller staden Whitby är det bara att följa länkarna här i posten och surfa vidare. Själv upptäckte jag under en cybervandring i Whitby att fotografen som har tagit bilden ovan har gjort ett lite halvtaskigt jobb. Pelaren jag står bredvid på bilden heter Caedmons Cross. Cross? Hallå, vilket kors? Det är så här den ska se ut:

Cover art

The Daily Telegraph har en tävling på temat bokomslag. Även om man måste bo där borta i krokarna för att vara med i tävlingen, så vill jag ändå rekommendera alla bokomslagsintresserade att titta in - för omslagen är verkligen läckra!

Susan Sontag i bakgrunden

I samband med bokutmaningen som nyss har gått runt, kom Jill att nämna Susan Sontag. Jag har själv inte läst något av Susan Sontag, men det kommer nog snart att ändras, känner jag på mig. Emellertid har jag både sett tv-program och läst en del om henne, och blev därmed inspirerad att göra den här bilden som jag använder som skrivbordsbakgrund på min dator:

Texten är några rader från Susan Sontags dagbok. Det är lite för liten text i bilden för att se ordentligt, så här kommer den i något mer läsbar version:

To stand still is to fall away from the truth; the inner life dims and flickers, starts to go out, as soon as one tries to hold fast. It's like trying to make this breath serve for the next one, or making today's dinner do the work of next Wednesday's as well ... Truth rides the arrow of time.

Och apropå, en lång och tidigare opublicerad essä av Susan Sontag publicerades för ett par dagar sedan på The Guardians websidor.

Citat om citat

Måste citera från Horace Engdahls Meteorer igen. (Kommer att ligga i riskzonen för copyrightbrott om jag fortsätter så här.) Men det här beskriver så bra varför jag väljer att lyfta fram citat från böcker jag har läst i min postserie En bok, ett citat.

Citatet är den sanna kritiken. Att det valts, är det uppriktigaste omdömet, och citatets lydelse är den bästa beskrivningen.

Så där fick Horace sagt det på mina vägnar än en gång...

Guldfynd

Ibland hittar man guld på sin väg...

Staty utanför Dramaten hittat på vandring genom stan

En gammal skåpdörr hittat på en skrotig secondhandförsäljning fick komma med hem och bli väggprydnad

Bokutmaning!

Jag har blivit utmanad (no: tagget) av Sissel att svara på frågor om böcker. Och det gör jag förstås jättegärna!

Hur många böcker äger du?

Lite drygt 800. Men det har åkt ut böcker i parti och minut vid flera tillfällen genom åren, så de jag nu har i min ägo har tillfälle att känna sig särskilt utvalda.

Vilken bok köpte du senast?

Köpte inte en bok jag heller, utan sex stycken. Brukar lägga in beställning på flera samtidigt när jag väl beställer från nätbokhandeln, och nu senast blev det:

Kazuo Ishiguro – When We Were Orphans
Philip Roth – Ghost Writer, Deception och Zuckerman Unbound
Michel Faber – The Hundred and Ninety-Nine Steps
Stian M. Landgaard – Herrer i åndenes rike

(Vilken tur att inte senaste gången jag köpte böcker var en av de gångerna när jag går på secondhandförsäljning och kommer släpande hem med en kasse med sådär 50 böcker. Hade blivit jobbigt att skriva in i bloggen.)

Vilken bok läste du senast?

Philip Roths Deception.

Lista fem böcker som har betytt mycket för dig och som du har läst mer än tre gånger

Har ännu inte läst någon bok mer än en gång. Det finns ju så många man vill hinna läsa! Men jag har en känsla att jag kommer vilja återvända till många av Philip Roths böcker i åren framöver, och även till klassiker som Hjalmar Söderberg och Henrik Ibsen.

Jag utmanar (tagger) Cornelia, Järnladyn och Jill att svara på samma frågor i sin blogg, och i sin tur att utmana andra bloggare.

En bok, ett citat - "Herrer i åndenes rike"

Det här blir den andra posten i serien En bok, ett citat. Boken är den norska Herrer i åndenes rike av Stian M. Landgaard. Den handlar om en filosofistudent som, medan livet rullar på med sina olika dilemman, reflekterar över de mer filosofiska siderna av det hela. Låter kanske inte väldigt spännande, men jag tyckte själv det det var en rätt annorlunda och intressant bok.

Så det här blir på norska:

”Fortell meg likevel, Christian, om det ikke er viktigere å forsone seg med at ting er som de er, enn å stadig prøve å finne ut hvorfor, hvorfor ikke, og så videre?”
”Noen mennesker klarer sikkert fint å leve hele livet igjennom uten å bekymre seg med slike spørsmål. Jeg klarer det ikke.”

Inte jag heller. Ibland skulle man förstås önska att man kunde gå genom livet utan att reflektera över saker som kommer i ens väg. Vore ju skönare på något sätt... Men man skulle missa mycket roligt också.

Men apropå tidigare diskussioner, både om bokomslag och färgen orange; det här börjar närma sig gränsen även för min tolerans for skrikande färger.

The Muffin Joke - Hur kul är det?

So, there are these two muffins baking in an oven. One of them yells, "Wow, it's hot in here!"
And the other muffin replies: "Holy cow! A talking muffin!"

Är det här kul? Frågan debatteras livligt lite överallt just nu, bland annat på Cosmic Variance.

Själv är jag utrustad med en sån enkel humor att jag kan gå och fnissa åt det här skämtet för mig själv ett bra tag. Jag kanske borde skämmas för min banala humor...?

Orange opera

Var på Regina, Stockholms operamathus och såg 1800-talsoperan Kärleksdrycken av Donizetti i går kväll. Låter tungt? Det var det inte. Kärleksdrycken är en komisk opera, och i Reginans uppsättning är handlingen dessutom förlagd till något så annorlunda som en matvaruaffär på 60-talet. Mycket smaklöst orange i både interiör och kostymer, och flera karaktärer var så fullkomligt skruvat utspökade så man bara var tvungen att gilla det. Kreativt upphottat, faktiskt. Jag fnissar fortfarande inombords.

Jag börjar märka en krypande tendens att lite motvilligt börja gilla orange. Har visst redan bloggat om orange en gång tidigare. Visst är det egentligen lite coolt...?

Ett fall av nummer fyra

"Alla" verkar skriva om listan över böcker som vi köper men aldrig kommer oss för att läsa, men jag tror det var The Guardian som var först. Här är den i alla fall:

1.Vernon God Little, DBC Pierre
2. Harry Potter and the Goblet of Fire, JK Rowling
3. Ulysses, James Joyce
4. Captain Corelli's Mandolin, Louis De Bernieres
5. Cloud Atlas, David Mitchell
6. The Satanic Verses, Salman Rushdie
7. The Alchemist, Paulo Coelho
8. War and Peace, Leo Tolstoy
9. The God of Small Things, Arundhati Roy
10. Crime and Punishment, Fyodor Dostoevsky

Själv är jag ett exempel på nummer 4. Captain Corelli's Mandolin lyckades jag aldrig plocka ner från hyllan och läsa. När jag dessutom hade givit efter för ett infall att se filmen, insåg jag att jag nog aldrig skulle komma att läsa den heller, och skänkte den till något välgörande ändamål.

Övriga på listan, tja... Har inte läst The Satanic Verses, men dock någon annan av Rushdie, och den krävde väl en viss målmedvetenhet att läsa klart, om man säger så. Det gjorde även The God of Small Things och Crime and Punishment. The Alchemist var ju inte precis krävande att läsa, men inte direkt någon stor läsupplevelse heller. Och Ulysses är jag vid det här laget mycket skeptisk till, eftersom jag verkligen led mig igenom A Portrait of the Artist as a Young Man av samma författare.

Verkar ha en poäng den här listan, tycker jag. Vad har ni för erfarenheter där ute?

Hm, blev en gnällpost om litteratur det här. Underligt och annorlunda. Fast jag tror inte det kommer bli någon vana...

En bok, ett citat - först ut "The Ghost Writer"

Det här är första posten i något som jag har tänkt ska bli en återkommande grej här på Spectatia-bloggen. Jag läser mycket böcker, funderar en hel del kring det jag läser och tycker det är jättespännande att höra om andras upplevelser av litteratur. Alltså vill jag gärna prata böcker. Men att skriva någon sorts bokrecenssion efter varje bok jag har läst känns inte så originellt, och det finns ju dessutom så många andra som gör det så bra.

Därför väljer jag istället att skriva en kort post kring något citat jag har fastnat för i den boken jag nyss har avslutat. Något till eftertanke, och som kanske även någon av er läsare har tankar kring som ni vill dela med er av. Låt höra i så fall!

Jag tar ett par steg tillbaka här, för att få lite fart, och börjar med en bok jag läste för några veckor sedan, The Ghost Writer av Philip Roth:

Nothing I had ever written put me in such a sweat as that letter. Everything undeniably true struck me as transparently false as soon as I wrote it down, and the greater the effort to be sincere, the worse it went.

Visst är det underligt att det kan vara när man har som störst behov av att uttrycka sig tydligt och uppriktigt man som mest börjar ifrågasätta innebörden av det man själv säger...

Vår!

Nu är det i alla fall vår, även i Stockholmsregionen. Snön har smält och man verkar kunna hänga bort vinterjackan. Den 12 mars förra året låg det fortfarande massor med snö. Det enda som var trevligare då var den här vackra iskonsten som prydde mitt tak:

Plupp!

Vilka klipp!

En riktig favoritblogg är Therapeutic Pictionary. Jag fascineras och inspireras av Carl Fredrik Holtermanns förmåga att med några få ord och en bild gjord av pappersklipp förmedla sina filosofiska observationer.

I Danmark levde på 1800-talet en mycket känd man som också hade stor förmåga att uttrycka sig i ord - H.C. Andersen. Men att även han roade sin samtid med resultaten av papper och sax är kanske inte lika känt för oss idag.

Här är ett par exempel från H.C. Andersens produktion. Säkert rätt terapeutisk den också.

Tankebil

Förmodligen finns det inget tillfälle då jag tänker bättre än när jag kör bil. Medan man ändå bara sitter där och är på väg någonstans, bunden till sin plats och men ändå inte med någon krävande uppgift, hittar tankarna de bästa spåren ibland hjärnvindlingarna. Den ena idén efter den andra poppar upp, och den enda bekymring man har är hur man ska göra för att inte glömma bort idéerna man får under sin färd.

Om det är vanligt att känna som jag, tror jag människans samlade kreativitet och förmåga till problemlösning måste ha gjort ett jättekliv i sin utveckling när bilen uppfanns och kom i var mans ägo – när vi alla började köra runt i våra tankebilar.

Sex egendomliga saker om mig

Jag har blivit utmanad (tagen) av Järnladyn.

REGLER: Den som blir "tagen" ska skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv i sin blogg. Därefter väljer den "tagna" spelaren ut sex nya bloggare . Sedan skriver han/hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information

Min lista över egendomliga saker om mig:

1. Jag kan inte vissla.

2. Jag har uppfunnit julpizzan. (Man tar ut pizzadegsbotten med pepparkaksformer.)

3. En vanlig arbetsdag kan jag hinna med att skriva mellan 10.000 och 15.000 ord.

4. Jag är totalt ointresserad av att titta på sport, förutom att jag hejar entusiastiskt på England i fotboll.

5. Jag har lärt mig måla ikoner.
.
6. Så här ser jag ut som tvättbjörn:

Skickar vidare till...? Jag är rätt ny som bloggare, så de jag skulle kunna tänka mig att utmana är redan tagna. Men om jag upptäcker någon "otagen" senare kommer jag slänga ut en utmaning.

Cool kille

När jag läste Mattis kommentar till mitt inlägg om de italienska krokodilerna insåg jag plötsligt att en hippopotamus kanske egentligen är en hip-hop-otamus…

Kreativ kloning

Pysslar man med karate så kan man ibland få för sig att sätta sig och titta på någon gammal martial arts-film från 70-talet. Här om kvällen blev det The Way of the Dragon från 1972. Som film betraktat är det ju inget vidare, men fightingscenerna har fortfarande sitt underhållningsvärde, och däremellan kan man effektivisera tittandet med snabbspolning.

Det är mestadels blixtsnabba små typer som befolkar rollistan i såna här filmer.

Men vem är det här?



Någon verkar ha klonat Bert Karlsson och gett honom ett par asiatiska gener.

Italienska krokodiler

Det enda jag minns från min kvällskurs i italienska är att krokodil heter coccodrillo. Coccodrillo - smaka på ordet! Är det fler än jag som tycker det låter som ett skämt?

Visst är våra språk finurligt konstruerade när jag blir full i fniss av ett ord som låter fullständigt alldagligt på italienska? Undrar om det förhåller sig tvärt om också...

Lika som böcker (1)

Tittade in på Järnladyns blogg igen. Idag skriver hon bland annat om en bok av Sigge Eklund som heter Det är 1988 och har precis börjat snöa. Min spontana tanke var ”Nej, nu har hon allt plockat fel bild”. Men det hade hon inte! Det finns faktiskt två böcker, en svensk och en norsk, som har samma foto på framsidan.

Eller om de inte är precis identiska, så är de i sådana fall tagna bara någon tiondels sekund efter varandra, och är lite olika beskurna.

Den svenska boken har jag inte läst, och jag vet heller inte mer om den än vad jag har läst hos Järnladyn. Den norska däremot har jag läst. Den är skriven av Tore Renberg och är utgiven i 2005 – samma år som Sigge Eklunds! Boken heter visserligen Kompani Orheim, men två av kapitlen har rubriker som innehåller årtalet 1988 (Noe som hendte mandag 8. februar 1988 och Grouse 1988). Och även den norska boken handlar om en killes uppväxt på 80-talet och hans problematiska förhållande till sin pappa.

Märkligare sammanträffande ska man väl leta efter? Undrar om författarna själva vet om det? Och hur går det egentligen till att välja omslagsbild till sin bok?

Mitt fiktiva nattduksbord

Järnladyn har en rolig blogguppmaning idag: Fota böckerna på ditt nattduksbord. Jag hade hemskt lust att hänga på denna uppmaning, men jag har faktiskt inga fler böcker på nattduksbordet än den ena jag för tillfället läser. Vad göra?

Jo, jag har plockat ihop min fiktiva nattduksbordstrave, bestående av böcker jag läser, böcker jag har läst men fortfarande känner för att titta lite i ibland och böcker som jag kommer läsa inom kort. Är det inte ungefär den blandningen som brukar hamna på nattduksbordet, ni som vet?

Och vad har vi då här? Horace Engdahls Meteorer (har läst) - där jag har märkt ut massor av bra citat som jag känner för att återvända till ibland, bland annat finns de med i ett par inlägg här på min blogg. Kazuo Ishiguros When We Were Orphans (ska läsa) - den bara måste vara bra, för de fyra andra jag har läst av honom var mycket bra. Julian Bagginis The Pig that Wants to be Eaten - bläddrar i denna ibland för att hitta någon rolig filosofisk problemställning att fundera över. Michel Fabers The Hundred and Ninety Nine Steps (ska läsa). Philip Roths Zuckerman Unbound (ska läsa) - här gäller det samma som för Ishiguro. Stian M. Landgaards Herrer i åndenes rike (håller på att läsa) - norsk debutroman om en filosofistuderande som filosoferar över studierna och livet. Collected Essays from The New York Times Writers on Writing (läser lite i denna inemellan andra böcker).

Sådär, nu ställer jag tillbaks dem i bokhyllan. Jag tycker nämligen inte om att ha en trave böcker på nattduksbordet med risk för att veva ner dem när jag ska stänga av väckarklockan på morgonen.

Vänta bara...

Vänta bara tills någon försöker

gå före i busskön igen!

Sportlov i stan

En heldag i stan bör kunna klassificeras som sportaktivitet. Dagens snitslade bana började vid Slussen, med besök på Stockholms Stadsmuseum. Bland annat kan Johan Hagelbäcks russinutställning som pågår där just nu rekommenderas. (Exempel: En druva ligger och solar i en solstol, och ett russin ligger i solstolen bredvid. Druvan frågar "Och hur länge har du solat?")

Lunch på gamla ärevördige Zum Fransiskaner på Skeppsbron. Strömming och potatismos. Mmmm!

Därifrån med Djurgårdsfärjan till Skansen. Klappa ormen Snoddas och den stora håriga spindeln Imse i Akvariet. Pyttsann - det var väl inget läskigt!

Utomhus var det annorlunda Skansenkänsla än vad man är van vid, så här en gråmulen senvinterdag. Ett par surikater satt intill en vägg och försökte hålla värmen tillsammans (eller vad det nu var de försökte):

Och en häger höll utkik över nejden, eller det som nu gick att se i dimman:

Inåt stan igen. Fika på Sturekatten. En bit kladdkaka med grädde har man minsann förtjänat efter den långa stadsvandringen.

Vissa slipper tydligen gå alls...

Fram och tillbaka är lika långt

Idag har jag fått lära ett nytt ord. Och sånt gör Spectatia riktigt glad!

Dagens ord är backronym. Ackronym betyder ju som bekant "förkortning bildad av begynnelsebokstäverna i flera ord eller ordled". Backronym är därmed motsatsen, eller med andra ord "efterhandskonstruerad akronym, det vill säga en förkortning eller en bokstavskombination som existerar före dess uttydning".

Ett exempel: Bimbo - Body impressive, brain optional.

Fenomenet som sådan hade man ju förstås träffat på tidigare, men ordet backronym var en ny och rolig bekantskap. Min nyförvärvade kunskap på området samt nämnda exempel är hämtat från Wikipedia, där det finns ytterligare exempel.