Spectatia World Wide

Sedan Spectatias rum öppnades för allmänheten för ungefär två veckor sedan har besökare ifrån nästan alla delar av världen tittat in.

Besöksloggen redovisar följande platser: Valdez (Alaska), Whitmore (Kalifornien), Albany (New York), Sao Paulo och Curitiba (Brasilien), Cairo (Egypten), Tetsworth (UK), Munic (Tyskland), Muscat (Oman), New Delhi (Indien), Bejing, Jilin, Shijiazhuang och Qinhuangdao (Kina) samt Oslo och Stockholm.

Nu finns det ju många olika anledningar till att man tittar förbi en blogg, och en del av dem lär förstås bero på rena tillfälligheter, men till Oslo och New Delhi vill jag sända en särskild hälsning, eftersom jag vet vem ni är: Hej, hej – trevligt att ni tittar förbi!

Tänk vad stor och härlig världen är!

Att tiga och samtycka?

Den som tiger samtycker inte, han söker efter ett större nej än det som finns i språket, säger Horace Engdahl i boken Meteorer.

Visst har vi väl alla varit med om situationer där vi inte på något sätt håller med om det som sägs, utan faktiskt tycker det är rena tokerier, men samtidigt känner att det är fullständigt omöjligt att på något vettigt sätt försöka uttrycka sina synpunkter.

Rent personligen upplever jag att detta känns som något sorts övertryck i huvudet som hotar att komma pysande ut genom öronen.

Omvänd godnattsaga

Jag är mycket road av att läsa. Men då menar jag läsa böcker efter eget val. Jag är inte alls lika road av att läsa barnböcker. Det sägs vara av ovärderlig nytta för barn att bli läst för, så en del böcker har man väl ändå läst för familjens bidrag till nästa generation. Men det är inte sällan som man sitter där och läser samtidigt som man märker att ens egna tankar är någon helt annanstans än i t.ex. Alfons' värld.

På det här problemet finns det en lösning, eller åtminstone en lättnad, när barnen kommer i den åldern att de börjar lära sig läsa själv. Man lånar enkla, roliga böcker på biblioteket och när barnet ska gå och sova säger man "Åh ja! Det ska bli jättetrevligt att du läser godnattsaga för mig." Barnet tycker först att man är lite knasig som vänder upp och ner på begreppen på det här sättet. Men eftersom läsningen kommer igång, och barnet får beröm och engagemang från lyssnaren, kan det här bli en riktigt trevlig stund samtidigt som barnet får lästräning.

Ett förslag till godnattsaga att läsa själv som passar bra för barn i början av läsinlärningen är Anton kan trolla av Ole Könnecke.

Detta är en finurlig liten historia som är enkelt och roligt illustrerad. Den handlar om förstås om Anton, som har hittat en trollmanshatt och därmed upptäcker att han kan trolla. I alla fall ibland...

Utsikt och insikt

Här i Spectatias rum finns det endast två fasta inventarier; ett fönster och en bokhylla. Ett fönster ger utsikt. Böcker ger insikt. Jag tror vi behöver båda två.

Så kom den stora dagen...

Äntligen har filmen Notes on a Scandal, baserat på boken som jag tyckte oerhört mycket om gått upp på svenska biografer. Och jag har nu sett den.

Var filmen lika bra som boken? Hmmm... Nej. Men det är nästan en omöjlighet, så det är frågan om man ens ska förvänta sig det. En sak som var lite störande var att musiken var något överdramatisk. Fast jag ofta tycker Philip Glass' musik är härligt stämningsskapande var det lite mycket i det här fallet. Och rent generellt tycker jag nog att filmen var aningens mer klyschig än boken - vilket kanske är svårt att undvika med en film där allas porträtt ska målas på en och en halv timme.

Men detta är ändå en bra film. Utmärkta skådespelare och framför allt ett komplext plott som gör att man inte bara ställs inför en good-guy och en bad-guy, men där man verkligen får fundera över ett antal av livets stora frågor i sina mest verklighetstrogna och minst önskvärda kombinationer.

Någon som vill smaka biogodis?

Lika som bär - på insidan

Den frustrerade juristen Ted i tv-serien Scrubs och Marvin the Paranoid Android från The Hitchhiker's Guide to the Galaxy.

Visst är dessa två lika som bär?! Om inte på utsidan så definitivt på insidan. Stoooor djuuuup vånda och förtvivlan. Och jag älskar dem båda!

Trafikrapportering

Om trafikläget i Radio Stockholm i eftermiddag: ”…Och då har vi kommit till kollektivtrafiken. Många av de tåg som tidigare hade problem är nu igång igen, och endast en handfull tåg har förseningar.”

En handfull tåg? Hur många är det?

Hundra år i går

I går skulle den brittiska poeten WH Auden ha fyllt 100 år. Jag tar tillfället i akt att återge hans underbara dikt Funeral Blues, kanske mest känt för oss från den rörande begravningsscenen i filmen Fyra bröllp och en begravning från 1994.

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

Jag är värre än min gamla moster

Min gamla moster på 95 år är mycket religiös. Det har hon alltid varit, och ingen som någonsin har träffat henne har kunnat undvika att ta del av hennes inställning till gud, frälsningen och det eviga livet. Nu har jag inte på något sätt det samma förhållandet till frälsaren, pärleporten och allt som hör därtill, men jag börjar förstå att vissa av hennes tendenser är att återfinna i min egen personlighet. För det vi tror på, det har vi mycket svårt att undvika att nämna i tid och otid. Vilket innebär att människor vi möter kommer att ha svårt att hålla budskapet ifrån sig. Oavsett om de vill eller inte. På gott och ont.

Det är alltså bara temat som är olika. Där hon predikar frälsning genom bibeln, predikar jag näst intill detsamma genom skönlitteratur och film. Där jag tror jag bara låter min entusiasm över ett litterärt eller filmatiserat guldkorn komma till uttryck, har den stackars människan som av en tillfällighet kommer att bli mottagare av mitt frälsningsbudskap lätt att känna sig som när någon överivrig sektmedlem står med foten i dörröppningen och mässar sitt budskap.

Resultatet av mina frälsningsförsök kan ibland vara riktigt lyckade. Men det har också hänt att jag en tid senare har fått kommentarer som ”Men huvudpersonen i den där filmen, han som du sa var så rolig, han var ju bara fånig!” Eller ”Den där boken du rekommenderade var ju faktiskt äcklig! Jag läste den på sängen och hade faktiskt jättesvårt att sova efteråt. Usch!”

Men ibland lyckas man som sagt. Sopranos är en serie som jag nog nästan vill påstå är det bästa jag någonsin har sett av tv-serier. Och det förmår jag förstås inte hålla tyst om jämt och ständigt. Även om jag faktiskt försöker ibland. Hittills har jag bara upplevt att få svar i stil med ”Jaha, säger du det...” och sedan en välartat bekräftande nickning som personen ifråga hoppas skal avrunda temat. I bästa fall. I värsta fall får man höra vad vederbörande verkligen tänker. ”Det är ju bara glorifierat våld! Nej, maffiafilmer borde man faktiskt inte titta på alls.” Och alla har ju rätt att ha sin egen åsikt förstås. Det är inte det som är frågan. Det är bara det att jag så gärna skulle uppleva att någon jag känner kunde dela denna min underbara upplevelse.

Och faktiskt så har denna önskning just gått i uppfyllelse. En mycket litteratur- och filmintresserad bekant av mig har just blivit ”frälst”. Efter att jag av en tillfällighet (tro det den som vill) har råkat nämna den här serien vid lite olika tillfällen, visade det sig att hon hade börjat titta på några avsnitt av den senaste säsongen av Sopranos som gick på tv för en tid sedan. Och hon föll totalt! Halleluja! Han har öppnat pärleporten! Eller nå’t åt det hållet. Hennes problem i detta nya tillstånd var bara att hon ju hade gått miste om massor av tidigare avsnitt. Men världsliga problem går ofta att lösa, och för en entusiast som mig var det ju en ren lycka att få låna ut några CD:ar från min kompletta samling. Och tänk er sedan min glädje då jag, bara två dagar efter att ha lånat ut den första säsongens 13 avsnitt, fick mail om att hon redan hade sett åtta av dem och undrade hur hon skulle stå ut med att snart vara Sopranos-lös.

Redan ett par dagar senare hade jag försett henne med de nästa tre säsongerna. Så borde hon slippa den för oss entusiaster så välkända Sopranos-abstinensen som vi annars känner varje gång en säsong är slut på tv och vi får vänta i ovisshet tills skådespelare, produktionsbolag och alla andra involverade har kommit överens om nya villkor och kan återuppta inspelningen av nya avsnitt.

Ja, jag är nog minst lika illa som min gamla moster. Kanske lite mycket för dem som inte lider av samma övertygelse som jag. Men jag måste säga att jag förstår mosters himlastormande jubel när en människa har funnit frälsning.

Min dröm om den tekniska utvecklingen

Tänk er den dagen då alla våra minnesproblem är lösta...

Operationer med silikon och botox borde väl mänskligheten kunna klara sig utan. Men den dagen man kan få inopererat en USB-port i huvudet! Ja, jag lovar - då står jag först i kön!

Språkrationalisering med Wild card

Då jag här om dagen vandrade lite mållöst runt i Bloggistan råkade jag hitta ett exempel på intressant språkutveckling som jag gärna vill dela med mig. Ni vet när man ska skriva texter som handlar om "någon" i betydelsen en vilken som helst man eller kvinna. Då formulerar man sig samvetsgrant så här: han/hon. Men i texten jag råkade läsa hade författaren (har tyvärr glömt vem - förlåt, stor synd i Bloggistan) rationaliserat det hela så här: h*n. Smart, va?!

Jag lider av xenagorabibliomania

Och det är en rätt frustrerande åkomma, må ni tro. Så här lyder definitionen:

Xenagorabibliomania = an obsessive curiosity about the books that strangers read in open spaces.

Altså en obändig lust att ta kontakt med människor som läser på offentliga platser. Att få ställa frågor som "Vad läser du? Är den bra? Berätta!"

Någotsånär väluppfostrad som man är lyckas man i de flesta fall hejda sig. Fast tanken på vilka bra boktips och interessanta synpunkter man kanske går miste om kan göra att man känner en nästan fysisk klåda...

Är det fler än jag som lider av detta?

The Penguin Style

Det är en särskild känsla att läsa klassiker i gamla Penguin-utgåvor som denna.

W. Somerset Maugham var en klok och rätt observant gubbe vars historier fortfarande både kan underhålla och bidra med livsvisdom. Här The Painted Veil från 1925. Den har även filmatiserats, två gånger. En gång i 1934 med Greta Garbo i huvudrollen, och nu senast i 2006 med Naomi Watts.

Men nu finns det även muggar med detta gamla fina Penguin-design. Hur rätt som helst för oss bokälskare.

Francoise Sagans Bonjour Tristesse från 1954 är förresten också fortfarande en läsvärd historia. En lätt och elegant men ändå bitterljuv berättelse om hur en ung flicka intrigerar i frustration över sin fars nya kvinna.

Och blir man riktigt inspirerad av "The Penguin Style" kan man till exempel måla om sitt kök enligt samma färgschema:

Det spökar

I går kväll började jag läsa The Ghost Writer av min favorit Philip Roth. Lååååånga intrikata meningar, men oj, vad jag gillar att följa hans vindlande tankar.

Och idag kom jag av en tillfällighet att samtala med en person som berättade om sin nära släkting som var just spökskrivare, en form av skrivande jag vet mycket lite om, men som verkar ha intressanta sidor.

Underligt sammanträffande – nästan lite spooky…

Tunnelbanefavorit 1

Rådmansgatans tunnelbanestation är en av mina favoriter från världens längsta konstutställning, som Stockholms tunnelbana sägs vara med sina 110 kilometer.

Utsikten från mitt fönster

I mitt fönster här uppe till höger ser ni just nu utsikten från Vikarbyn över sjön Siljan i Dalarna, en gråmulen dag i november då Gud just hade bestämt sig för att lysa med ficklampan ner genom molnen.

Utsikten kan komma att ändras med tiden.

Uppdaterad med nämnda utsikt 2007-03-26 i samband med förändrad utsikt:

Alla hjärtans dag

Dagen till ära, en bild på en särskilt hjärtlig gammal bok jag nyss har förvärvat second hand för tio kronor.

Det här är The Poetical Works of Henry W. Longfellow, tryckt i 1856.

Nu är det kanske inte så många som läser Longfellow längre, som försäljaren påpekte, men en del böcker blir man glad bara av att äga.

Notes on a Scandal har blivit film

Notes on a Scandal är en fascinerende historia. Det är författaren Zoe Hellers andra bok och den kom ut i 2003.

Skandalen det här handlar om är lärarinnan Sheba Harts förhållande med en 15 årig kille som är hennes elev. Och som om inte skillnaden i ålder och position mellan de två skulle vara nog för en skandal, så är Sheba också gift och har barn.

Historien om hur den här situationen uppstod och vad som egentligen hände berättas i boken av Shebas väninna, den något äldre Barbara Covett. Barbara utvecklar en känsla av samhörighet och även en egen form av lojalitet med Sheba, men känslorna som uppstår inom henne själv - och som är mycket uppenbara för oss som läsare - har hon mycket så svårt att hantera på ett bra sätt. Detta skapar stor dramatik och en spänning som påminner om den vi kan upplever i historierna om Tom Ripley från Patricia Highsmiths böcker.

Nu har den här boken blivit film, och det med två riktigt bra skådespelare i huvudrollerna; Cate Blanchett som Sheba Hart og Judi Dench som Barbara Covett.



Jag kan knappt bärga mig!

Horace om att skriva

Så här säger Horace Engdahl om skrivande i boken Meteorer:

Det egna skrivandet skapar ett mottryck mot intrycket av andras ord. Det förhindrar att främmande betraktelsesätt skapar kaos i själen. När man skriver, blir man öppen och lugn och tar varje sak för vad den är. Man lyssnar på människor utan att irriteras. Vad slags text man frambringar spelar mindre roll, och två rader om dagen gör tjänst lika gott som femton sidor. Det handlar inte om en prestation utan om en tryckutjämning.

Anledning så god som någon att blogga!

Språkkänsliga varnas

Den här bloggen är språkförvirrad. Eftersom Spectatia är svensk med norskt ursprung och till största delen läser böcker på engelska, kommer den här bloggen vara en skön blandning av dessa tre språk (åtminstone!), allt efter mitt eget förgottfinnande.

Något du vill säga?

Har du något på hjärtat? Något du vill säga som inte hör till temat i någon av bloggposterna? Här är du välkommen med dina tankar, åsikter, idéer, förslag och tips. Roligt att höra av er där ute!

Om Spectatia från Indiscretions Of Archie av P.G. Wodehouse

När jag väl hade bestämt mig för att heta Spectatia googlade jag namnet, och hittade följande i en text av P.G. Wodehouse:

“I’m so glad you’ve come,” said Lucille. “Bill is telling me all about Spectatia.”
“Who?”
“Spectatia. The girl, you know. Her name is Spectatia Huskisson.”
“It can’t be!” said Archie, incredulously.
“Why not?” growled Bill.
“Well, how could it?” said Archie, appealing to him as a reasonable man. “I mean to say! Spectatia Huskisson! I gravely doubt whether there is such a name.”
“What’s wrong with it?” demanded the incensed Bill. “It’s a darned sight better name than Archibald Moffam.”

Men Spectatia är ju ett alledeles utmärkt namn! Se text längst ner på sidan.

Ny blogg

Här kommer det bland annat handla om böcker...

.