Djuriskt?

Vad ska man tro om en bok som beskrivs med orden ”en skruvad, filosofisk gangsterhistoria som handlar om ondska och utspelar sig i ett parallellt universum befolkat av mjukdjur”?

För mig utföll övningen “att utifrån en stickordsmässig beskrivning försöka bedöma vad som talar för och vad som talar emot att jag skulle gilla en viss bok” så här:

Skruvad – Nja… Kan vara kul, men kan också vara en faktor som gör att jag tappar intresset.
Filosofisk – Ja! Alltid ett positivt nyckelord för mig.
Gangsterhistoria – Kanske… Skulle kunna vara bra, men jag är lite skeptisk.
Ondska – Ja! Alltid intressant tema, som filosofin.
Parallellt universum befolkat av mjukdjur – Ursäkta?! Låter ju hur fånigt som helst, ju.

Den dagen jag läser en gangsterhistoria om mjukdjur och tycker den är läsvärd, har någon sannolikt skrivit en bra bok. Och det har någon, i det här fallet pseudonymen Tim Davys, nu gjort. Boken heter Amberville, och det som gör att jag gillar den här är inte bara att personerna… eh förlåt, mjukdjuren i boken ställs inför dillemman och dramatiska situationer, som jag på trots av min skepsis faktiskt kan leva mig in i, utan det bakomliggande filosoferandet och tankarna kring ondska.

Det här är Tim Davys första bok, och utan att egentligen ha andra likhetspunkter än filosoferandet, så kommer jag att tänka på en annan debutant vars bok jag läste tidigare i år och tyckte bra om, norske Stian M. Landgaards Herrer i åndenes rike. Jag verkar ha funnit en ny favoritgenre; filosoferande debutanter.

Amberville är speciell på många sätt, här händer det ovanliga grejer både i och utanför boken. Många bokbloggare har fått förhandsex av den, och när den kommer ut i oktober blir det i två utgåvor, varav en illustrerad. Det är också redan planerat för ytterligare tre fristående delar som avhandlar godhet, frihet och öde.

Illustrationerna är gjorda av Patrik Norrman.

Andra bloggar om: litteratur, amberville, tim davys