Kyrkan i Tess of the D’Urbervilles

As they came out of church the ringers swung the bells off their rests, and a limited peal of three notes broke forth – the power of expressing joy in such a small parish ranging no further. Passing by the tower with her husband on the path to the gate she could feel the vibrant air humming round them from the louvred belfry in the circle of sound, and it matched the highly-charged mental atmosphere in which she was living.

Bilden visar Church of St Andrews i den lilla byn West Stafford utanför Dorchester, vilket sägs vara den kyrka där Tess gifte sig med sin Angel Clare.

Thomas Hardys cottage - svar på quiz 33

Dags att avslöja svaret på den senaste litterära bildquizen. Men först vill jag tacka alla er som ville vara med och spåna! Redan när jag klev runt i den där skogen i somras tänkte jag på er och på att jag säkert skulle få lite roligt någon grå vinterdag genom att göra en av mina långsökta bildquizar.  

Och vart var vi på väg? Jo, det visar den här skylten som fanns intill stigen där den en liten bit längre fram faktiskt delade sig, som Camilla på Mind the Book intuitivt var inne på.

Vi befinner oss i Dorset i södra England, och i en glänta i denna majestätiskt vackra skog i Higher Bockhampton ligger författaren Thomas Hardys födelsehem.

Hardy levde mellan 1840 och 1928 och är känd för att på ett mycket detaljrikt och inlevelsefullt sätt skildra livet och naturen i den del av England han levde. Efter att ha läst Tess of the D’Urbervilles kan jag inte annat än att hålla med – en av de absolut bästa böcker jag har läst i år och en som verkligen lockar till att fortsätta läsa Hardy. The Mayor of Casterbridge är på väg till min brevlåda och sedan ska jag definitivt läsa Far from the Madding Crowd som hämtar sin titel från en rad i den här underbaradikten.

Mer Hardy kommer, för hamnar man av en tillfällighet mitt i Hardy Country, eller Wessex som var hans eget fiktiva namn på området, tar man förstås varje tillfälle i akt att se och upptäcka ställen från Hardys värld.

Litteratur möter verklighet

Hoppsan! Nyss mötte visst litteraturen verkligheten på ett lite annorlunda sätt än vad den brukar göra på den här bloggen. Författaren själv (den äkta, får vi anta) kommenterar ett inlägg i min serie En bok - ett citat, eller rättare sagt kommenterar kommentarerna.

UPPDATERING 120101: Ett par mycket utförliga kommentarer har nu lagts till av författaren Thure Erik Lund. Jag har inte själv hunnit djupläsa, och framförallt inte reflektera över, vad han skriver, men läs gärna ni med!

Litterär bildquiz (33)

En mellandagsquiz, om än en något långsökt sådan. (Lite kul ska jag ju ha medan jag sitter här och jobbar, tycker jag.)

Frågan är: Vad är det här för skog/vad är den litterära kopplingen?

God jul!

Skulle bara ta fram kokboken och hitta ett bra recept på julköttbullar, för att se till att det verkligen blev en GOD jul. Men det är så ansträngande, det här med julförberedelser…

GOD JUL PÅ ER ALLA!

Litterära Lyme Regis

Lyme Regis på Dorsetkusten har så starka litterära kopplingar att uttrycket Literary Lyme har myntats. I Jane Austens Övertalning händer dramatiska saker på piren The Cobb. Men framförallt är det nog Den franska löjtnantens kvinna de flesta känner till, där den mystiskt sorgsna kvinnan brukar stå längst ut på piren med blicken i fjärran oavsett väder.

An easterly is the most disagreeable wind in Lyme Bay – Lyme Bay being that largest bite from the underside of England’s outstretched southwestern leg – and a person of curiosity could at once have deduced several strong probabilities about the pair who began to walk down the quay at Lyme Regis, the small but ancient eponym of the inbite, one incisively sharp and blustery morning in the late March of 1867.
Kap 1 - The French Lieutenant’s Woman, John Fowles

Primitive yet complex, elephantine but delicate; as full of subtle curves and volumes as a Henry Moore or a Michelangelo; and pure, clean, salt, a paragon of mass. I exaggerate? Perhaps, but I can be put to the test, for the Cobb has changed very little since the year of which I write; though the town of Lyme has, and the test is not fair if you look back towards land.

Kap 1 - The French Lieutenant’s Woman, John Fowles

Medan jag laser vidare i The French Lieutenant’s Woman lämnar jag er med ytterligare en bild från Lyme Regis och The Cobb.

Jamaica Inn (8) – Five Lanes

There, beyond her in the valley, would be the lights of Altarnun, and already the Five Lanes branched out from the road like fingers from a hand.
The wild stretch to Jamaica lay before them.
Kap. 14, sidan 239

Bilderna visar två byggnader som med all säkerhet stod vid korsningen Five Lanes redan på den tiden berättelsen om Jamaica Inn utspelar sig.

Det här var sista delen i text- och bildserien om Jamaica Inn. Dock återstår några inlägg om andra litterära upptäckter jag gjorde under sommarens englandssemester.

No (dog)shit, Sherlock!

När man befinner sig endast ett par mil från Dartmoor och råkar komma över en gravsten med en inskription som denna är det inte utan att man kommer att tänka på en viss hund.

Jamaica Inn (7) - Altarnun

…she turned to her left down the steep hill of Altarnun.

Excitement rose high within her now as she passed the twinkling cottage lights, and smelt the friendly smoke of chimneys. Here were neighbourly sounds that had long been lost to her: the barking of a dog, the rustle of trees, the clank of a pail as a man drew water from a well. There were open doors, and voices from within. Chickens clucked beyond a hedge, and a woman called shrilly to a child, who answered with a cry. A cart lumbered past her into the shadows, and the driver gave her good evening. Here was a drowsy movement, a placidity and a peace; here were all the old village smells she knew and understood. She passed them by; and she went to the vicarage beside the church.
 

There were no lights here. The house was shrouded and silent. The trees closed in upon it, and once again she was vividly aware of her first impression that this was a house that lived in its own past, and slept now, with no knowledge of the present.
Kap. 13, sidan 226

Långsökt: Down the rabbit hole

Mer kaninassociationer. På hemvägen från vandringen i förra bloggposten var stigen på sista sträckan fullständigt övervuxen av grönska, på det där sättet som det bara kan vara i England.

Man känner att man befinner sig i en alldeles egen grön värld. Eller har man kanske rent av trillat ner i ett kaninhål?

Från den ena boken till den andra

Äntligen har jag kommit så långt i mitt kronologiska, men ack så sporadiska, semesterbloggande att det är dags för det inlägg som ligger mig allra varmast om hjärtat.

På den här bloggen ska ju inläggen gärna påvisa någon form av koppling mellan litteratur och verklighet, vilket förstås brukar ha med bokens innehåll att göra. Den här gången finns det däremot ingen koppling till innehåll, utan till två böckers framsidesbilder. Den lilla kustvandring jag sedan länge innan semestern hade bestämt mig för att ta visade sig att gå från omslagsbilden på Jamaica Inn till omslagsbilden på My cousin Rachel, båda böckerna skrivna av Daphne du Maurier.

Ankaret på den första omslagsbilden ligger där min vandring startade, vid hamnen i den lilla fiskebyn, ca femtio meter från semesterbostadens dörr.

Från hamnen följer man den branta uppförsbacken söderut tills den övergår i kuststigen.

Till en början går stigen över en stor äng med underbar utsikt ut över havet. Vänder man sig om har man utsikt över den lilla fiskebyn.

Innan jag gav mig iväg hade jag fått för mig av att hela vandringen i princip skulle vara et lojt lunkande kombinerat med avnjutande av vacker utsikt. Och utsikt fick jag så jag teg, men lojt lunkande… Nej, inte precis. Efter några minuters vandring tog nämligen den vackra ängen slut. Inte blev det mindre vackert för det, men landskapet blev helt plötsligt betydligt mer dramatiskt.

En bild säger mer än tusen ord, sägs det, men vissa kan också ljuga rätt rejält. Proportioner, avstånd och höjder framgår inte alls av bilderna jag tog under min vandring. För att få en viss aning kan man titta på de små orangefärgade plupparna på vattnet på bilden ovan, vilket är ett gäng paddlare som var ute och njöt av naturen från ett litet annat perspektiv än mitt.

Har jag berättat att jag har en viss respekt för höjder? Nehej. Men det har jag. Om jag i vardagslaget försöker förtränga sådana förnimmelser, så var det något jag nu fint skulle få försöka hantera om jag skulle lyckas ta mig till mitt mål.

Många stora betesmarker låg längs med rutten och för korna hade det satts upp stadiga och fina staket så de inte skulle trilla över kanten. Som vandrare fick man däremot hålla sig på den till tider mycket smala stig som gick utanför staketet, många ställen osympatiskt nära klippkanten som på sina ställen låg hela sextio meter över vattenytan. Jag är inte heller särskilt förtjust i närt umgänge med kossor, men här måste jag medge att jag ibland övervägde om jag heller skulle kliva in till klövdjuren och riskera att trampas ihjäl än att trilla ner på klipporna i vattnet. Och när vi ändå är inne på medgivanden kan jag likaväl berätta att jag ibland fick ta ett rejält tag i staketet bakom mig innan jag vågade släppa stigen framför mig med blicken för att vända mig om eller utåt mot havet och fota.

Total fick man ta sig nerför ca 210 trappsteg och uppför ca 300 varav 150 i en följd, något som definitivt satte konditionen på prov.

Men det var värt det, för vackrare natur har jag sällan skådat. Man blev alldeles andäktig där man gick, av alla dessa underverk, i såväl stort som smått.

Efter ungefär två timmar vände stigen in mot den lilla vik som var mitt mål.

Längst in i denna lilla vik ligger endast ett par små gamla stenhus. Ett av dessa är det hus som är avbildat längst upp på omslaget till My Cousin Rachel.

För den som efter att ha läst detta tror att jag har en något överdriven respekt för det cornwallska landskap, kan jag rekommendera några länkar där man kan se vad som faktiskt kan hända i dessa krokar av världen. Här är det ”living on the edge” för såväl människor som bilar och hela klippblock.

Den som därmed istället väljer att ta vägen genom kohagen kan med fördel läsa How to safely cross a field of cows.

Måste ha!

Något intressant för er att läsa medan jag jobbar

Det händer ju så förbaskat lite på den här bloggen eftersom bloggägaren för tiden inte hinner särskilt mycket mer än att jobba, trots att litteraturistmaterial för många fler inlägg ligger och väntar på att komma i publicerbart skick.

Så fredagen till ära vill jag istället göra ytterligare ett avsteg från litteraturisttemat och rekommendera er att läsa en mycket intressant författarintervju med Tore Rem hos Dipsolitteraten. Intervjun avhandlar bland annat hans arbete med att skriva Jens Bjørneboe-biografin, huruvida vi blir bättre människor av att läsa skönlitteratur och inte minst innehåller den en rekommendation att läsa Dickens! Och för de anglofiler som jag vet tittar förbi här ibland vill jag passa på att påpeka att Rem är professor i engelsk litteratur vid Universitetet i Oslo.

Litterär bildquiz 32

Har man sett! Träffa på två stora författare liggande sida vid sida på stranden i en liten engelsk fiskeby. För det ser ni väl, att det här inte bara är båtar, utan två världskända författare? Så vilka är de nu?

Jamaica Inn (6) – Bodmin Jail

She stood in the deserted market square with the gusty wind and scattered showers of rain for company. So the worst had happened, and the theft of the pony had been discovered. There was no other explanation. Jem had gone. Stupidly she stared before her at the dark houses, wondering what was the punishment for theft. Did they hang men for that as well as murder?
Kap 9, sidan 158

Oavsett om Jem skulle få fängelse eller bli hängd för stölden så är en sak säker, och det är att det inte var någon ljus framtid han hade att se fram emot. Utifrån var i tid och rum berättelsen utspelar sig kan man nämligen räkna ut att det var i Bodmin Jail Jem skulle hamna. Och om vissa anser att det är straff nog bara att vara i Bodmin är det nog inget mot hur det var att sitta i stadens fängelse.

Bodmin Jail byggdes 1779, var i verksamhet i 150 år under vilka mer än 50 hängningar genomfördes, och stängdes slutligen 1927.

Synkronicitet

För en liten stund sedan twittrade Teju Cole så här:

To read Tranströmer is to surrender to the far-fetched. It is to wake up in the middle of the night and listen to what the house is saying.

Jag fascineras över likheten med min förrförra bloggpost och konstaterar att jag nog borde läsa Tranströmer i alla fall.

Brev till Svenska Akademien

Gör ett avsteg från litteraturisttemat, dagen till ära. Inte för att jag tror det spelar roll, men för min egen skull vill jag i alla fall ha en länk till An Open Letter to the Swedish Academy som inleder med frågan:

Can we please stop the nonsense and give Philip Roth a Nobel Prize for Literature before he dies?

…lyfter följande poäng:

Which brings us to the biggest knocks against Philip Roth, and perhaps the reason you, the members of the Swedish Academy, have not already awarded Roth the honor he so plainly deserves. The charges are, to put the case bluntly, that Roth’s oeuvre is uneven, and that, moreover, he’s a sexist pig.

…och avslutar med:

The case for Roth’s candidacy for a Nobel Prize isn’t that he’s a nice guy; it is that he’s a genius, and in Roth’s case, his genius lies in his audacity. Audacity doesn’t play nice. It isn’t politically correct. The peculiar power of audacity lies in its willingness to break rules, trample taboos, shake us awake – and, yes, sometimes, piss us off mightily. Audacity without intelligence begets mindless spectacle, but Philip Roth is the smartest living writer in America, and his work, good and bad, brilliant and puerile, is among the best this country has ever produced.

If Philip Roth doesn’t deserve the Nobel Prize, no one does.

Långsökta nattfunderingar i semesterbostaden

Vaknar ofta till vid fyra-femtiden på morgonen av måsarna som för ett fasligt liv, sannolikt på grund av att fiskebåtarna nere i hamnen är på väg ut. Måsarna skriker gällt, lugnar ibland ner sig lite, man kan höra att de slår sig ner uppe på det oisolerade sovrumstaket, men att de strax kanar neråt på takpannorna av skiffer och fortsätter skrika och stöka. När man ligger och lyssnar låter det hetsigt och oharmoniskt, och man kan lätt tänka sig hur Daphne du Maurier kom på tanken att skriva The Birds som Hitchcock senare filmatiserade, där fåglarna går till riktad attack mot människorna.

När måsarna så småningom har tystnat är det svårt att somna om. Man inte bara hör men även känner vinden som viner i den obefintliga isoleringen i sovrumsfönstret. Och man blir liggande och lyssna på vågorna.

Vågor. Waves.

Wave kan betyda våg och wave kan betyda vinka.

Kanske är det bara på den här tiden av dygnet man börjar fundera över sånt. Och över Stevie Smiths dikt:

Not Waving But Drowning

Nobody heard him, the dead man,

But still he lay moaning:

I was much further out than you thought

And not waving but drowning.

Poor chap, he always loved larking

And now he's dead

It must have been too cold for him his heart gave way,

They said.

Oh, no no no, it was too cold always

(Still the dead one lay moaning)

I was much too far out all my life

And not waving but drowning.

Jamaica Inn (5) - Bodmin

Now the horses were climbing the steep hill out of the town, and, looking through the window at the back of the coach, Mary could see the lights of Bodmin fast disappearing, one by one, until the last glimmer winked, and flickered, and was gone. She was alone now with the wind and the rain, and twelve long miles of barren moor between her and her destination.
Kap 1, sidan 12

Bodmin Shire Hall

 Kanske åkte Mary förbi den här grinden.

Det säger faktiskt en hel del om Jamaica Inn, dit hon var på väg, att det ansågs tryggare och trevligare att stanna i Bodmin. För Bodmin är ingen särskilt trevlig stad, vilket inte bara är min åsikt men en så vedertagen sanning att uttrycket “Going Bodmin” används som en förolämpning, läs mer på UrbanDictionary.

 

Bodmins allra hemskaste sida visar jag dock inte upp i det här inlägget, för det förtjänar en alldeles egen post.

Näsa för en god bok

Man kan som bekant inte lära gamla hundar att sitta, men kanske finns det hopp för att lära unga att läsa? Verkar inte vara något fel på intresset i alla fall.  Eller är det det faktum att det är kokböcker som gör att böckerna faller valpen i smak? Hur som helst så har verkligheten här klara problem med att få till stånd ett möte med litteraturen, på grund av de inglasade bokskåpen.